Två av tre sjuka är kvinnor

1 av 3
fick isande värk Marianne Lundberg, 51, i Göteborg jobbade som konsulent på kommunen när utbrändheten slog tilI. En isande värk under huden gjorde henne så rädd att hon inte vågade sätta sig på hela dagen. – Då förstod jag ju att jag måste sluta, säger hon.
NYHETER

Marianne Lundberg ska aldrig mer återvända till Göteborgs roligaste jobb. - Man kan inte gå tillbaks till ett jobb som nästan dödar en, säger hon.

På Stora Enso i Fors, strax utanför Falun tillverkas livsmedels- kartonger i en stor, gul fabrik med många skorstenar.

Här arbetar Sveriges friskaste personal.

Företags- läkaren Johnny Johnsson, som just tagit emot ett pris för bedriften, funderar en stund över det sjuka landet och tittar i backspegeln när han ska förklara de skenande sjuktalen:

- Det var 90-talets hårda nedskärningar, säger han.

- Man tog bort 90 000 jobb och de yngsta åkte ur. De äldre, som redan var nötta, fick gå upp på heltid. Det är självklart att man går sönder.

Tio terapitimmar hos en psykolog och ett årskort på gym. Den rehabiliteringen stod Marianne Lundbergs arbetsgivare, stadsdelsförvaltningen i Västra Frölunda, för.

- Det tycker jag var jättetjusigt. Men gymkortet har gått ut.

Marianne bad försäkringskassan om mer samtalsterapi, hon tyckte det hjälpte. Men några sådana pengar fanns inte.

- De sa att pengarna behövdes för att anställa fler människor så att de kunde administrera alla oss sjuka.

Marianne fick ordna pengar på annat håll.

I försäkringskassans rehabiliteringsbroschyr läste hon om möjligheten att studera.

Kanske kunde utbildning hjälpa henne tillbaks till arbetsmarknaden.

Till ett annat jobb.

Men Marianne fick nobben.

- Då är du så pass bra att du kan börja jobba halvtid, sa de.

Marianne säger att hon inte klarar av det ännu. Hon är för sjuk.

Under trycket av tiotusentals nya sjukskrivna varje månad kollapsade försäkringskassorna.

De som skulle hjälpa de många utslitna och utbrända till sjukgymnaster, terapeuter och förhoppningsvis åter till arbetslivet blev så arbetsbelastade att den egna personalen började bli sjuk.

- Vi hinner nästan bara med utbetalningarna till de sjuka, säger försäkringschefen Gunn Franzén Ljung på försäkringskassan i Stockholms län.

Flera undersökningar visar hur illa ställt det är:

85 procent av de långtidssjukskrivna (mellan 1 och 1, 5 år) erbjuds aldrig rehabilitering.

Bara i 7 procent av fallen hinns det med att göra djupare undersökningar.

Av de 930 miljoner kronor som avsatts för rehabilitering lämnar försäkringskassorna igen 190 miljoner till staten för att man inte hunnit använda dem.

Systemkollapsen i sig gör att problemet växer, anser Birgitta Rolander, chef för hälsa och välfärd på tjänstepensionsbolaget Alecta.

- Hälften skulle ha varit tillbaks i jobbet om de snabbt erbjudits rätt behandling.

- Utan hjälp fastnar de sjuka i passivitet så länge att det till slut bara återstår förtidspensionering.

Stressforskaren och professorn Lennart Levi tycker att sjukförsäkrings- systemet är omodernt.

- Sjukskrivningarna följer en modell som passade på 70- och 80-talen. I dag är det ofta så att man automatiskt sjukskriver sig i arbetslivet. Jag tycker att man förutom det bör kunna sjukskrivas från en speciell arbetsplats eller från en viss specifik typ av arbetsuppgifter. Och det är alltså inte samma sak. Och passiv sjukskrivning ersätter aldrig aktiv rehabilitering.

Eva-Karin Håkansson i Kinna var en Duktig flicka.

En sådan som alltid var gladast på jobbet, trots att personalen skurits ned till två biträden som ansvarade för att sex svårt handikappade människor på gruppboendet i Torestorp hade värdiga liv.

- Kvart över sju började vi väcka, vid halv tio var alla uppe. Då var det dags för frukost och när det var klart var det tid för lunch.

- Jäkt hela dagen.

Hemma var hon mor till tre barn, hustrun som städade, stekte falukorv, bakade bullar och sydde gardiner långt in på nätterna.

Sista veckan på jobbet minns hon inte.

- Jag var så trött så jag trodde att jag skulle dö.

Varför blev du sjuk?

- Det var nog hela livet, säger Eva-Karin.

- Jag skulle vara en redig flicka.

Hemma fortsatte familjelivet utan henne. Det blev kaos, förstås.

- Jag såg till att ha rena kläder, fick strunta i att det blev stökigt.

Någon ringde från jobbet och frågade hur det stod till. Facket budade över en blomsterbukett .

Efter ett år skickade kommunen Eva-Karin på kurs för att prova nya jobb. Hon klev upp ur sängen och gick till det första mötet.

- Men det var så fel för mig då.

Hon bad arbetsgivaren om bidrag till samtalsterapi för att lära sig att hantera stressen som gjort henne sjuk.

- Men det var för dyrt, sa de.

Marianne Lundberg ska aldrig mer återvända till Göteborgs roligaste jobb.

Hon ruskar på huvudet.

- Man kan inte gå tillbaks till ett jobb som nästan dödar en.

Och lägger snabbt till:

- Med hjälp av mig själv förstås. Jag stressade och tog på mig en massa.

Vid matsalsbordet i radhusets finrum strålar Marianne av energi fast hon fortfarande är sjuk. Hon har gott hopp om att arbeta igen. Någon dag.

Men på papperet lyder ett beslut som fattas i dagarna: två års sjukbidrag.

- Jag tror att jag kan göra nytta igen " kanske inte på heltid, det får jag nog acceptera.

Men hon klarar inte återkomsten ensam.

- Jag har varit utan hjälp i ett år nu.

- Jag läser jättemycket kloka böcker, jag promenerar, går på vattengympa, sköter om min kropp fysiskt och psykiskt och pratar med kloka väninnor.

- Det blir bättre, säger hon.

Men det räcker inte.

Mariannes gamla arbetsuppgifter på stadsdelsförvaltningen har nu fördelats på två personer.

I det tysta växer stödföreningar för långtidssjuka upp runtom i landet.

Det är sjuka som tröttnat på att lämnas åt sitt öde. Sjuka som hjälper andra sjuka, bort från passivitet och en hotande förtidspensionering, tillbaka till arbetslivet.

Det som samhället borde ha gjort.

De kallar sig Fuss, Soft, "Bruk för alla" och Stöd, som här i Svenstavik.

Tre hårdbantade arbetsplatser inom skola, vård och omsorg har gjort Margitha, Barbro och Kristina sjuka, säger de.

Utbrända och långtidssjuka.

I somras startade de nätverket Stöd (Sjukskrivna tillsammans öppnar dörrar).

I kommunens lånade lokaler träffas de och några av ortens långtidssjuka varannan vecka för att stötta varandra.

- Och gnälla lite, säger Barbro Larsson.

Målet är att arbeta igen.

Barbro och Margitha är på god väg, sakta, sakta.

- Det talades om pension för mig, men jag ville inte höra på det, säger Margitha.

Till våren ska hon läsa till projektledare.

fortsättning nästa sida

LO: Kostnaderna kommer att öka

Detta är utbrändhet

8 varningssignaler

30 000 fler förtidspensionärer

Läs också: