Anhöriga får ingen hjälp

Bara ett av tjugofem cancersjukhus ger stöd

NYHETER

Att se sin älskade gå döden till mötes sliter i kropp och själ.

Skuld och ångest fyller en inombords samtidigt som man ska vara ett stöd för den sjuke.

Ändå visar en rundringning till 25 sjukhus att bara 1 erbjuder stöd till cancersjukas närstående.

Oumbärlig och gratis men anonym.

Anhörigvårdarna står enligt beräkningar för hälften av samhällets totala vårdinsats. Mycket beror på att ytterst få cancersjuka vårdas på sjukhus. De flesta kommer bara för undersökning eller behandling och stannar de timmar som krävs. All övrig tid är de hemma. När det gäller de mest vårdkrävande lägger anhöriga ner dubbelt så mycket arbete som vårdpersonalen.

”De är utlämnade”

– Hemsjukvård låter som om man har ett val, men det har man inte när det saknas vårdplatser. Den anhörige och den sjuke är ofta utlämnade till varandra, säger sjuksköterskan Agneta Wennman-Larsen.

Hon är upprörd över den totala nonchalans många möts av.

– All fokusering är på den sjuke. Vi tänker inte på att patienten påverkas av hur familjen mår, säger hon och påpekar att en patient sällan mår bättre än sina anhöriga.

Cancerfonden gjorde nyligen en rundringning till kuratorer på 25 sjukhus från Malmö i söder till Kiruna i norr.

Endast ett sjukhus, Radiumhemmet i Stockholm, erbjöd någon form av organiserat stöd till anhöriga. Flera sjukhus sa att de haft renodlade anhöriggrupper tidigare men tvingats sluta med dem av kostnadsskäl.

Fyra uppgav att de brukar erbjuda de närstående stödsamtal med en kurator.

Annars var svaret oftast att det bara erbjuds vid behov eller om personen fått remiss från läkare.

Flera kuratorer var så pressade av tidsbrist att de knappt vågar tala om att de finns.

– Det sorgliga är att många anhöriga inte förväntar sig något stöd och därför inte frågar efter det, trots att de mår väldigt dåligt, säger Agneta Wennman-Larsen som i en nyligen publicerad studie* intervjuat anhöriga till cancersjuka.

Ångrar sig efteråt

– Många ångrar i efterhand att de inte tog emot mer hjälp än de gjorde, säger hon.

Ofta är det äldre kvinnor som tar hand om sin man eller tvärtom. Inte sällan har de själva krämpor.

– Här måste vi bli bättre på att rycka in. Lära oss se dem och organisera resurserna så att vi kan hjälpa hustrun som kommer hem nyopererad i rullstol och ska ta hand om sin cancersjuke man, säger hon.

*Artikeln publiceras i septembernumret av den vetenskapliga tidningen Scandinavian Journal och Caring Sciences.

Caroline Houghner