Företaget där det finns bruk för alla

1 av 3
grundarna Stig Karlsson och Sture Höggrund, gamla landstingsbryåkrater, startade Bruk för alla. - Samhällsapparaten är fyrkantigt uppbyggd. Folk fastnar i byråkratin, säger de.
NYHETER

Massjukan drabbade Holland före Sverige. I slutet av 1980-talet närmade sig sjukfrånvaron 10 procent och de holländska politikerna lyfte problemet till nationell angelägenhet och började söka efter lösningar.

Deltidsarbete var ett av förslagen.

Familjen van der Arend i den lilla byn Kwintshuel utanför Rotterdam är en del av den holländska lösningen som nu sakta pressar sjuktalen nedåt.

I en sparsmakat möblerad, gammal tegelvilla bor Yvonne van der Arend med maken Henk och sönerna Bram, 13, och Koen, 11. Sönerna, som just är på väg till fotbollsträning, är vana vid att mammor är hemma eller arbetar deltid. Så är det för de flesta av deras kamrater. 70 procent av de holländska kvinnorna arbetar deltid.

Även Henk arbetar deltid som vägtrafikledare, precis som 30 procent av de holländska männen har valt att göra.

Henk är ledig varje fredag.

- Förr klagade jag över att jag inte hade tid att göra vad jag ville, snickra i huset, jobba i trädgården. Nu har jag tid med det.

Yvonne, som bara arbetar två dagar i veckan som lärare på en skola för ungdomar som halkat snett, säger att hon slipper stressen.

- Mitt arbete är krävande. Jag skulle faktiskt inte orka att undervisa full tid.

Det finns mycket pengar att tjäna på frisk personal. Det vet personalchefen Kenth Berndtsson på Volvo Logistics i Göteborg.

Redan 1998 blinkade varningssignalerna ilsket på biljättens fabriker: personalen mådde dåligt. Allt fler satt på Kenth Berndtssons kontor och klagade över besvär. De hade tryck över bröstet, ont i magen, yrsel, öronsus och, vanligast av allt, sömnproblem. Det var män och kvinnor i olika åldrar, chefer och arbetare.

- En av våra chefer satt framför mig och beskrev de här problemen. Sen sänkte han rösten och sa: Jag orkar inte mer. Jag såg tårarna bränna i ögonen på honom, säger Kenth Berndtsson.

En doktor i företagsekonomi kopplades in för att räkna ut vad den sjuka personalen egentligen kostade företaget.

Summorna hon kom fram till var svindlande:

En högt uppsatt chef, sjukskriven i sex månader för utbrändhet.

Kostnad: 4 miljoner kronor.

En ung IT-tjänsteman, sjukskriven ett halvår för utbrändhet.

Kostnad: 1 miljon kronor.

- Sjuklönen är ju den lilla delen. Det är kunskapsförlust, ärendeförlängning, arbete som släpar efter, hitta vikarier. Allt det där. Så man har lön för mödan att försöka förebygga, säger Kenth Berndtsson.

Som en liten idyllisk kontrast, i skuggan av Stora Ensos fabriksbyggnad i Fors, hukar en gammal vit träbyggnad.

Det var hit, till företagshälsovården, Åke Eriksson kom med sin söndertrasade högerarm. Till Johnny Johnsson, företagsläkaren som i femton års tid lett Stora Ensos satsning på en friskare personal.

I stället för att långtidssjukskriva Åke från truckförarjobbet letade Johnny Johnsson efter andra jobb där Åkes trasiga arm saknar betydelse.

- Egentligen har inte Åke varit sjukskriven många timmar. Man kan nutidsanpassa arbetet och ta vara på specialkunskaper, som det här med skytte. Åke är en duktig jägare. Ofta kan vi hitta olika alternativ, säger Johnny Johnsson.

Förutom duvjakten arbetar Åke på förrådet. Det han inte klarar av där hjälper andra anställda till med.

- Jag är väl 80 procent i armen nu. 90 kanske det kan bli. Men hundra blir det nog aldrig igen. Man vill ju bli så bra som det går.

Hans mål är utstakat.

Att få börja köra truck igen.

Någonstans i skogen ångrade sig Stefan Andersson.

Varför minns han knappt. Bara att han tog hunden och gick hem och berättade för sin fru vad han tänkt göra.

Psykologer kopplades in, två avgiftningar och ny medicinering sattes in. Tillsammans med Chatrin funderade han på att byta miljö.

- Vi började leta efter hus fast vi inte hade några pengar, säger Stefan.

I Jäla utanför Falköping fann de en avstyckad gård.

- Jag tänkte att det blir väl pension och då kan jag gå omkring och påta i jorden där.

Chatrin var också glad. Hennes kroniska psoriasis ledde till en svår infektion via scharlakansfeber på det dagis där hon jobbat. A-kassan trädde in. Samtidigt hade sönerna ständiga luftrörsproblem i Göteborgsmiljön.

Vid fyllda 35 år fann försäkringskassan ingen annan råd än att föreslå Stefan förtidspension. Chatrin fick samma erbjudande. Båda vägrade.

- Jag ville börja arbetsprova, säger Stefan.

På nystartade Bruk för alla i Falköping fick han chansen.

Hit kommer de som slagits ut från andra arbetsplatser för att söka sig en nystart. Här råder gräsrotsperspektivet, inga chefsdirektiv uppifrån, inga förmän som styr och ställer. Var och en får pröva sig fram i egen takt.

Modellen är framgångsrik.

För Stefan var det hjälpen som samhället aldrig kunde erbjuda. Metoden banade väg tillbaks till arbetmarknaden och ett jobb som hälsoobservatör för deltagarna i Bruk för alla.

- Jag gick en kurs i intervjuretorik. Sedan starten har jag gjort 3 000 intervjuer, säger Stefan.

I höstas fick också Chatrin jobb på Bruk för alla. I stället för förtidspension förestår hon ett hunddagis. Hennes psoriasis tål det hon inte tålde som barnskötare.

- Hundars bakterier smittar inte oss.

LO:s utredningschef Irene Wennemo som har regeringens uppdrag att utreda de skenande sjuktalen vill att samhället ska göra det lättare för långtidssjuka att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Ett sätt är att få tjänstledigt för att pröva andra jobb utan att behöva säga upp sin anställning.

- Många sjukskrivna upplever själva att de har förmåga att komma tillbaka till arbetslivet. Men få kan tänka sig att återvända till samma jobb.

Vem skulle ordna det?

- Det kan ske på arbetsplatsen eller hos andra arbetsgivare. Det kan vara Ams (arbetsmarknadsstyrelsen) som hittar nya arbetsuppgifter som passar bättre med tanke på de problem man har med sin hälsa, säger Irene Wennemo.

<&#150; föregående sida

fortsättning

De delade jobbet - och blev friska.

Här får utslitna en ny chans

AFTONBLADET IGÅR: