”De tycker att jag har slarvat bort min röst”

Björn Skifs, 53, är film, scen, soul och en ny skiva. Men utan morfars skottkärra hade det inte blivit någonting. Aftonbladet avslöjar varför Skifs-pöjken blev stor.

1 av 2 | Foto: Maria Östlin
Chatta med Björn, mån kl 13.00 ”Jag börjar gilla min röst mer och mer. Ju äldre jag blir desto bättre beskriver den vad jag vill. Det har väl att göra med erfarenheten och ryggsäcken som man har med sig.”
NYHETER

När Leksand spelar.

När det är dags för en tur till Vansbro.

Eller när Micke Nord, producent, musiker och vän, tar fram gitarren och börjar laja – och hans spel blir som ”ett blått sken, där blues blandas med inslag av folkmusik.”

Då är Björn Skifs ”Absolut Dalarna”. Hundra procent mas.

– Alla är lokalpatrioter och stolta över sin del av världen, säger Björn Skifs. Men masar är det nog i synnerhet. De har alltid varit egensinniga och tagit saken i egna händer och ibland har det slutat i elände. Men ibland har det gett resultat och fortfarande kan de marschera med hässjor och grepar ner till storstan. (På dalmål)”Nu är det stora daldansen på gång här.”

När du går på Vansbros gator, är det någon som ropar ”Rutger Jönåker” efter dig?

– Nejhej – inte där, inte. Det är inget speciellt. ”Jaha, nu är Björn hemma”, ”Tjänare!” ”Hallå!”. När jag kommer dit är det bara som om jag skulle ha varit borta på en längre semester. Där är jag bara Skifs-pöjken.

”Syrran”, storasyster Rosita bor kvar i Vansbro.

Själv kan Björn Skifs tänka sig att flytta dit. Någon gång.

Inte för att han inte hittat sitt eget paradis utanför Dalarna. Knappa tjugo minuters bilfärd utanför Stockholm ligger den ljusgula gamla prästgården som Björn Skifs och hans fru Pernilla köpt och renoverat. Här är hösten extra vacker, och lugnet och det stillsamma är en lyx som Skifsarna precis njutit av innan vi träffas. (”Vi var ute på en långpromenad i skogen i dag, och det är en sådan lyx.”)

Men nu sitter vi inomhus i det enorma köket, för att prata om senaste plattan. ”Skifs – ingen annan”. Ett album där han ”lyft på den personliga gardinen.”.

– Här har jag kommit längre – framför allt i livet. Den här plattan är ärligare. ”Det här har jag varit med om, det här kan jag stå för.”

Det finns svenska musikskribenter som tycker att du har en av Sveriges bästa soulröster.

– Ja. Och det har jag fått höra så många gånger nu att jag tamefanken börjar tro dem...

Har du varit för blyg för att tro på det tidigare?

– Nej. Men jag undrar hur många sångare det är som verkligen säger ”Fy an vilken bra röst jag har!” Däremot börjar jag gilla min röst mer och mer. Ju äldre jag blir desto bättre beskriver den vad jag vill. Det har väl med erfarenheten och ryggsäcken som man har med sig.

– Men visst är det kul att folk tycker att jag har en fantastisk röst. Synd att de tycker att jag har slarvat bort den.

– Många tycker att jag valt fel material, fel producenter, fel folk omkring mig. Men det beror ju på vad man vill göra.

Pratar du om ”Back on track”? Skivan som kom före den här och som sålde bra, men blev ganska sågad.

– Nej, recensenterna var ju inte ett dugg förtjusta. Men självklart måste de få tycka som de vill.

Samtidigt måste du bli förbannad.

– Ja, det är klart. När det är onyanserat och särskilt när recensenterna inte kan förklara vad det är som är så jävla dåligt. Den ena säger att jag ska satsa på jazz, den andra på folkmusik och den tredje tycker att jag ska göra en balladplatta. Jag kan inte lyssna på allt sådant, jag måste få göra som jag tycker. Den enda gången jag funderade på vad folk ville ha, var när jag gjorde låtar till Melodifestivalen. Då var det ju tävling och vi ville göra schlagern med stort S.

Springsteen. Jagger. Dylan. De är alla exempel på musikartister som kör vidare med sin grej. Du valde att släppa och ge dig in på andra områden än musiken. Var det bra?

– Jag har varit så jädra nyfiken. Och egentligen är jag lika mycker underhållare som sångare. Jag har inte kunnat hålla mig när jag har fått möjlighet att ge mig in på nya områden. Filmerna och showerna? Och jag måste ha haft en viss fallenhet för det, eftersom jag fått förfrågan.

– Kanske borde jag ha satsat renodlat på bara musiken. Men då undrar jag om jag verkligen skulle kunnat klamra mig kvar i den här sektorn.

Det låter som om du har dåligt självförtroende som artist. Har du det?

– Jae. Jag har inte bättre självförtroende än någon annan. Men jag börjar lita på min musik och framför allt på publiken. Men det är klart, så där jävla kaxig är man nog inte. Ju mer man håller på, desto mer upptäcker man att man inte kan något.

Det andra du gjort har ju funkat. Filmerna har varit väldigt framgångsrika. Är du världens bästa människokännare eftersom du hela tiden verkar veta vad folk vill ha?

– Haha! Näää... Det är nog så enkelt att jag är så vanlig. Jag tror att jag är vanlig, har en vanlig smak och alltså gör saker som väldigt många gillar. Och kanske lyckas göra det hyfsat bra.

Skriver kvinnorna fortfarande?

– Inte på samma sätt som förr. Det är fortfarande så kallade beundrarbrev, men det är en annan ton i dem. Det är från folk som fyller fyrtio eller som vill att jag ska skriva till någons väninna. Jag försöker ställa upp så mycket jag kan och svara.

– Jag kommer fortfarande ihåg hur jag skrev till Ingemar Johansson när han hade knockat Floyd Patterson 1959. Jag ritade en teckning på hur han hade golvat Patterson och bad om en autograf och avslutade brevet med ”PS. Hälsa Edvin Ahlqvist”. Det var hans promotor hade jag lärt mig. Och jag fick inget svar. Jag gick till postlådan varje dag i ett halvår och bara väntade. Det gjorde att jag själv har försökt vara duktig på att svara.

Fanns det groupies tidigare?

– Nej, men det fanns tjejer som var en glad publik. Sedan fanns det tjejer som gärna ville träffa en eftersom de tyckte att man var lite märkvärdigare än andra. Och bland de tjejerna fanns det de som var lite mer lössläppta. De var väl ”prototypen” till groupies. Men det var väldigt oskyldigt, inte så cyniskt. Vi var mer lekkamrater. Det var väldigt sällan som det handlade om att ”dra över” brudar. Det var aldrig intressant. A good time, handlade om något annat.

Du har ju även fått uppleva kändisskapets baksidor. En kvinna förföljde dig. Men det är över nu?

– Ja, tack och lov slutade det när vi flyttade in i det här huset för fjorton år sedan. Hon var ju sjuk och var under psykbehandling. Men det var lika obehagligt för det. Jag ville att hon skulle tas om hand, men det blev ett moment 22. Hon stod utanför och skrek att hon skulle bränna ner kåken, eller döda min hund och när jag ringde polisen så körde de bara hem henne. Snuten sa: ”Vi kan inte göra något annat. Du får ringa psyket.” Och när jag gjorde det fick jag till svar: ”Snälla någon, vi kan ju inte bura in folk bara på grund av att de står och hojtar lite grann. Du får ringa polisen.”

– Tack och lov är hon borta nu.

Du var ju 39 när du och Pernilla träffades. Innan hade du haft ett annat långt förhållande, men du har också varit ungkarl i långa perioder. Vad var det som var så särskilt med Pernilla?

– Först var det bara det att jag tyckte att hon var så fruktansvärt snygg. Hon var så vacker! Jag tänkte att ”Tänk att få snacka med henne.” Så småningom fick jag ju det och vi pratade och pratade och pratade och plötsligt glömde jag bort hur vacker hon var. Vilket var tur, för annars skulle jag kanske inte ha vågat prata så fruktansvärt mycket som vi gjorde de första gångerna vi träffades. Jag träffade en? ja, en kompis. Det var något märkligt som hände. Det var något mer, liksom. Så det där med att jag tyckte att hon var snygg försvann. Fast det tycker jag förstås fortfarande. Jag tänker varje dag på hur vacker Pernilla är.

Det fanns folk som ville förstöra det mellan er genom att säga att du var homosexuell.

– Ja. Precis.

Kan du garva åt det?

– Nej, det kan jag inte. Jag tror inte att det var i välmening. Det var inte ett gott råd, så att säga, utan från någon som försökte störa oss.

Hur gör ni varandra lyckliga i dag?

– Genom att hjälpas åt i stort och smått. I roliga och i jobbiga grejer. Och att vi också är intresserad av varandra och det vi gör. Jag blir jättevarm när Pernilla tycker till en massa om den här plattan till exempel. Och då är det inte alltid så snällt. Men ändå – engagemanget och intresset gör mig varm.

Har ni haft stora kriser?

– Ja, ett par stycken. Det har mest grundat sig i missförstånd. Det låter som en klyscha – men kriserna har stärkt oss. Nu är det faktiskt 16 år som vi har varit tillsammans. Det kommer säkert något mer mankemang, sånt är livet. Men nu har vi det behagligt.

Din mamma gick bort för en tid sedan, i alzheimers. En sjukdom som drabbar hela familjen. Hur såg er tid ut?

– Dels visste både hon och vi att det skulle komma. Både mormor, mormors syster och mormors mor hade det.

Det går alltså på den kvinnliga sidan. Är du förskonad?

– Det vet jag inte. Och diagnosen på min mamma var inte hundraprocentig alzheimer, egentligen var det väl en demens. Men det är nästan samma sak. Samma symptom med personlighetsförändringar och allt det som hör till. Ett helt liv som är bortsuddat, helt borta. Barndomsminnen var kvar. Och musik.

– När hon inte längre visste vem jag var, kunde hon fortfarande komma ihåg verser på låtar. Hon visste inte vad hon höll i när hon hade en kaffekopp i handen, visste inte hur hon skulle ställa ner den på bordet. Men hon kunde sjunga två verser i en låt. Otroligt märkliga saker hände. Den värsta tiden var när hon fortfarande visste att hon var sjuk. Sedan gick det så långt att hon inte visste det längre. Då blev allt lugnare. Hon mådde bättre, hon var mera? nöjd. Hon hade aldrig de där raseriutbrotten som finns i sjukdomsbilden. Det var jätteskönt. Jag är ju här och hon var i Vansbro. Så det var min syrra som fick ta det mesta, och det har gjort mig ont ibland att syrran fick ta hela arbetet. Det tycker jag har varit jobbigt. Men vi har pratat om det.

Har det här fört er närmare?

– Ja, det tycker jag. Jag har en otrolig respekt för henne. Hon är stor, min syrra. Stor och stark. Det är gött att ha.

Hur hanterar du sorgen?

– Jag hade inte pratat så mycket om döden hemma. Som om det skulle vara något märkvärdigt eller konstigt utan när någon har dött så? ja, det är klart att det är en saknad.

– Men det har aldrig varit någon uppriven desperat sorg. Jag kommer ihåg när min morfar, som var väldigt speciell för mig, dog.

– Min morfar höll inte på med musik själv men han ägde en gammal fiol som han aldrig lärde sig spela på. Han tyckte att det var kul att jag ville spela och hjälpte mig att skaffa min första trumpet. Jag fick hans gamla skottkärra och sålde den. Lika mycket som jag fick för skottkärran skulle morfar skjuta till så att det räckte till en trumpet. Ibland tyckte mamma och pappa att jag skulle satsa på ett mer rekordeligt yrke, men då sade morfar: ”Låt pojken spela.” Han förstod att det var speciellt för mig. Första gången vi var i USA ringde jag hem till honom, och han kunde inte förstå att man faktiskt kunde ringa ända från Amerika. Herregud, han var ju född på 1800-talet.

– När morfar dog var det ändå naturligt på något vis. Det är livets förlopp. Jag kommer ihåg honom med vemod, men också med mycket glädje.

– Så ångrar man naturligtvis alla de stunderna man inte var där, sakerna vi aldrig pratade om, det man kom på efteråt. Min pappa skrev riktigt bra, seriösa dikter och texter som jag aldrig fick se och som han aldrig ville visa. De dikterna har jag nu och de har gjort att han har fått ett djup hos mig som jag inte visste om att han hade. Han var en humorist, klurgubbe och oerhört godhjärtad man. Men jag visste att han hade de här sidorna, de mörka och otroligt seriösa funderingarna på tillvaron. Gud, om jag hade fått se det här då när han levde och vi hade kunnat prata om det här.

Är det sidor som du känner igen hos dig själv?

– Ja, det kan det vara. Där jag kommer ifrån kan man vara ord-karg. Min pappa var väldigt sparsam med superlativer och beröm. När han sade: ”Det där var inte så dumt” så betydde det att ”Jäklar! Nu har jag lyckats”. Hemma behövde de inte säga det hela tiden men jag visste ändå att de älskade mig. Likadant om de var arga, då visste jag att de var det. Man utvecklade en sorts tyst språk, en tyst kommunikation ändå. Det där bar jag med mig också långt upp i vuxenlivet. Ända in i relationen med Pernilla.

– Där har jag och Pernilla varit olika. Hon har gärna pratat mycket om allting. ”Säg någonting då!” säger hon. ”Jamen, det har du väl förstått? Har du inte förstått hur jag känner? Måste jag skriva allt på stora lappar?” säger jag

Men det där har du jobbat av dig i dag?

– Ja, det har jag fått hjälp med kan man säga. Fortfarande kan jag gå runt och hålla på mina prylar i stället för att ventilera dem. Men jag har blivit mycket bättre nu.

– Det går faktiskt att lära gamla hundar att sitta.

Nils Holgersson, Björns favoritlärare i Vansbro realskola:

Lennie Norman, stå-upp-komiker och vän:

Anders Berglund, dirigent, vän och spelkompis i Blåblues:

Björn Nils Olof Skifs

Ulrika Svensson