"Jag hade en skuld att betala i Taloqan"

Martin Adler tillbaka i Afghanistan - ett år efter mordet på Ulf Strömberg

1 av 4 | Foto: Martin Adler
HÄR DOG ULF STRÖMBERG Muhammed Agram tar emot Martin Adler ett år efter mordet på Ulf Strömberg. I rummet där han sköts.
NYHETER

TALOQAN, NORRA AFGHANISTAN

Ett år efter mordet på TV 4:s fotograf Ulf Strömberg var jag tillbaka i Taloqan igen. Tillbaka i rummet med den illröda mattan och de solkiga draperierna, i rummet där Ulf hade skjutits ihjäl.

Det kändes olustigt att vara här igen, och så hade jag en skuld att betala.

Nu sitter jag åter i rummet med värden Muhammad Agram, 29.

I brist på några misstänkta för mordet och för att visa sig vara en handlingens man hade polischefen häktat honom och hans far "för att de hyrt ut ett hus till utlänningar utan tillstånd" och de hade försvunnit in i en cell.

Själv hade Mohammad Agram suttit häktad i nittiotre dagar.

Det var tunga dagar.

Fortfarande i chock efter mordet på Ulf hade han fösts ihop med allsköns brottslingar i en överfull fängelsehåla. Och när han till sist släpptes var han så pass sjuk att han inte kunde jobba på fyra månader. Hans fru och sex barn hade knappt pengar till mat och även nu har dom det mycket svårt.

Muhammad Agram tittar runt på rummet där vi nu sitter.

- Ingen har sovit här sedan den natten, säger han. Det skulle betyda otur. Jag och hela min familj, åtta personer, sover i stället i det andra rummet intill.

Jag tar fram pengarna som Agram aldrig fick för hyran förra året och försöker lämna över dem. Summan, 320 dollar, är en mindre förmögenhet här men Agram lägger sin hand på hjärtat, några pengar vill han inte ta emot.

Till sist måste jag nästan tvinga honom att ta emot sedelbunten.

Jag frågar sedan Agram om vilka han tror de var, männen som rånade oss och sedan mördade Ulf Strömberg förra året.

- Jag såg aldrig männen själv, svarar han, eftersom jag vaknade till av skottlossningen och när jag sprang ut i korridoren hade för-övarna redan försvunnit. Men en sak är jag säker på. Det var inga lokalbor.

Ingen i Taloqan skulle ha anledning att göra något sådant, menar Agram.

- Människorna här tyckte ju om de utländska journalisterna. Journalisterna bodde ju hos oss, de gjorde av med sina pengar här.

Eftersom han själv inte såg förövarna var det svårt att veta vilka de var, men han tror att det var talibaner. Sedan tittar han på mig med mörka ögon och säger:

- Visste jag vilka de var skulle jag döda dem.

Om Ulf Strömberg säger han:

- Han var mycket artig, han var som en vän. Alltid när jag såg honom så log han. Jag kommer ihåg en gång när han filmade mig när jag kokade ägg. Jag glömmer honom aldrig.

När jag och tolken Eshan nästa dag kliver in hos Taloqans polischef, Muhammad Ewaz, frågar jag honom om han minns oss.

- Det är klart att jag gör det, svarar han och reser sig upp för att ta min hand. Varför dröjde det så länge innan ni kom tillbaka?

Vi ombeds sätta oss i ett par slitna skinnfåtöljer och en assistent ställer fram te och en skål med karameller i guldfolie. Ett porträtt av den avlidne gerillaledaren Ahmad Shah Massoud står på polischefens skrivbord bredvid en bukett fuskblommor.

Jag tänker på förhöret morgonen efter mordet. Hur polischefen enbart visade intresse för vilka varor som stulits, hur mycket de var värda och om Ulf hade en son och i så fall hur gammal han var. Och jag minns hur jag försökt ge en beskrivning av för-övarna men blivit bryskt avfärdad av honom.

Nu frågar jag honom hur utredningen har gått och om det finns några misstänkta.

- Det var ett politiskt mord, säger han. Det var terrorister som utförde dådet: al-Qaida. Dagen efter mordet på Strömberg lämnade alla utlänningarna Taloqan. Orten uppfattades som farlig och det slog hårt mot affärslivet. Mordet hade därför både politiska och ekonomiska motiv.

Men det här visar sig bara vara polischefens spekulationer - ett önsketänkande kanske - och han är oförmögen att lägga fram något övertygande bevis för sin tes.

- Hur kan du bedriva en effektiv polisutredning utan ens ha fått en beskrivning av gärningsmännen från oss som bevittnade mordet? frågar jag.

Polischefen lutar sig framåt och ögonen smalnar när han svarar.

- Jag skulle kunna ha hållit er i häkte i en vecka efter mordet för att förhöra er. Det var en humanitär gest från min sida att jag släppte er så snabbt - ni ville ju komma i väg så fort som möjligt.

Han plockar sedan upp en tunn pärm från skrivbordet och bläddrar igenom dess innehåll.

- Det här är fallet Ulf Strömberg, säger han.

Jag och tolken berättar nu hur gärningsmännen såg ut.

Att vi såg fyra, men att de troligtvis var fler, att de verkade mycket vana med att hantera vapen och att de rörde sig helt tyst. Att de visste precis hur de kunde ta sig in på gården över muren från den övergivna fruktträdgård som fanns bredvid huset. Och att hela aktionen måste ha varit planerad i förväg och i minsta detalj.

Tolken Eshan som varit den som pratat med förövarna berättade att de talade med en lokal dialekt och att han var övertygad om att de var varken talibaner eller al-Qaida - utan lokalbor.

Efter besöket hos polisen pratar vi med grannar i närheten av mordplatsen, barn som leker på gatan utanför huset där vi bodde, en sjukskötare, familjer som förra året hyrt ut sina hus till andra journalister och en lokal kommendant från kvarteret.

Alla vi pratar med säger samma sak om mordet på Ulf Strömberg:

- Det kunde inte ha varit vi. Ingen i Taloqan skulle kunna göra något sådant. Det var talibanerna, al-Qaida. De kom hit från Kunduz.

När vi lämnar Taloqan och kör söderut mot Kabul tänker jag att det vore kanske naivt att tro att i ett laglöst land som Afghanistan där kalasjnikovs räknas i hundratusentals kunna komma närmare sanningen om vem som faktiskt mördade Ulf Strömberg.

Martin Adler