Uppdrag: pigga upp demokratin

Britta Lejon fick en omöjlig uppgift – och ingen hjälp

NYHETER

När Britta Lejon hade varit statsråd i drygt en vecka lydde hon de välmenande råden att hålla kontakten med den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Där, och i riksdagens utskott, ligger nyckeln till framgång för en minister.

Foto: scanpix

Det sa i alla fall hennes statssekreterare Hans-Eric Holmqvist, som var tio år äldre än den blott 33-åriga Lejon. Holmqvist hade lång erfarenhet från det ständiga spelet i departementen. Han hade dessutom arbetat en period åt Lejons mamma Anna-Greta när hon var justitieminister.

Så Britta Lejon gick till den gamla vackra andra kammarsalen när socialdemokratiska riksdagsgruppen hade möte. Den skulle diskutera PUL, personuppgiftslagen, och det var ett område som Lejon nu ansvarade för. Hon hade stängt av telefonen och suttit hemma i två kvällar och pluggat men kunde inte lagen, den var otroligt komplicerad.

Hon var inte beredd på att hon skulle få svara på frågor. Herregud! Hon hade ju bara varit minister någon vecka. Men när hon satt där fattade hon plötsligt att hon måste gå upp i talarstolen och hålla ett anförande.

Det skulle bli nästan mytomspunnet; men inte på det sätt en ny minister önskar sig. Det var, sa riksdagsledamöterna till varandra, det sämsta de någonsin hört. Vilket inte var konstigt. Lejon var så nervös att kroppen darrade på henne.

Hon kunde bara minnas en gång tidigare då hon hade märkt att kroppen darrade. Det var när hon körde upp för körkortet andra gången.

Sålunda gick anförandet till hävderna som katastrofen i andra kammarsalen. Det mumlades i salen medan Lejon fortfarande stod i talarstolen. Det var nästan komiskt, minns en riksdagsledamot. Den nya demokratiministern stod där framför alla politikerna, och hon tappade tråden mitt i en mening, hon var tankspridd, som om hon vore en ... intellektuell. Och hon hade en sjal som nästan såg ut som en palestinasjal. Det var för mycket!

Barbro Hietala Nordlund, en av de riksdagsledamöter som kunde PUL, gjorde ett inlägg, och en av hennes kolleger skickade en lapp till henne:

Bra Barbro, precis det ville vi att ministern skulle ha sagt.

Statsminister Göran Persson hade plockat Lejon in i regeringen från ingenstans, hon var fackordförande för de statsanställda i regeringskansliet. Persson hade haft hennes namn i sin svarta anteckningsbok, där han skriver upp personer som han tycker är intressanta.

Britta Lejon var en sådan minister som rävarna i riksdagen brukade kalla för luftlandsatt.

Hon saknade politisk erfarenhet och begick följaktligen flera misstag. Hon medgav att hon var dåligt påläst, dödssynd 1 inför riksdagsgruppen. Hon försökte svara i alla fall, dödssynd 2.

– I stället borde hon ha sagt: Jag är ny, jag ber att få återkomma, säger Barbro Hietala Nordlund i dag.

Mötet skulle på många sätt bli typiskt för Britta Lejons tid som statsråd, ända tills hon fick sparken för drygt två veckor sedan.

Hon hade otur, men det fanns ett möns-ter i oturen. Hon var 33 år, ensamstående tvåbarnsmor, upphöjdes till minister, fick fem tomma rum, möbler från statsrådsberedningens förråd, några medarbetare och uppdraget: Var så god och vitalisera den svenska demokratin.

Hur gör man? De första veckorna satt Lejon, statssekreteraren Holmqvist, den politiskt sakkunniga Anna Rosenhall och departementsrådet Marcus Bengtsson och diskuterade. De läste statsministerns regeringsförklaring. Fanns där någon vägledning? Men i regeringsförklaringen fanns inte mycket stöd. ”Demokratin måste erövras, och erövras igen”, sa Persson. Så sant!

Men hur gör man konkret?

Lejon visste att hennes uppdrag var att öka valdeltagandet och ”människors deltagande i politiken”.

Hur gör man?

Britta Lejon satt på justitiedepartementet i Rosenbad, på sjätte våningen, snett under Göran Persson. Men från statsministern kom inga direktiv, ingen ledning. Lejon hade fått sitt uppdrag och hade att slutföra det, i den mån det gick att slutföra.

Marcus Bengtsson dammade av gamla utredningar som likt tång och bråte hade snurrat i politikens Sargassohav för att sedan sjunka. Han drog deras förslag i punktform.

Där fanns ett som Britta Lejon skulle slita med nästan ända till slutet: Rätt för invånarna att lämna förslag till kommunfullmäktige. Och dessa förslag skulle behandlas precis som de politiska partiernas motioner.

En kanonidé! tyckte Lejon. Hon gjorde den till sin. Den medborgerliga motionsrätten kunde bli hennes stora avtryck i politiken.

Men för pressekreteraren Magnus Ljungkvist, han var fem år yngre än Lejon, räckte det inte med att sätta igång en utredning. Sådant tog tid. Ljungkvist, en smart man med hemtrevligt akademisk framtoning, ansåg att Britta Lejon måste lanseras. Och var lanserar man en politiker? Självklart på Dagens Nyheters Debattsida, Sveriges viktigaste anslagstavla.

Ljungkvist ringde debattredaktören Mats Bergstrand, som nådigt meddelade att han kunde acceptera ett inlägg av demokratiministern.

Nu vidtog en febril verksamhet. Det är typiskt för sammanträdeskulturen, delegeringarna och kommittéarbetet på ett departement att Britta Lejon trodde att Dagens Nyheter hade bett om artikeln.

Hon stod ju över det praktiska. Den politiskt sakkunniga Anna Rosenhall skrev ett utkast. Ljungkvist skrev mer. Statssekreteraren Holmqvist lade till och drog ifrån. Man skickade utkastet till artikeln till Perssons folk på statsrådsberedningen och till ”68:an”, partihögkvarteret på Sveavägen 68.

Alla hade synpunkter! Alla var inne och petade!

En artikel på DN Debatt är något oerhört – oerhört! – viktigt. Nu skulle Britta profileras inför folket, hon skulle lanseras som politiker och visionär, Ljungkvist räknade med att andra tidningar, radio och tv skulle haka på.

Man petade, skrev, strök och formulerade in i det sista. När artikeln äntligen var klar, säkert över tio politiker och tjänstemän hade haft synpunkter, tittade Lejon på den. Hon upptäckte denna mening:

Det kan finnas skäl att pröva den gemensamma valdagen på nytt.

Något sådant kunde Lejon inte stå för. Det vore att öppna för en dramatisk förändring av det svenska valsystemet. Socialdemokraterna ville inte ha skilda valdagar för riksdags- och kommunval.

Lejon sa till om att stycket skulle strykas.

Sedan for hon hem till Sollentuna.

Samma afton upptäckte statssekreteraren Holmqvist att meningen var kvar. Han larmade pressekreteraren Ljungkvist, som slängde sig på telefonen och ringde DN. Det var för sent att ändra. Nästa morgon slog Britta Lejon upp tidningen och såg att hon tycktes vara för skilda valdagar.

Statsministern och hans medarbetare var upprörda. Redan på natten hade Perssons närmaste man Pär Nuder ringt Ljungkvist och frågat vad i hela friden som pågick. Charlotte Svensson, samordnare på statsrådsberedningen, ville ha en förklaring. Och Persson själv frågade upprört Lejon:

– Fick inte mitt folk se den där artikeln i förväg!

Det var som om det låg en förbannelse över Britta Lejons förhållande till media. En av hennes svagheter som minister, till exempel, var att hon var ärlig. Man ska inte ljuga. Man ska redovisa ett förhållande med alla dess komplikationer.

När hon fick en fråga försökte hon svara. Bara en sån sak. Det där var något som statssekreteraren Holmqvist och hennes pressekreterare Magnus Ljungkvist ständigt tjatade på henne om:

Strunta i frågan och säg det du vill ha sagt.

Men då sa Lejon:

– Jag kan inte vara någon annan än den jag är.

Hennes envishet att svara på frågor och inte trumpeta ut sitt budskap kunde få nästan omvälvande konsekvenser. Lejon hade inte varit minister ett år när presssekreteraren Ljungkvist hörde att en statsvetare förespråkade lagstadgad röstplikt i Sverige, och vad kunde demokratiministern tänkas tycka om det?

Kanon, tyckte Ljungkvist. Det är sommar. Det råder nyhetstorka. Nu kan Britta få ett genombrott i medierna, och han såg till att hon var tillgänglig för tv.

Rapports fråga löd: Skulle röstplikt innebära större valdeltagande?

Och Lejon svarade på sitt resonerande och eftertänksamma vis:

– Röstplikt skulle definitivt få fler att gå och rösta.

Sedan ville hon lägga till att hon ändå inte trodde på det, att röstplikt bara är en kosmetisk åtgärd. Fast det kom inte med.

Hennes framträdande syftade till att säga en sak, det blev tvärtom, och Britta Lejon fick den föga avundsvärda positionen som den sommarens mest utskällda politiker. Demokratiministern sammankopplades med ”diktatur” och ”gammaldags kommuniststater”.

Hon satt i sin mammas sommarstuga i Bergslagen och hörde tidningskrönikan i radio, och hon kände sig så maktlös. Hon menade en sak och det blev till något helt annat.

Men på sätt och vis bekräftade det vad hon redan förstått. Journalister var bara intresserade av konflikter och personfrågor. Det hade en ”mediaexpert” bekräftat för henne redan när hon tillträdde.

Hon hade svårt att bena ut sitt förhållande till media, kanske på grund av hennes mammas erfarenheter. Anna-Greta Leijon hade ju fått avgå som justitieminister efter Ebbe Carlsson-affären, som avslöjades i media. Hennes mamma hade varit otroligt utsatt, och Britta mindes terroristernas ockupation av västtyska ambassaden. Då var hon tio år. Mamma ansvarade för utvisningen av dem. Hon mindes terroristerna som planerade att kidnappa hennes mamma som hämnd. Då var Britta 14.

Ja, hon hade det i minne och hon mindes föräldrarnas rädsla, hur noga de blev med att låsa ytterdörren, att hålla reda på var barnen befann sig. Viskande samtal.

Det var läskigt. Och all denna utsatthet började i media. Britta Lejon kunde inte slappna av med journalister. Hon ville vara varsam med orden. Det vi gör är inte på låtsas, sa hon. En av medarbetarna säger att Britta inte passade i flamssamhället.

Efter fadäsen med röstplikten gick hon dock med på att låta sig tränas av en ”expert”, Lars Jederlund, en före detta fredsaktivist som nu lär politiker och direktörer hur de ska överleva i mediasamhället.

Pressekreteraren Ljungkvist ansåg att det var viktigt att Lejon inte visade svaghet. Ingen fick veta att hon mediatränades. Därför övertalade han partiet att betala kursen, 20 000 för en halvdag. Kursen skulle inte synas i några kvitton.

Kursen var bra. Britta Lejon fick lära sig att säga det viktigaste först.

Britta Lejon var statsråd i fyra år. Hon kom från ingenstans och försvann lika fort när Göran Persson bildade sin nya regering. Men vad hände däremellan? Aftonbladets Peter Kadhammar berättar hur det gick när en oerfaren 33-åring blev minister med uppdraget att förnya demokratin.

Peter Kadhammar