”Dagens kartell är mycket värre”

Aftonbladets spelredaktör Henrik Rudin om de dyra spelen

NYHETER

Jag växte upp med Nintendos månadstidning där kommande titlar listades långt, långt i förväg. Det sipprade ut en eller ett par titlar i månaden – oavsett när spelen hade släppts i USA eller Japan. Jämnt utspridda för att hålla förväntningarna uppe och konsumenternas pengar beredda.

Det var som Pravda för spelfans.

Det här var sent 80-tal, men Nintendo och den svenska distributören Bergsala har drivit samma politik till för bara något år sedan.

Att EU-kommissionen nu fastslår kartellbildning och påtryckningar mot parallellimport kommer därför knappast som någon överraskning.

Nog har det höjts röster förr om Nintendos höga priser i Sverige. Och om otillbörliga påtryckningar. En tidigare ägare av en kedja spelbutiker har länge hävdat detta i ett upprop på nätet.

EU-kommissionens åläggande är naturligtvis högst välkommet.

Men det lär inte sänka dagens spelpriser.

Total revolution

De senaste åren har spelindustrin genomgått en total revolution.

Från marginell och förbisedd företeelse för barn till en bred mångmiljardmarknad, en nöjesfabrik i rivalitet med Hollywood. Med knivskarp konkurrens mellan nya aktörer.

I slutet av 90-talet blev Nintendo brutalt omkörda av elektronikgiganten Sony som lanserade Playstation med fräck livsstilsannonsering. Spel som ”NHL” och ”Tony Hawk” pumpade listmusik och fräcka effekter för en bred publik.

I höst utkämpas ett gigantiskt tv-spelskrig mellan Sonys Playstation 2, Microsofts Xbox – och Nintendos nya tv-spel Gamecube.

På några månader har prissänkningar av spelmaskinerna avlöst varandra.

Samtidigt har nätet ökat medvetenheten. Med prisjämförelser och nätbutiker från hela världen bara ett klick bort.

Fortfarande oacceptabelt hög nivå

Men spelpriserna ligger fortfarande på en rent oacceptabelt hög nivå.

Visst, prissänkningarna av spelmaskinerna ska förstås tas igen i höga licensavgifter på varje sålt spel.

Men det blir ett sjukt resultat. Ett fåtal storsäljare täcker knappt satsade pengar på en mängd lika dyra, smala titlar som ingen köper. En del är förstås rent skräp, men många bra spel tynar bort. Konsumenterna piratkopierar för glatta livet.

Det finns en lösning som är så enkel att den anses som löjlig: sänk spelpriserna med ett par hundralappar rakt av. Försäljningen går upp, kopieringen går ner, marknaden breddas ännu mer.

I dag har vi en närmast hisnande kartell att bekämpa: den absurda, allmänt accepterade sanningen att ett tv-spel helt enkelt kostar 600–700 kronor.

Henrik Rudin