Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Var tredje är hivsmittad

FN-chef: Epidemin håller på att sopa Zimbabwe av kartan

På en hård, förtorkad gräsplan mellan den här byns basthyddor spelade barnen fotboll. Den elvaårige Steven Machaire pytsade in segermålet.

Idyll?

Knappast. Elvaåringen var skinn och ben och mindre än en svensk sjuåring. Med galghumor och hjärtlöst i överkant skulle någon - skämtsamt men sanningsenligt - kunna säga att fotbollsmatchen spelades mellan laget hivsmittade och laget aidsdrabbade.

     

Maninga, beläget i Zimbabwes högland tolv mil sydost om huvudstaden Harare, är en plats där en kyrklig organisation med pastor Zachary Martin Mapfumo försöker ge 140 föräldralösa barn tak över huvudet. De ska också utbildas - i en skolsal där det inte finns en enda lärobok.

Deras föräldrar har ryckts bort i aids. Ett memorandum med hemligstämpel som jag getts tillfälle att läsa anger: 785 000 barn i Zimbabwe är efter hiv-aidskatastrofens härjningar föräldralösa. De måste mer eller mindre ta hand om sig själva. Det är vanligt att en 14-åring som Simbarashe Chipurio får bli familjeöverhuvud för sina två yngre syskon.

Dessa barn har det inte lätt i ett land där torka och vanstyre gör att hunger drar fram som en farsot. Landet var ännu till för bara några år sedan en kornbod som levde på spannmålsexport. Men i år produceras inte ens 40 procent av den mat folket behöver.

Det handlar därför om att hjälpa varandra och det blir myllan för den humor som florerar i Zimbabwe.

"Vi kan inte hålla på på det här viset", klagade en hustru för sin make i en historia som jag hörde vid flera tillfällen i olika versioner. "Min mamma sänder oss pengar. Min syster köper kläder till barnen. Min moster kommer med mat. Jag skäms så."

"Det ska du göra", föll maken in. "Dina morbröder ger oss inte ett förbannat dugg."

     

En sjuspaltig rubrik i regeringstidningen Herald, som sällan stör Mugaberegimens frid genom att rapportera bekymmersamma nyheter, varnar:

"FAMILJER MED BARN SOM ÖVERHUVUD STÄLLS INFÖR MATBRIST."

Nyhetsartikeln rapporterade att i ett distrikt var skörden noll och alla vuxna så utmattade att de inte längre förmådde ge en hjälpande hand till de föräldralösa barnen. Rapporter i oppositionspressen berättar hur regeringen konfiskerar hjälporganisationers matsändningar, därför att de är på väg till områden där befolkningen röstat "fel". Några hjälporganisationer planerar nu att med "air drops" från flygplan matbomba lidande områden.

  Dödliga epidemier. Föräldralöshet. Torka. Maten slut. Kan det bli värre?

- Ja, svarade pastor Zachary. I augusti 2001 bredde en gräsbrand ut sig på fälten där nere. Vinden förde elden hit. Den brände ner våra hyddor.

  Nu har ni gått genom alla prövningar, nu bör det vända till det bättre, va?

- Inte. Vi går in i regnperioden. Nu blir det översvämningar.

  Med dessa prövningar, pastorn, börjar ni inte tvivla på Gud?

- Nej. Men ibland undrar jag: Kan det vara så att Gud har tagit kafferast?

     

Under en av mina dagar på resa i Zimbabwe hamnade jag på en lägesorientering på FN-organet UNDP. På väggen i konferensrummet satt ett broderat memento:

"Lidandet är en grundsten, när man bygger en nation."

Påminnelsen fanns med mig här i den godhjärtade byn Maninga och jag fullföljde tanken: I så fall är grundstenen här särdeles stabil, ty lidandet kan inte bli mycket värre. Här finns ingen läkare, ingen sjuksköterska, ingen psykolog.

- Hur skulle det kunna finnas längre, resonerade UNDP-mannen George Olesh. De som inte själva dör ser bara en chans att överleva: att lämna landet.

UNDP-chefen, portugisen J Victor Angelo, gav chockerande siffror:

- På åren 1997 till 2001 har antalet aidsfall fördubblats. 35 procent av befolkningen i fertil ålder är hivsmittad. 75 procent av alla havande kvinnor är hivsmittade.

Portugisen tittade upp efter att ha gett ytterligare siffror om negativ tillväxt, hunger och malaria:

- Ja, sa han, man kan säga att landet sopas av kartan.

Hiv-aids har i södra Afrika speciella förtecken. Sjukdomen är inte som i västvärlden i huvudsak knuten till homosexuella och sprutnarkomaner. Offren är heterosexuella. Sjukdomen fördelar sig 50/50 mellan män och kvinnor.

Dödligheten är stor. Medellivslängden i Zimbabwe har sjunkit drastiskt från 52 år 1990 till 41 år 2000.

Hiv sprids speciellt fort på grund av en detalj i afrikansk livsstil: när en man dött i aids och hans sannolikt hivsmittade hustru därigenom blivit änka tas hon upp som hustru av mannens bröder. Med automatik smittas dessa då.

Hiv behöver i västvärlden 13 år för att bryta ut till aids. På grund av undernäringen sker det på bara fem till sju år bland zimbabwier. Hunger och i aids tvinnas ihop.

Hivkatastrofen har effekt för barn och ungdom. Skolorna tappar mening när antalet lärare som dör i aids är fler än de nya som examineras ut. När så många vuxna ligger sjuka måste allt fler barn sättas in som arbetskraft. De hamnar ofta i släktingars vård, och utan mammas och pappas vakande öga utsätts de för övergrepp.

- Den flickan lider av trauma, sa i byn Maninga pastor Zachhary och pekade. Hon blev våldtagen av sin morbror.

     

Byar som dessa behöver hjälp men de 60 miljoner kronor som Unicef, FN:s barnfond, behöver har givarländerna inte ens ställt 15 miljoner i sikte.

  Vad händer om pengarna inte kommer?

- Katastrof, svarade en Unicefrepresentant i Harare. Fler barn dör.

Bland unga oförsörjda kvinnor blir prostitution en utväg till försörjning. Men det är inte gyllene tider. På det hotell i Harare, där jag var inkvarterad, såg jag kväll efter kväll fem uppseendeväckande vackra flickor sitta vid ett bord i trädgården och med allt mera desperat flirt försöka fånga hotellgästernas uppmärksamhet. Men i ett land över vilket vilar ett jättelikt varnande dödskallemärke - aids! - såg jag inte en kväll någon enda av flickorna kunna knyta upp en kund.

     

Jag blir generad, när jag observerar min egen reaktion medan jag dag efter dag reser mellan epidemidrabbade byar. I folkvett ingår ju att hälsa hövligt. Kvinnor sträcker fram sina händer. Män leder mig handgripligt till hyddor som ska inspekteras. Barn omringar en.

En efter en hälsar de. Handtryckning efter handtryckning - från magra händer, knotiga händer, svettiga händer, såriga händer, nariga händer, variga händer.

Jag räknar tyst: En-två-tre, han är smittad, en-två-tre, hon är smittad. Jag slängar blickar på mina egna händer. Måtte där inte finns någon liten rispa!

Ordspråket "små sår och fattiga vänner ska man inte förakta" får uppe i bergslandet plötsligt akut, konkret och dramatiskt innehåll.

Du lider med människorna och skäms över dig själv, när du känner att du som en raket vill försvinna bort och snarast tvätta händerna - länge, länge. I natten som följer jagas du i sömnen av mardrömmar om svettiga, farliga, smittande händer.

Staffan Heimerson

Svälten hotar 6,5 miljoner

En liten flicka får hjälp vid Unicefs utspisning i Zimbabwe.   En liten flicka får hjälp vid Unicefs utspisning i Zimbabwe.

 6,5 miljoner människor i Zimbabwe (halva befolkningen) hotas av svält.

 1,2 miljoner barn behöver akut hjälp mot näringsbrist.

 1 miljon barn är efter hiv-aids-katastrofens härjningar föräldralösa och måste mer eller mindre ta hand om sig själva.

 Jordreformen har gjort att två miljoner människor har rotats upp från sina jobb och bostäder och driver runt i landet.

 Kolera härjar. Malaria skördar tiotusentals liv.

 I Zimbabwe och ytterligare fem länder i södra Afrika står 14,4 miljoner människor inför svår hunger.

 

  SÅ KAN DU HJÄLPA:

Du kan hjälpa genom att sätta in pengar på Svenska Unicefs konto: postgiro 902001-7. Märk talongen ”Zimbabwes barn”.

Därför drabbas Zimbabwe av aidsepidemin

Månggifte och regimens vägran att erkänna epidemin.

Det är två av de tyngsta förklaringarna till att var tredje zimbabwier bär på hiv.

Här berättar Unicefs aidsspecialist Betty Mukiibi om olika länders attityder till problemet.

Staffan Heimerson

Var finns en positiv utveckling?

- I Uganda och Thailand. Epidemin har mötts med öppenhet. Högt upp i regeringarna har det sagts: "We have a problem." Problemet möttes med en social mobilisering och med viljan att offren inte skulle stigmatiseras.

"Regimen fönekade"

Varför går inte Zimbabwe samma väg?

- Regimen här förnekade ihärdigt och länge att aids existerade som ett problem i Zimbabwe. Skälet? Det skulle skrämma bort turister att erkänna epidemin. Epidemin fick därigenom blomma fritt och tog katastrofala proportioner.

Vad bör Zimbabwe göra?

- Attityder måste ändras. Men det är inte lätt. Det måste bli slut på polygamin. Den är i sig själv en garant för att smittan sprids. Det kan ses som en omtänksam sed, att en änka övergår i sina svågrars händer. Men det sprider hiv.

Vägrar att testa sig

Vilket är det största problemet?

- Människor tvekar att ens testa sig. Det är inte det att de inte vill veta. Men de säger: Vad ska det vara bra för? Det finns ju ändå ingen bot.

Finns det någon ljuspunkt?

- Ja, männen börjar använda kondomer. Men pratet går att kondomdistribution är en svår uppgift. Kondomerna kan i ett land som vårt inte nå fram till alla platser.

Jag svarar: Vilket skitsnack. Vi ser ju att Coca-Cola når fram till varenda buske.

Aftonbladet i går: En miljon flyr från terrorn
SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet