Dagens namn: Bartolomeus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

De döda dumpas på fältet

I den tjetjenska byn gräver hundarna fram rester av försvunna varje dag

Under de senaste 29 månaderna av det andra kriget i Tjetjenien har samhället Tsotsan-Jurt, med sina 10 000 invånare, drabbats av 33 så kallade utrensningsoperationer. Kriget mellan den ryska krigsmakten och tjetjenska rebeller har haft en förödande effekt på samhället.

Här finns nämligen en skatt som lockar plundrare från alla läger: olja som stjäls ur ledningar som går mellan Kaspiska havet och Svarta havet. Oljan raffineras och ger trakten rikedomar, med tjetjenska mått.

     

För tredje veckan i rad håller befolkningen i Tsotsan-Jurt, i Kurtjaloj-distriktet, sammankomst som pågår dygnet runt på torget. Lokalbefolkningen kallar det "trizna" (man hedrar de döda). Nästan varje dag under den senaste månaden har man hittat delar av människokroppar och benrester på fälten i byns utkanter. Vilka är de som har dödats? Varför?

Alla frågor besvaras endast med tystnad från Tjetjeniens huvudstad Groznyj. Därför samlas människorna i Tsotsan-Jurt från tidig morgon till sen kväll och upprepar samma procedur: dom begraver likdelar, ber sina böner och fortsätter att be.

- Snart orkar vi inte längre!

- Tyst! Hör... Nu ylar hundarna igen, säger plötsligt Turko Dikajev. Han är chef för Tsotsan-Jurts samhällsadministration. I hans ögon lyser fruktan. Han hör inte omgivningens uppmaning att sluta prata. Han stoppar i sig några tabletter mot högt blodtryck och drar fingrarna genom sitt toviga hår.

Turko är knappast i normalt sinnestillstånd. Han ser ut som ett levande lik. Varje morgon börjar på samma sätt. Han hör ljuden komma med vinden från fälten utanför byn - han hör hundarnas belåtna gläfs. Då förstår Turko att hundarna har hittat ett nytt lik och kalasar på det. Turko samlar byns äldsta och går ut i fälten som sträcker sig längs vägen som går mot grannbyn Mesker-Jurt. Så här har varje dag sett ut i månads tid nu.

Det här är helvetet på jorden.

     

Turkos hår och jacka fladdrar i vårvinden och grönskan är på väg. Turko stapplar ut på detta förbannade fält. Bredvid honom småspringer hans gamle kamrat, pensionären Imran Khusijev.

- Där, säger han och pekar, där hittade vi vänstra benet från en kvinna. Vi hittade hårtussar och en fläta också. Man hade tagit skalpen av en vacker kvinna. Vi lade både flätan och benet i samma grav tillsammans med tre andra skallar. Vi kollade skallarnas tänder och kunde konstatera att tre män hade dödats. Endast en benrest från en ländkota låg bredvid skallarna som hade kapats från kropparna.

Turko fortsätter prata halvhögt. Han mumlar förvirrat och osammanhängande.

- Det måste bli ett slut på det här. De ryska trupperna måste dras tillbaka.

Men har någon lyckats bevisa vem som har dumpat liken utanför er by? Det kanske är tjetjenska rebellgäng?

Turko svarar snabbt.

- Med "våra" rebeller har vi utrett det här för länge sedan. Det är "era" ryska soldater. "Våra" barn orkar inte leva längre på det här viset.

Turko börjar gråta.

- Människor i byn brukar ta bussen på morgnarna, bara åka iväg på måfå. I morse skickade jag iväg min yngsta dotter.

- Jag minns den senaste utrensningsaktionen, jag kan fortfarande se grannpojken Ismail framför mig. Hans mamma höll honom i famnen trots att han är stor. Ismail skakade som om han drabbats av ett anfall. De ryska soldaterna stod framför mig och hotade mig med arkebusering. De sköt en salva över mitt huvud och så sa en: Vi låter dig leva, gamle man.

- Jag vände mig mot Ismail. Han förmår inte få fram ett ljud. Han skallrar tänder. Då tog jag Ismail i famnen och gick med honom fram till soldaterna. Jag strök med handen mot en soldats kamouflageuniform och sa till Ismail att också röra vid soldaten. "Han är av samma kött och blod som vi". Jag bad soldaten att ta i Ismail och soldaten visade sig vara en normal människa och han sa:

- Var inte rädd , lille pojke!

     

På fältet till vänster om byvägen ser vi en jordfläck som är annorlunda än det övriga fältet. Det ser ut som om barn har krafsat med fingrarna i en sandlåda. Förklaringen är en annan. Det är hundarna som gräver med sina tassar. Liken dumpas just här, berättar Imran. "Hundtomten" är 200-300 kvadratmeter. Den sträcker sig över en ravin som korsar fältet. Ravinen kallas den djupa ravinen i Tsotsan-Jurt. På dess botten ser man spår efter lägereldar. Här har människor ätit. På marken ligger gamla patronhylsor och glimrar i solen. Tomma konservburkar i drivor.

Åt de först och dödade sedan? Eller tvärtom: först dödat och sedan ätit?

Turko och Imran berättar om den senaste mängden lik som upptäcktes, resterna av fem människor tillsammans med sönderbrända klädtrasor täckta av jord. Att döma av hur kläderna låg har de blivit dödade här vid ravinens brant och dumpats här.

Jag frågar mig: varför går byborna över huvud taget till fälten och hämtar likdelar? Varför ringer de inte till militärstaben i Kurtjaloj och rapporterar sina fynd.

Över 100 människor är spårlöst försvunna den senaste tiden. Den ryska militären begär ofta pengar för att lämna ut döda tjetjenska kroppar till anhöriga, men ibland vägrar militären av någon anledning att göra affärer.

- Så vi följer alltid efter hundarna. När de hittar likdelar är det kanske "våra" lik de gnager på, säger Turko.

- Rättsmedicinsk expertis har aldrig kommit. Militären vill inte ha expertis hit. Det har hänt att åklagare från Arguns distriktsåklagarämbete har kommit på kort besök, men några identifieringsprotokoll eller rapporter har aldrig upprättats.

     

Den första mars beslutade byborna att inte begrava de nyfunna likdelarna från fälten. Människoresterna fördes i stället till huvudstaden Groznyj. Resterna dumpades vid ingången till det tjetjenska åklagarämbetets kontor i Groznyj. Byborna från Tsotsan-Jurt krävde att expertis skulle protokollföra likfynden och undersöka vilka personer som hade dödats.

Inga märkliga krav. Högst berättigade och lagliga krav om man betänker att konstitutionen gäller överallt på ryskt territorium. Det är just konstitutionen som rättfärdigar anti-terroroperationerna.

Regeringskomplexet i Groznyj ligger på så sätt att ingen tjänsteman kan gå förbi åklagarämbetet utan att notera vad som ligger där vid dess dörrar. Den apokalyptiska bilden iakttogs av alla som passerade - hundratals människor inklusive ministrar, åklagare, utredare och FSB-officerare som det finns så många av.

Ingenting hände. Man gick för att äta lunch. Tillbaka från lunchen, man drack te. Först efter några timmar av denna likutställning kom två tjänstemän ut från åklagarkontoret. De tittade på benresterna men rörde dem aldrig. De sa bara att mötena i Tsotsan-Jurt inte var tillåtna av myndigheterna och att politiska slagord skanderades på mötena. Byborna påstods vara betalda av den tjetjenske ledaren Maschadovs anhängare - därefter drog sig tjänstemännen tillbaka. Eftersom det började bli sent på dagen och klockslaget för utegångsförbud närmade sig så var byborna tvungna att samla ihop benresterna och gå hem. Dagen efter begravde de likdelarna.

     

På trädens grenar bredvid den senaste graven har byns äldsta hängt resterna av kläder som påträffats. Kläderna kanske kan hjälpa någon att identifiera dem som dödats.

Jag har sett något liknande en gång tidigare under det här kriget. Det var i byn Aldy utanför Groznyj, efter massakern som inträffade 5-6 februari år 2000. De anhöriga fick begrava tiotals oidentifierade lik.

Då gjorde folk samma sak som nu: man hängde klädrester på träden där man begravde likdelarna. Då luktade hela Aldy död och hela byn såg ut som en japansk by som dekorerats med olika tygtrasor.

Men varför har just Tsotsan-Jurt drabbats av detta öde? Hur kan man få stopp på det här?

Militärens officiella version är enkel: byn vimlar av wahabiter (radikal islamisk sekt) och terrorister. De ska dödas. Åsikten delas av Tjetjenienrepublikens administration i Groznyj som påstår:

- Alla som bor i Tsotsan-Jurt är banditer.

När främlingar närmar sig byn börjar kvinnorna genast att knacka på gasledningen som förbinder alla hus. Det signalerar att det har kommit främmande till byn. När jag kom började kvinnorna att knacka på gasledningen.

Byns äldste grät och skakade av hjälplöshet när jag anlände. Mödrarna ville ge mig anteckningar med namnet på deras försvunna söner.

Människor är olika, förstås. Det finns banditer och det finns de som är icke-banditer såväl i Tsotsan-Jurt som i den övriga världen. Men när man väl har lyckats fånga banditer på andra platser än här så brukar de ställas inför rätta. Till och med en rysk kvinna här ansågs plötsligt vara bandit. Ljuba Davodkurajeva, mor till sju barn, gifte sig med en tjetjen för många år sedan, på den tiden då blandäktenskap gillades av staten. Men under den senaste utrensningen blev hon avrättad.

Orsaken till Tsotsan-Jurts stora tragedi är av kommersiell natur. Denna by är en frestelse för alla med affärsintressen i Tjetjenien. I nästan varje hus raffinerar man olja, olagligt förstås. Därför anser man att människorna här är rika med tjetjenska mått mätt och då händer det som liknar ryska inbördeskriget 1918-1921: de vita kom och plundrade, sedan kom de röda och plundrade på samma sätt. Minst två gånger i månaden kommer ryska soldater till Tsotsan-Jurt och kallar det för utrensning av banditer och sökande efter terrorister som gömmer sig i byn. Soldaterna kan naturligtvis inte rapportera att de trakasserar ett helt samhälle. Samma sak gäller rebellerna som kommer hit ofta därför att de räknar med sin andel av "rikedomen".

     

Makthavarna i dagens Tjetjenien kommer inte att försvara byborna i Tsotsan-Jurt för ett simpelt "tack". De kräver ersättning.

Därför har Tsotsan-Jurt bara två utvägar:

Den första är att sluta att vara Tjetjeniens huvudort för olaglig oljeraffinering. Men det är praktiskt omöjligt eftersom ingen av de befintliga ganstergrupperna, såväl ryska soldater som rebeller, kommer att tillåta byn att sluta stjäla olja.

En annan utväg är att skicka en utredningsstyrka från centrala åklagarämbetet i Moskva för att en gång för alla sätta punkt för det kommersiella kriget i Tjetjenien och registrera och utreda alla brott.

Då först kanske löshundarna försvinner från Tsotsan-Jurt.

Först då kommer Turko Dikajev att slippa lyssna när hundarna kalasar på sina morgonmål.

Anna Politkovskaja Tjetjenien
Anna Politkovskaja , Översättning från ryska: Ilja Nikonov
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet