En miljon flyr från terrorn

Tragedin i Zimbabwe började med mordet i den svenska farmarfamiljen

1 av 2 | Foto: peter kjellerås
de stora förlorarna Francis Jack och Winnie Jacobi är två av hundratusentals lantarbetare som fördrivits från de vitas bondgårdar. Aftonbladets reportageteam mötte dem på vägen från Arizona-farmen, numera ockuperad av Mugabes ”krigsveteraner”.
NYHETER

ARIZONA FARM. ZIMBABWE.

Det var kring bondgården här som svenskan Maria Stevens och hennes vite sydafrikanske make David hade byggt upp en vidsträckt tobaksfarm. Med fyra barn och 250 svarta lantarbetare levde de ett hårdhänt men givande liv som hämtat ur ”Out of Africa”.

Det livet tog slut 15 april år 2000, när berusade och blodtörstiga markockupanter, så kallade krigsveteraner, president Mugabes stormtrupper, och lokala poliser i staden Murewa åtta mil från farmen hade ihjäl den unge bonden.

För miljontals zimbabwier markerade mordet på David Stevens att punkten nu var nådd, då det bara bar utför med deras land.

De har fått rätt. Zimbabwe är laglöst land. Hunger härjar. Hiv-smittan är epidemisk. Ekonomisk kollaps väntar.

Arizona Farm ligger i ett landskap med branta, rosaskimrande klippformationer i en dammig dal under en hög blå himmel – rena Arizona! – i höglandet två biltimmar väster om huvudstaden Harare. Den är nu en av 3 900 farmer av landets 4 500 industriellt, professionellt drivna jordbruk som under våldsamma och anarkistiska, okunniga och lättjefulla former tagits över i en jordreform.

Jordreformen är presidentens, kamrat Robert Mugabes, populistiska knep för att 22 år efter sitt makttillträde behålla greppet och med oförblommerad rasism spela ut svarta mot vita.

Den 78-årige välutbildade, bistre och bittre, homofobiske, puritanske men paranoide Mugabe är sin kontinents sannolikt mest intelligenta ledare med visioner om en panafrikansk framtid. Han kan till det yttre te sig komisk, när han till kritstrecksrandig kostym bär partiets vita basebollmössa. Men han drar ner applåder när han framträder i FN-sammanhang. Det är Nordkorea som utbildat hans elittrupper och han låter sig styras av en förstenad marxism och excellerar i Mao-retorik:

– Folkets röster och folkets bössor är tvillingar som inte kan skiljas åt, sa han under självständighetskampen.

Mai Palmberg är en akademiker från Afrikainstitutet i Uppsala som på plats i Harare studerar den zimbabwiska utvecklingen. När jag träffade henne gjorde hon finlandssvenskt drastiska noteringar om landsfadern:

– Intelligent, ja, men han har aldrig varit riktigt klok.

Jordreformen fanns redan för flera år sedan i luften och på agendan. Alla var ense om att den var rimlig. Jordfördelningen var orättvis och ett arv från den koloniala eran. En procent av befolkningen – de vita – höll 70 procent av den odlingsbara arealen. De drev jordbruken rationellt, mekaniserat och affärsmässigt. De odlade majs på bördigt land väster om Harare, tobak på sandjordarna i höglandet öster om huvudstaden. Jordbruksprodukter stod för 75 procent av landets exportinkomster.

Jordhungern var stor hos den svarta majoriteten. Den ville ha täppor att odla för sina familjers försörjning. Jorden hade ett romantiskt, emotionellt värde. Mark var lika med frigörelse och makt. Man närde drömmar om att den svarte mannen strax i likhet med den vite skulle kunna köra fyrhjulsdrivna bilar och ha parabolantenn intill bostaden.

Jordreformer har med lyckad utgång genomförts i Sydkorea, Japan och Taiwan. Befolkningens emancipiering ledde till att den snabbare lämnade jordbrukssamhället och förflyttade sig in i industrisamhället. Tanken var att Zimbabwes jordreform skulle genomföras under ordnade och civiliserade former. Brittiska regeringen, den gamla kolonialherren, erbjöd sig att betala kompensation till de vita jordägarna som kunde söka sig nya levnadsbanor. Eller emigrera till grannländerna Botswana och Moçambique, där deras fackkunskap var efterfrågad och nya lantbruk väntade.

I stället skedde jordreformen som en konfrontation och hämndeakt, en smash-and-grab. Landets lönsamma lantbruksindustri slogs sönder. Den fördelades inte på de sämst lottade. De mest åtråvärda gårdarna kapades av landets svarta elit, partipamparna och Mugabes vänkrets. Det är människor som markerar sin status genom att ha två privatchaufförer. Andra egendomar ockuperades.

– Det var, sa en svensk röst i Harare, som om vi stormade en Volvofabrik, slog sönder pressar och maskiner och rusade ut med en plåtbit och en näve skruvar och muttrar och trodde att vi därigenom fått det bättre och världen blivit en mera jämlik plats.

Jordreformen på Mugabes vis har lett till:

l Akut hunger. Utan jordbruksutbildning och vana att hantera maskiner, utan ekonomi och uppbyggd distribution för utsäde har tiotusentals hektar lagts för fäfot. Ingen mat produceras. 6,5 miljoner människor i Zimbabwe, halva befolkningen, hotas av svält. För fyra år sedan fastslog ett FN-organ, att Zimbabwe hade Afrikas mest välnärda barn. I stället har nu 1,2 miljoner barn akut behov av hjälp mot näringsbrist.

l Hemlöshet. Vare sig jordbruken kompiskorrupt togs över av Mugabekretsen eller i huliganism av de så kallade krigsveteranerna (varav de flesta inte ens var födda när befrielsekriget utkämpades på sjuttiotalet) har ägarskiftena resulterat i att gårdarnas lantarbetare drivits bort. De var i vägen. Deras bostäder betydde tak över huvudet för nykomlingar. 150 000 lantarbetare har med sina familjer, tillsammans en miljon människor, jagats ut och är nu oförsörjda på drift över landet.

Sveriges ambassadör i Harare, Kristina Svensson, sa syrligt till mig:

– Svenska medier har koncentrerat sin rapportering kring en enskild familjs tragedi, därför att kvinnan i huset råkade vara svensk. Den verkliga tragedin är de hundratusentals utsparkade lantarbetarna.

På en röd grusväg längs vilken jacarandaträden blommade blålila mötte jag någon dag senare det fördrivna paret Francis Jack och Winnie Jacobi. På en cykels pakethållare hade de sina få tillhörigheter. Jack såg vilda-västerntuff ut i en hatt med namnet på ett känt cigarrettmärke. Men det var inte Marlboro Country. Det var på Virginia Road bort från Arizona och parets situation var patetisk:

– Ingen skörd, sa Jack och gjorde en svepande gest ut över åkrarna. Inget mat, fortsatte han och pekade mot magen.

All mark ligger inte för fäfot. Jag tittade ut över fälten och såg en kvinna så för hand med en ettårig baby fastknuten på ryggen. Jag såg en mager oxe dra en enkel plog. Det var i ett bibliskt vackert landskap, där missionsskolorna fortfarande ligger tätt och en grundläggande arbetsetik slagit rot.

Men en vanligare syn är att ockupanterna bara flyttat in i en farm och förvandlat den till en traditionell sydafrikansk sysslolös kraal. Även med konfiskerat tak över huvudet far människor illa.

Jag träffade inne i Harare John och Francis Smith-Wright som tvingats från sin gård om 800 hektar.

– Det är synd om oss, sa den 38-årige vita bonden. Men det är än mera synd om de svarta. Vi fick lämna allt vi ägde. Vi lämnade efter oss lantarbetare som med sina familjer är 200 personer. 38 av dem ligger döende i aids och nu tar ingen hand om dem. 25 nya familjer har flyttat in. Ägorna har styckats upp i 30 tomter. Men ? typiskt nog ? bara sju tomter har tagits i bruk.

Oftast är det inte de landlösa som flyttar in. Det är eliten kring presidenten och partiet.

– Det är ingen jordreform vi ser, sa John Worvick som är talesman för lobbygruppen Rättvisa i jordbruket. Det är ren och enkel kompiskorruption. Ägandet förs över från en elit till en annan.

Vittnen såg vid ett tillfälle i Mazowe lantarbetare anföras av rikets första dam, Grace Mugabe, som vid en vacker mangårdsbyggnad på en 1 000 hektars gård förkunnade:

– Jag tar över denna farm!

President Mugabe har nu förklarat att jordreformen förts till sitt lyckosamma slut. 600 farmer har inte konfiskerats. Några vita som haft mer än en gård har ”skänkt” bort den ena för att behålla den andra. Några farmare har mutat sig fria genom att låta svart partielit ingå som delägare.

Nyckfullheten och plundringen genomsyrar hela Zimbabwes ekonomi. Zimbabwe hade till för några år sedan varit en ljuspunkt i den mörka bilden av Afrika. Det var ganska bördigt, inte överbefolkat och därför utan akut nöd. Det styrdes från världsdelens renaste och mest välordnade huvudstad. Turister strömmade till Victoriafallen och safariparkerna med dess 60 000 elefanter. Allt har kollapsat.

Det råder slagsmål om de sista resterande dollarsedlarna som kommer in i landet. Som utlänning fick jag betala 30 dollar i inträdesavgift, när jag passerade passkontrollen.

De zimbabwiska statstjänstemän som i tjänsten ska resa utomlands behöver dollar till flygbiljetter och hotellrum. Men dollar hamnar i stället i maktelitens händer. Den upprätthåller en konstlad officiell kurs om 55 zimbabwedoollar för en amerikansk. På en svarta börs, som opererar öppet, växlar de in en amerikansk dollar mot 1 300 zimbabwedollar och 25-dubblar i ett huj sitt kapital.

På detta visa fördubblas dollarn i värde var tionde dag och partieliten köper upp landets tillgångar praktisk taget gratis och underblåser en galopperande inflation.

Inflationstalet för året beräknas just nu vara 140 procent. Men nästa år väntas det stiga till 520 procent. Landets produktion går samtidigt enligt en prognos ner ytterligare 25 procent. Zimbabwe är som Titanic. Det sjunker.

Ekonomen i Internationella valutafonden Gerry Johnson gjorde spådomen:

– De vedermödor befolkningen nu känner av kommer om ett år att te sig som en barnlek.

Det finns i Zimbabwes ekonomi inte pengar till att från utlandet köpa olja. Men överste Khadaffi i Libyen, som alltid försöker vinna inflytande över Afrikas fattiga länder, har förbarmat sig och ser till att olja skeppas in. Men som säkerhet har han tagit Zimbabwes sista existerande dyrgrip i pant – den fastighet i Londons centrum som hyser landets High Comission, dess ambassad.

I detta läge ger sig de zimbabwier av som kan. Det råder en brain drain, en begåvningsflykt, som ytterligare förmörkar landets framtid. Svarta sjuksköterskor söker sig till Storbritannien. Ett sjukhus i London har 1 450 sköterskor varav 850 är från Zimbabwe. Svarta läkare och revisorer är eftersökta i Botswana och Sydafrika. Många av de nu jordlösa vita farmarna tar sig till Australien.

Familjen Stevens har flyttat till England.

Men en dansk-brittisk bonde som jag träffade sa:

– Jag har ingen annanstans att ta vägen. Jag avvaktar. Under tiden gör jag affärer. Jag säljer mitt bohag, tjänar en hacka och köper tillbaka det för halva priset en vecka senare.

Bonden linkade på ett träben sedan hans traktor stegrat sig och han kommit under fordonet. Hans hustru var grå i ansiktet av oro för framtiden.

Men ute på Royal Harare Golf Club var stämningen nästan sorglös. Vita män med skrattrynkor i solbrända ansikten diskuterade läget. Med sina väldiga ölmagar såg de inte ut som Robert Redford i ”Out of Africa”.

– Jag bidar min tid, sa skotten Eian McGaw. Vi har blivit av med våra farmer. Men vi har behållit lagfarterna. En dag kommer hela förfarandet att förklaras vara olagligt.

Och på den litterära samlingsplats som kallas ”The only same place in Harare” och som spelar samma roll som Havels ölstuga på sin tid gjorde i Prag sa en zambisk författare:

– Vi får vänta på att biologin gör sitt. Men, tillade han, det finns också en vampyreffekt. Blodsugarna kan leva vidare vid makten.

Så kan du hjälpa

Staffan Heimerson