”Jag tänker på Katarina varje dag”

Popstjärnan Joppe Pihlgrens skriver om sorgen efter hustruns död i cancer

1 av 2 | Foto: jerker ivarsson
fick hunden av katarina Joppe Pihlgren med foxterriern Maurice utanför Ersta sjukhus i Stockholm där hans fru Katarina vårdades. Hunden som han fick av Katarina när hon var som sjukast blev en stor tröst i sorgen. –Det var nog det mest omtänksamma jag har varit med om. Jag hade sällskap på långa promenader med tårar i ögonen, skriver Joppe Pihlgren.
NYHETER

Efter rätt lång tid blir min kära Katarina och jag äntligen gravida. Vi har varit gifta under några år och hon har kommit hem från sina konststudier i Paris. Vi har varit ihop länge och älskar varandra som man och kvinna, men också som syskon, som det ju kan bli när man känner varandra väl.

Efter ett par månader av glädje får hon plötsligt ont i magen. Kanske har det med graviditeten att göra? Sedan undersökning och eftersom ni sett rubriken vet ni redan svaret. Cancer.

Cancer som gör att man måste ta bort barnet, cancer som gör att man måste operera mer och sedan börja en lång behandling med cellgifter.

Efter ett drygt år med all den fysiska och psykiska smärta som hon genomlever, och som också jag drabbas av, blir hon friskförklarad. Vi flyttar till ett fint hus och drömmer om att adoptera ett barn, eftersom vi inte längre har möjlighet att få egna.

Vi försöker komma tillbaka till livet efter det senaste årets stenhårda press, sorg och förtvivlan. Vi ser en ljusning och håret på hennes huvud är tjockt och fint igen. Det går knappt ett år, sedan får vi besked om att man har upptäckt cancer igen.

Katarina dog ungefär ett och ett halvt år efter att cancern återkom. Precis innan hon dog hemma i vår säng gav hon mig en oanat kraftig kram.

Saknaden och sorgen var stor och jag kände mig otroligt ensam, men inte helt ensam. Förutom min familj, popbandet och de vänner jag orkade träffa, hade Katarina med hjälp av sin pappa fixat fram en liten hund. Hon hade frågat vilken typ av hund jag skulle vilja ha om vi skulle köpa en.

Ur en låda vid sängen tog Katarina fram pengarna till köpet och jag åkte och hämtade hunden som kom med flyg drygt en månad innan hon dog.

Det var nog det mest omtänksamma jag har varit med om. Först tyckte jag att det var stökigt att ha en liten och hoppig hund i den svåra situation vi befann oss i, men efteråt var jag ju tvungen att gå ut varje dag med hunden, gå upp på morgonen och ge den mat, hade sällskap på långa promenader med tårar i ögonen.

Efter år av sjukdom och nervös väntan på olika provsvar var jag rätt utmattad. Tanken att detta måste gå över snart fanns där. En hemsk tanke – och kanske mänsklig. Tror nog hon tänkte samma sak.

Jag var med henne hela tiden på sjukhusen och väntade oroligt under operationer. Det kändes svårt då och bra nu efteråt. Vi hade oftast en bra och roligt tid tillsammans, även när hon var sjuk. Vi försökte verkligen leva och fantisera så mycket som möjligt.

Sedan fanns ju alla känslor som finns i vardagen, man kan ju blir irriterad, arg, ledsen eller bry sig om en massa småsaker, trots det stora svåra. Vi satt på balkongen på Danderyds sjukhus och jag bad henne att blunda. Intalade oss att vägbruset var vågor som rullade in mot stranden i Spanien.

Jag tror att det är viktigt att folk hör av sig när familjer – ensamstående eller par – drabbas av cancer. Brev och kort tyckte jag var det bästa. Inte påträngande, men tydliga i att det finns folk runtomkring som bryr sig. Jag har pratat med en präst, jag har gått i terapi (rekommenderas) och jag har känt stor skuld! Vissa nätter är jag fortfarande skyldig för att jag lever och inte hon. Försöker att ha en bok vid sängen i vargtimmen, så att jag kan läsa bort ångesten.

Förutom sorgen över Katarina kan jag också känna en förlust av mitt eget liv under de tre och ett halvt år som sjukdomen fanns i våra liv. Jag var 33 år gammal och skulle bli pappa och hade precis fått en Grammis för en bra platta året innan. När Katarina dog var jag några månader från 37 år och bara rakt igenom ledsen.

När vi sedan skulle ut och spela så var jag plötsligt nästan 40 år och en förmodad föredetting.

Nya plattan, Sverige varken ser eller hör, har på något sätt varit min väg tillbaka. Den är viktig för mig. För att jag orkat göra den. För att jag har kommit tillbaka. En livlina, helt enkelt.

Jag har en ny tjej och livet går vidare. Men jag tänker fortfarande på Katarina varje dag. Och det är trösterikt att de spår som hon har satt i mig och i sin övriga omvärld, är spår som alltid finns där. Jag är en del av henne och hon är del av mig. Man kan alltså inte dö!

I efterhand är tanken helt absurd – att Katarina och jag tillsammans åkte och letade efter en bra begravningsplats. Ett vackert ställe där jag kan sitta och prata med henne. Åker dit nu med en blomma som hon en gång planterade, för hon är ju inte död!

Äggstockscancer – en lömsk sjukdom

Ser du mig

Tillägnad Katarina av Joppe Pihlgren. Finns med på Docenternas senaste album.

Johan ”Joppe” Pihlgren.

Fem år av smärta och sorg sätter sina spår. För Joppe Pihlgren, 42, blev hustruns för tidiga död ett vakuumfyllt mörkt hål som höll på att kväva honom. Efter ett tidskrävande och tungt sorgearbete är han nu tillbaka i livet. Genom cancerfondens kampanj Anhörigåret 2002 vill Joppe hjälpa andra i samma situation. Utan att bearbeta smärtan går det inte att gå vidare, menar han. I dag skriver han i Aftonbladet om den svåra tiden bredvid sin älskade Katarina. Om deras kamp mot cancern under livet – och livet efter.

Joppe Pihlgren