”Man kan aldrig älska för mycket”

Sven Wollter i ett samtal om teatern, den nya kärleken och Vivekas välsignelse

1 av 3 | Foto: Börje Thuresson
”Vi har slutit oss samman i min krets. Mina barn, barnbarn och många av Vivekas och mina vänner. Tjejerna har bildat ”Vivekas Social Club.”
NYHETER

Sven Wollter är en ovanlig person.

Han ser människor.

Och han kan inte dölja sig själv.

Vi träffas en kall och klar höstmorgon på Stockholms stadsteater, där han om tre timmar ska uppträda med ”Sven Wollter show” på Soppteatern. Han lägger in en prilla och pekar på en dagsgammal tidning som skrivit om hans nya kvinna.

Stämmer det ?

– Ja, jag har träffat en kvinna i Luleå som jag älskar. Hon heter Lisa Wede och jobbar med litteraturprogram på Sveriges Radio, det är det hela.

– Jag har inte haft några funderingar på att söka upp någon, jag trivs väldigt bra med min familj. Ur intet förändrades allt.

Sven Wollter och Lisa Wede träffades när de tillsammans arbetade med radions ”Boktornet”:

– Märkvärdigt, säger han.

I 30 år levde och arbetade Sven Wollter med Viveka Seldahl, som dog i cancer 57 år gammal i november förra året.

– Viveka har för evigt flyttat in i mitt inre rum och den kärlek jag har till Viveka trivs väldigt bra tillsammans med kärleken till Lisa. När det gäller kärlek är min uppfattning att man aldrig får för mycket eller ger tillräckligt. Man kan aldrig älska för mycket.

– Man kan bara älska för lite.

Hur har året varit efter Vivekas död?

– Ett av mina minnen är från i vintras, jag hade varit på jobbresa och jag skulle gå från Centralen hem över bron till Kungsholmen där jag bor. Det är bara tio minuters väg när jag tvingades stanna upp och hålla mig i räcket för att inte trilla omkull på gatan av saknad.

– Det var så tungt, benen kändes som bly. Så kom jag upp i lägenheten. I soffan satt Vivekas och min son Kalle och hans flickvän Kajsa. Jesus, djävlar... jag sjönk ner i soffan och kramade om dem.

– Sedan grät vi tillsammans. Om du ska snacka som sorg och lycka är svaret bara att det fanns någon där. Kalle och Kajsa fanns.

Det är en enkel sanning, säger Sven Wollter, att mitt i det svarta finns stråk av starkt ljus. Relationer blir tydliga.

– Vivekas ljus lyste över oss, jag är inte alls religiös, men hon har välsignat sin krets. Viveka är närvarande på det sätt som hon alltid varit, diskret.

Är det svårt att gråta ensam?

– Det är svårare. Kalle och Kajsa råkade vara där precis när jag behövde dem.

Sven Wollter talar om de starka och djupa känslomässiga svängningar han levt i efter Viveka Seldahls död, känslor som så småningom planat ut. Det är inte längre svart.

– När man kan börja garva åt grejer som var dumt som vi gjorde varandra, när det blir ovidkommande. ”So what”, det enda viktiga är att vi höll ihop i 30 år. Och allt det positiva vi gav varandra.

– Det ligger i sakens natur att språket inte räcker till när man ska beskriva sådant här, därför är det bäst att låta bli.

Han deklamerar ur dikten ”Triumf att finnas till” av Edith Södergran, som led av tbc och bara blev 31 år. Hon visste inte när hon skrev sina dikter hur lång tid hon hade kvar att leva:

”Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger, en gång slocknar alla stjärnor men de lysa alltid utan skräck.”

– Vi har slutit oss samman i min krets.

Mina barn, barnbarn och många av Vivekas och mina vänner. Tjejerna har bildat ”Vivekas Social Club”. Nästa sammanträde blir i december och de ordnar tjejmiddag med gubbe, som är jag. Då lagar jag maten.

– Jag gillar att laga mat, det har jag gjort i hela mitt liv.

Våren 1993 fick Sven Wollter sonen Magnus med Maria Lindgren. Han lämnade Viveka Seldahl och flyttade till eget boende på Södermalm i Stockholm.

Men Sven Wollter och Viveka Seldahl flyttade ihop igen och även Viveka Seldahl tog hand om Magnus.