”Hälften skulle kunna jobba - om de får hjälp”

Här börjar Aftonbladets resa genom EU:s sjukaste nation

1 av 3
Birgitta Rolander på tjänstepensionsbolaget Alecta menar att försäkringskassans kollaps har förvärrat problemet: - Hälften av de sjuka skulle ha varit tillbaks på jobbet om de snabbt erbjudits rätt behandling.
NYHETER

Det är torsdag förmiddag och gott om snö när vi rullar över torget i Svenstavik i södra Jämtland. På bilradion har vi just hört ännu en larmrapport från det sjuka landet:

"10 000 fler sjukskrivna än förra året i oktober."

I en övergiven veterinärmottagning, numera den kommunala samlingslokalen "Händelsriket", träffas medlemmarna i föreningen Stöd varannan vecka.

Grundarna är tre medelålders kvinnor som har arbetat sig sjuka: Margitha Thelander, 50, Barbro Larsson, 60, och Kristina Hansson, 54.

Tillsammans har de varit sjukskrivna i över tio år.

Margitha har just återvänt efter tre veckor på Föllingekliniken.

- Jag har lärt mig om stress, säger hon.

- Hur farligt det är.

En morgon i mars för snart två år sedan satt hon på golvet i samlingssalen med barnen på daghemmet i byn Rätan.

Hon hade jobbat som barnsköterska i 31 år.

Nu tittade hon på barnen i rummet och försökte minnas deras namn. Margitha kom inte på få.

Hon kunde inte ens minnas orden till barnvisan Imse vimse spindel.

- Det var precis som om någon sugit luften ur min hjärna, säger hon.

Hos doktorn fick Margitha sin diagnos: utmattnings- depression.

Marianne Lundberg, 51, i Västra Frölunda borde kanske ha sett katastrofen komma: sömnlösheten, det förvirrade pratet, snedstegen och så magkatarr.

Men som vanligt svingade hon sig upp på sin svarta Skeppshultcykel också denna fredagsmorgon den 27 oktober, hösten 2000 för att trampa till jobbet som konsulent på stadsdelsförvaltningen.

- Göteborgs roligaste jobb, det svär jag på, säger Marianne.

Hon berättar omsorgsfullt om kollapsen över en kopp kaffe och nybakade lussekatter i det prydliga vardagsrummet i radhuslängan i Frölunda; hur hon trampade på cykeln, hulkade, så nära att kräkas.

Så hade det varit varje morgon en tid.

Marianne var redan sjukskriven 25 procent för ledbesvär. Heltidsjobbet som hon haft i tolv år måste nu alltså hinnas med på 75 procent av tiden, resonerade hon och trampade fort, fort.

En vikarie kom aldrig på tal. Chefen bad Marianne att sänka ambitionsnivån i stället. Nu väntade skrivbordet tungt av outrättat arbete.

I Mariannes kropp spred sig en isande värk som liksom studsade under huden. Hon vågade aldrig sitta ner den dagen. Så rädd blev hon.

- Då förstod jag ju att jag måste sluta.

Hos företagshälsovården fick hon veta att hon arbetat sig sjuk, "Utmattningsdepression", stod det på läkarintyget.

49 år gammal var Marianne utbränd.

I kväll är det fest på äldreboendet i Kinna i Västergötland. Ris à la Malta och levande musik.

Eva-Karin Håkansson spelar på hopfällbart keyboard och sjunger svensktopp och religiösa sånger. Hon är 39 år och mamma till tre. Ingen i publiken kan se att kvinnan med den vackra rösten är sjuk.

Den 27 april för snart två år sedan gick hon in i väggen, som det heter. På vårdcentralen fick Eva-Karin samma diagnos som ungefär etthundra svenskar får varje dag, utmattningsdepression.

Näst efter kroppsåkommorna ökar de psykiska diagnoserna snabbast i Sverige just nu.

Eva-Karin tog sin kappa på gruppboendet där hon arbetade som undersköterska och lovade att aldrig mer komma tillbaks.

Hon gick raka vägen hem och kröp ner i sängen.

- Sedan sov jag i sju månader.

Nästan 65 procent av alla långtidssjuka är kvinnor. På arbetslivsinstitutet i Solna ger professor Gunnar Aronsson några förklaringar till varför.

Han säger att männens arbetsmiljö blivit mycket bättre. Att industriarbeten har rationaliserats så att de tyngsta jobben som förr krökte ryggar och slet ut kroppar nästan har försvunnit.

I de vårdande yrkena där kvinnorna jobbar har arbetsbesparande insatser varit svårare att uppfinna.

De tunga lyften finns kvar.

Det var också på kvinnornas arbetsmarknad de hårdaste nedskärningarna genomfördes under 90-talet.

Färre skulle göra mer jobb.

Och det betalar vi priset för i dag, menar Gunnar Aronsson.

- Fler och fler säger att de måste ta jobbet med sig hem, att de jobbar på raster och luncher för att hinna med. I vårdyrken där man jobbar med människor får det mycket värre konsekvenser än om man sysslar med prylar, då kan man sluta när man ska.

fortsättning nästa sida

Två av tre sjuka är kvinnor

Läs också: