- Knarkvården är ren fascism

Niclas har kämpat mot missbruket sen tonåren

1 av 3 | Foto: LASSE ALLARD
HÅRT LIV Niclas, 33, vill rekommendera alla svenskar att se filmerna "På driven i New York" med Leonardo DiCaprio och Stefan Jarls "Ett anständigt liv", som båda på ett träffande sätt beskriver livet som heroinist.
NYHETER

Drogen är så stark att en enda sprutinjektion räcker för att skapa ett beroende.

Niclas första kickar kändes underbara. Han var 18 år, kom från en trasig familj och hade dålig självkänsla:

- Som att ligga i mammas mage, man oroade sig inte för någonting. Om någon hade sagt att i dag släpps en atombomb över Stockholm, så hade du inte brytt dig.

Men lyckodrogen visade snabbt sina avigsidor: flera gånger om dagen måste 500 kronor fram till en ny kabbe - en kapsyl med 0,2 gram heroin, vilket finansieras genom stölder, snatterier eller prostitution.

Utan drogen skakar kroppen av köld ena sekunden och brinner upp i nästa. Samtidigt hävs förstoppningen som heroinet framkallat så att urin, avföring och spyor åker ut samtidigt. Efter ett dygn ligger man som förlamad av infernot inuti kroppen.

Att trycka i sig ännu en fix botar abstinensen på en hundradels sekund.

- Tänk dig att gå från att vara så sjuk till att bli tvärfrisk. Kroppen bara darrar av välbehag, av pulserande värmevågor som liknar en själslig orgasm. Det är den känslan alla heroinister har så himla svårt att glömma.

Fängelse

Niclas drogberoende drev snart in honom i tvångsvård och sedan fängelse. Vistelser fulla med knark. Bara under kortare perioder på öppna, frivilliga behandlingshem trivdes han.

- Tvångsvården är en skola i tyngre narkotikamissbruk. Dit skickas småknattar som käkat ecstasy på helgerna. Sedan kommer de ut som fullfjädrade heroinister, säger Niclas.

Önskan att få en riktig kick driver ofta fram livsfarliga doser.

- Alla runt omkring en försvinner. Det är väl hundra stycken som har dött. Folk dör som flugor, säger Niclas.

Fick för låg dos

Niclas beskriver den förtvivlan han kände när en polis bröt sönder sprutan just som abstinensen hade satt in och utsattheten när han omtöcknad trillade ner på tunnelbanespåret och ingen hjälpte honom upp.

För några år sedan togs han in på Stockholms metadonprogram. Niclas fick en för låg dos och blev abstinent varje kväll.

- På nätterna drömde jag hela tiden om folk som högg huvudet av varandra. Det var som i en splatterfilm, fast det kändes helt verkligt. Får man rätt metadondos drömmer man om julmusik i stället.

Struntar i aids

Han kallar Stockholms metadonprogram för rena fascismen. Själv blev Niclas utslängd efter ett år, "jag fick inte ens ta min epilepsimedicin eftersom den är lugnande", och sedan var han metadonabstinent i ett halvår, hela tiden under kraftiga plågor.

I dag är det nästan omöjligt att bli avgiftad på ett sjukhus.

Att Stockholm inte har något sprutbytesprogram ser han som rena folkmordet.

- En horsare slutar inte bara för att det inte finns sprutor att hämta. Suget gör att folk skiter fullständigt i om de får aids, de lånar sprutor även av den som har hiv.

I dag beskriver Niclas sig själv som före detta heroinist.

- Men det kan räcka att jag går förbi en offentlig toalett. Helt plötsligt minns du hur skönt det var att sitta på den där toaletten och ta en fix "

Hans framtidsdröm är att hjälpa missbrukare eller att bli ambulansförare. Men allra mest önskar han att socialsekreterarna och allmänheten ska få en annan syn på heroinisterna.

- Folk förstår inte att heroinisterna inte är narkomaner. De lider av en sjukdom.

Knarket i Stockholm: Heroin är himmel eller helvete. Det vet Niclas, 33. - Du är livrädd att tända av, du vet vilka plågor som uppstår. Följ med in i en värld där drogen bestämmer allt. I ena stunden är du lika trygg som i mammas mage, i nästa önskar du dig en kula för pannan.

Joachim Kerpner