Först i tur står Irak

1 av 2
George W Bush låtsas inte höra när Kim Yong-Il hotar med krig. Bush har siktet inställt på Saddam Hussein.Foton: AP
NYHETER

När Nordkorea-Kim hotar med krig viker sig George W Bush.

Tydligare än så kunde Bush inte avslöjat att USA gör allt för att undvika ett tvåfrontskrig.

En sak i taget. Saddam står först i kön.

Macho-grabben Bush har inte plötsligt blivit en mjukis. Däremot är han realist.

Att störta Saddam och samtidigt ta sig an en trolig kärnvapenmakt är för mycket till och med för en militärt överlägsen supermakt.

Därför backar Bush från kravet att Nordkorea måste upphöra med sitt kärnvapenprogram innan det kan bli några samtal. USA går med på samtal ändå.

Han låtsas inte höra när Nordkorea hotar med krig om landets utsätts för ekonomiska sanktioner.

Bush går ner på knä

Inte nog med det. Det går nästan inte en dag utan att Bush med övertydliga formuleringar försäkrar Nordkoreas diktator Kim Yong-Il att USA inte tänker anfalla landet. Detta som svar på att Nordkorea begärt att USA skriver på en non-aggressionspakt.

Jag vill inte påstå att Bush lägger sig platt för Kim Yong-Il men nog är han nere på knä.

Den märkliga situationen har uppstått att FN vill dra Nordkorea inför säkerhetsrådet därför att man slängt ur deras kärnvapeninspektörer medan USA håller igen.

Tänk er att Saddam Hussein hotar med krig om inte USA avbryter uppladdningen i Persiska viken. Och USA erbjuder sig att tala om saken.

Givetvis helt otänkbart.

Ändå utgör Nordkorea utan tvekan ett större militärt hot än Irak.

Inte pigg på anfall

Paradoxen är att just det större hotet gör att USA inte är lika piggt på att anfalla.

USA vill inte riskera att en miljon beväpnade nordkoreaner väller över den 38:e breddgraden in i Sydkora. Inte heller är Bush beredd att syna Kim i frågan om han verkligen har några kärnvapen. I motsats till Irak har Nordkorea bevisligen fungerande långdistansrobotar.

Omvärlden tycker det är märkligt att USA tillämpar så olika måttstockar på två länder som man pekat ut som delar av "ondskans axel". En del talar om dubbelmoral.

Bush förstår inte det resonemanget. Han ser rent maktpolitiskt på konflikterna.

Irak tror USA sig kunna banka skiten ur. I fallet Nordkorea är osäkerheten större.

Vad Bush till varje pris vill undvika är att tvingas kriga mot Irak och Nordkorea samtidigt.

Nordkorea tänker han ta itu med när Irak är avklarat. Men även då föredrar Bush sannolikt prat istället för vapenskrammel.

Det ska vi vara tacksamma för. Ett nytt Korea-krig kanske med kärnvapen inblandade är inget att rekommendera.

Möjligen kan man ställa frågan; om det nu går att prata Nordkorea tillrätta vore det inte möjligt för Bush att göra samma sak med Saddam Hussein?

Wolfgang Hansson