Föräldrarna som blev underkända

Provet bestod i att de direkt från BB i Västervik fördes till utredningshemmet Västrumsgården i Gunnebo. Där skulle de under tre månader fungera som en "normal" familj, under ständig övervakning av antecknande behandlingsassistenter och i ett möte med en psykolog som vände och vred på deras innersta.

Lasse var sedan länge känd på socialen. Han hade haft svårigheter att klara ett eget boende och sköta dagliga sysslor. I samband med dessa svårigheter hade han redan genomgått psykologiska tester som konstaterade "lindrig på gränsen till medelsvår utvecklingsstörning".

En psykolog, Lars Hellsten på arbetsmarknadsinstitutet, bedömde 1997 att Lasses mognad var på en 10- till 12-årings nivå. Han var då 24 år gammal.

Lasse hade haft arbetspraktik på Samhall som inte fungerade, bland annat för att han hade dålig förmåga "att planera och förutse saker, till exempel att man måste stiga upp en viss tid innan man ska till arbetet".

Så står det i försäkringskassans journal.

Alltså reagerade tjänstemännen på socialkontoret i Oskarshamn när Lasse och Karin i november 2000 bad att få en större lägenhet för att de väntade barn. Socialen ville utreda om Karin kunde "kompensera" Lasses "brister".

Socialkontoret var skyldigt att inleda en utredning. Tjänstemännen fruktade att Lasse inte kunde ta hand om ett barn.

Människors innersta liv

Det ni nu läser är unikt. Tidningar och tv brukar aldrig beskriva sådana här fall, därför att de rör människors innersta liv, deras mest privata skrymslen som de har rätt att ha i fred.

Lasse och Karin har gett Aftonbladet - och andra media - fullmakt att läsa och rapportera om deras akter på socialkontoret på Oskarshamn. I vanliga fall hade vi ändå inte gjort det. Men deras tragedi har blivit en riksangelägenhet, därför att SVT skildrade omhändertagandet av deras barn som en skandal och ett övergrepp.

Och visst finns det saker i utredningen man kan undra över.

Lasse och Karin kördes direkt från BB i Västervik till Västrumsgården i Gunnebo. Där förde behandlingsassistenterna Annika Vestermark-Karlén och Anders Persson dagbok över Lasses och Karins försök att ta hand om sin nyfödda son.

Dagboken är en både hemsk och vacker berättelse. Vacker därför att den så tydligt visar hur mycket Lasse och Karin älskar sitt barn och att det inte finns några gränser för hur väl de vill det:

22/6. Karin tar samtidigt en kopp kaffe medan Carl sover bredvid henne i soffan. Plötsligt kräks Carl och Karin tar då snabbt upp honom och säger "stackars lilla gubben, nu får vi lov att byta kläder på dig, du kan ju inte ha nerspydda kläder". Personal upplever Karin som mjuk och len på rösten. "Kaffet dricker mamma upp sedan", säger hon innan hon går iväg med Carl.

11/7. Hon sitter på sängkanten med Carl i famnen. Han gnyr lite. Karin reser sig, går ut i köket och värmer mjölkersättningen. Han äter lugnt och Karin gör flera uppehåll under matningen genom att lägga honom mot sin axel samtidigt som hon klappar honom över ryggen och säger "du är mammas lilla ögonsten".

Hur många nyblivna mödrar och fäder skulle stå ut med att någon noterade deras minsta rörelse och deras kommentarer till barnet? Lasse och Karin gjorde det, för de hade inget val.

Det gällde deras framtid

De visste att det gällde deras framtida liv. De måste göra gott intryck på socionomerna som gick på Västrumsgården med sina papper och pennor och vakande ögon.

19/6. Efter inskrivningssamtalet visar personal Lars-Erik och Karin runt i huset. Under visningen möts de ett antal gånger av andra ensamma barn boende i huset. Vid ett tillfälle vred ett av de andra barnen personals arm för att få uppmärksamhet, efter att ha fått säga till barnet ett antal gånger säger personal nu till på skarpen. Karin hon säger vid ett flertal tillfällen "Vilka charmiga och gulliga barn, jag älskar barn".

Ja, det gällde att göra gott intryck.

22/6. Karin berättar att Carl varit vaken mycket på natten och att han ätit och kräkts. Karin berättar att hon är trött och har ont i nacken, hon säger att annars är allt bra. "Det gör inget att han kräks, det finns ju tvättmaskin", hon fortsätter, "Det vet man ju att det inte bara är roligt med barn, det är jobbigt också".

Det är en mor som vill vara till lags. Hon befinner sig i en situation där allt hon gör och säger tolkas. Men hur kan det tolkas? Dagboksanteckningen från den 22 juni fortsätter:

Personal uppfattar det som om Karin har svårt att se sina egna behov, då hon vid flera tillfällen säger att Carl är det viktigaste.

Är det bra? Är det dåligt?

Medan dagboken framskrider kan läsaren se hur Lasse och Karin blir allt mer stressade.

10/8. Senare på eftermiddagen ber Lars-Erik personal att komma in på deras rum för att prata en stund. Väl där inne säger de, i kör, "vi vill veta hur ni tycker det går för oss".

4/9. Karin står ute i hallen alldeles rödgråten. Personal undrar vad som står på och Karin "gråtskriker" att här kan man inte bo, här blir man galen.

Man kan välja meningar

Dagboken är ett viktigt dokument, men man kan använda den på flera sätt. Man kan välja meningar för att visa de kärleksfulla föräldrarna. Man kan välja andra meningar för att visa de oroliga och förtvivlade föräldrarna. Ytterligare andra meningar för att visa föräldrar som inte klarar att sköta sitt barn:

18/7. Carl har ätit i 45 minuter utan att det knappt sjunkit något i flaskan. Personal får prova att mata honom och visar då Karin hur man måste se efter att det kommer in luft.

24/7. Karin har med sig en flaska med inbyggd värmeanordning som hon ger Carl. Personal ser att flaskan inte fungerar. Maten är inte tillräckligt varm. Karin säger att flaskan är jättebra.

12/8. Hon kommer ut igen klockan 12.30 och säger att Carl inte vill sova utan bara ligger och gnäller. Personal frågar då när han åt senast. Karin tittar på klockan och säger förskräckt "Oj, han har ju inte ätit sedan klockan 8.00" ...

På eftermiddagen bestämmer sig Karin för att ta en promenad med Carl. Carl har endast på sig en tunn t-shirt och tunna sparkbyxor. Karin vill lägga ner honom direkt i vagnen utan vare sig någon tjockare tröja, byxor eller mössa. Det är 13 grader ute och kalla vindar.

Vad är dagboken? Är det där alla Lasses och Karins brister och fördelar noteras? Är den utredningens grunddokument? När jag träffade socialchef Rolf Persson i Oskarshamn i tisdags sa han:

- Dagboken ligger till grund för utlåtandet.

Utlåtandet är den slutliga utredningen om Lasses och Karins lämplighet som föräldrar. Men i den utredningen, som är på åtta sidor, finns viktiga exempel som inte går att läsa i dagboken. Till exempel detta:

Det var också vanligt förekommande att vällingen innehöll så mycket klumpar så att inte Carl kunde få i sig vällingen ordentligt. När då Carl "protesterade" mot detta så kunde inte föräldrarna se att det var klumparna som var orsaken till att Carl inte ville fortsätta äta, utan de trodde att han var mätt.

Jag frågade Rolf Persson varför dessa exempel inte gick att finna i dagboken. Han visste inte. Han ringde till Västrumsgården och talade med utredaren Annika Vestermark-Karlén. Efter det samtalet sa Persson:

- Allt som sker dokumenteras inte i dagboken. Det som är vanligt förekommande dokumenteras inte.

SVT och andra media har kritiserat utredningen för sådant. Man har tagit tag i oklara detaljer, och i åtminstone ett fall ett felaktigt påstående från socialen, och gjort dem till avgörande punkter. I tv:s program fick Lasse och Karin inför rullande kamera mäta vällingpulver och vatten och vispa för att visa att de visst kan göra välling.

Bevisar det att de är lämpliga föräldrar?

I så fall måste man underkänna vad Annika Vestermark-Karlén och Anders Persson, som följde Lasse och Karin under tre månader, skriver i sin utredning. Ett exempel:

Något som har varit ett återkommande problem under hela vistelseperioden, är Karins och Lars-Eriks svårigheter att kunna läsa och förstå bruksanvisningarna när det har gällt att mäta upp rätt mängd välling.

Inte så farligt

Det går att kritiskt granska exempel efter exempel i utredningen, och efter många av exemplen - inte alla - kan man säga: Det är väl inte så farligt.

Men om man tar exemplen sammantagna? Vilken blir då bilden?

- Man kan inte lyfta ut en mening här och där, säger socialchefen Rolf Persson.

- Vi måste se till helheten. Om vi har minsta oro för att ett barn kan fara illa är det mig främmande att säga: Vi tittar till er någon gång om dagen. Det är inte ansvarsfullt. Vi kan inte tillåta oss att säga: Detta kanske går bra.

Lasse och Karin genomgick på Västrumsgården ett psykologtest. Det testet visade att båda är begåvningshandikappade. Lasse har har gått igenom liknande test tidigare, med samma resultat.

Psykologen Paul Bergman skrev sin nu kända slutsats att Lasse och Karin behöver vägledning "på instruktionsnivå dygnets alla timmar".

Vad gäller Lasse var detta ingen sensationell beskrivning. I januari 2001, fem månader innan hans son föddes, beskrev överläkare Olle Hollertz på psykiatriska mottagningen på Oskarshamns sjukhus Lasse så här:

Man med ett begåvningshandikapp som behöver mycket stöd i vardagen för att kunna upprätthålla struktur.

Det var ett läkarutlåtande till försäkringskassan. Det gällde enbart Lasse och handlade inte om hur han skulle kunna sköta ett barn.

Behandlingsassistenterna Annika Vestermark-Karlén och Anders Persson på Västrumsgården skriver att Lasse och Karin inte kan bli "tillräckligt goda" föräldrar, "varken nu på kort eller lång sikt". De konstaterar att Lasse och Karin verkligen vill vara goda föräldrar, men att de inte har förmågan.

"Fokus på barnet"

Socialchefen Rolf Persson säger att socialtjänsten hade två alternativ: antingen ge föräldrarna stöd i hemmet eller placera barnet i fosterhem.

- Vårt fokus är på barnet. Det ska växa upp i god miljö.

Varför kunde då inte Karins mamma, barnets mormor, få ta hand om barnet?

Svaret på den frågan finns i en skrivelse av socialsekreterarna Victoria Holmgren och Anna Widén:

Vi är av uppfattningen att morföräldrarna ej har haft förmågan att ta till sig Karins problem utan starkt förnekat dessa...

Jag ringer Karins mamma. Över telefon säger hon att Lasse och Karin "egentligen inte behöver hjälp".

- Karin har läs- och skrivsvårigheter. Jag kan inte se några andra problem. Det är samma med Lars-Erik. Jag förstår inte var de fått ifrån att de har begåvningshandikapp. Det är taget ur luften.

Och detta är egentligen slutet på historien.

På ena sidan har vi ett socialkontor, med lång erfarenhet av Lasse som aldrig kunnat sköta ett jobb, som varit föremål för omfattande stödåtgärder.

På andra sidan har vi Lasse, Karin och deras familjer som säger att det egentligen inte finns något problem, i alla fall inget stort.

Men de svårigheter som Lasse och Karin hade med vällingen och som man nästan skämtsamt har behandlat i media, "skulle under andra omständigheter kunnat få förödande konsekvenser för Carl". Det skriver socialnämnden i sin utredning.

När det uppstår diskussion om ifall två föräldrar kan dosera välling rätt, om den saken alls kan bli föremål för debatt, hur kommer livet för dem och deras barn att se ut i framtiden? Hur skulle de hantera en skrikande sexåring som inte vill klä på sig? Hur skulle deras liv se ut om tretton år, när pojken börjar springa ute och inte vill komma hem om kvällarna? När pojken växer ifrån dem mentalt?

Risker för pojkens hälsa

Att låta Carl växa upp med Lars-Erik och Karin skulle innebära allvarliga risker för pojkens hälsa och utveckling, står det i socialtjänstens utredning.

Så man tog barnet. För barnets bästa.

Kvar är två föräldrar som älskar sitt barn. Två föräldrar som gjorde allt vad de kunde för att sköta sin pojke men som underkändes. Två förtvivlade föräldrar som ringde till tv-bolag efter tv-bolag tills de fick gehör för att lämna ut sig själva till hela Sverige.