Sista striden inledd om makten i EU

NYHETER

USA har en president. EU vill ha två.

Storhetsvansinne?

I eftermiddag inleds slutstriden om hur EU ska styras i framtiden. Grovt förenklat handlar det om små länder mot stora.

Slagfältet är EU:s så kallade framtidskonvent, 105 personer som representerar gamla och blivande EU-länders regeringar, parlament och EU:s institutioner.

Regeringens sändebud är förra vice statsministern Lena Hjelm-Wallén. Riksdagens är Sören Lekberg (s) och Göran Lennmarker (m).

Konventet har mötts varannan vecka i ett år. Men nu, när texterna ska skrivas, börjar det brännas. Resultatet ska lämnas över till EU:s regeringschefer under toppmötet i Thessaloniki, Grekland, i juni.

Varför har EU en framtidsgrupp?

Fyra vägande skäl. För att göra den blivande förhandlingen mellan EU-ländernas regeringar om ett nytt fördrag mer smärtfri. För att skriva om det gytter av texter som i dag utgör EU:s grundläggande fördrag till ett, förhoppningsvis läsbart, dokument. För att göra det möjligt att fatta beslut när EU fortsätter växa. Och för att stärka inflytandet för de folkvalda i de nationella parlamenten, exempelvis riksdagen.

Är det viktigt?

Om förslaget blir enigt kommer det att bli avgörande för förhandlingen mellan regeringarna. Den inleds 2004.

Om oenigheten är stor minskar konventets betydelse.

Vilka är knäckfrågorna?

Många! Men mest ståhej är det om vilka som ska ha makten i EU. Den diskussionen fick nytt liv med ett gemensamt förslag från Frankrike och Tyskland i veckan.

Vad går det ut på?

Att EU i framtiden ska styras av två presidenter i stället för en.

Hur ser det ut i dag?

EU-kommissionen leds av en president eller ordförande som utses av medlemsländerna och EU-parlamentet. Kommissionen lägger förslag och övervakar samt fattar en del beslut, framför allt inom områdena handel och konkurrens.

Posten innehas i dag av Romano Prodi, tidigare italiensk premiärminister.

Ordförandeskapet i ministerrådet, EU:s beslutsfattande organ med en representant från varje land, roterar. Just nu är det Grekland, våren 2001 var det Sverige.

EU:s utrikespolitik sköts av ordförandelandets utrikesminister, kommissionären Chris Patten och Javier Solana, talesman för medlemsländernas regeringar.

Hur vill president Jacques Chirac och förbundskansler Gerhard Schröder ha det?

De vill ha en president för EU-kommissionen som ska utses av EU-parlamentet.

Och en president för ministerrådet som utses av medlemsländernas regeringar, sitter i fem år och jobbar heltid.

De vill dessutom slå ihop Patten och Solanas jobb till ett, en kommissionär som tar order från ministerrådet.

Vem blir mäktigast?

Presidenten för ministerrådet - om en sådan post nu inrättas.

Vem kan få jobbet?

Ryktena pekar ut Storbritanniens Tony Blair, Spaniens José Maria Aznar eller Danmarks Anders Fogh Rasmussen.

Vilka förlorar på förändringen?

Framför allt EU. Vem företräder unionen, president ett, president två, talesmannen i utrikesfrågor eller ordförandelandet? Röran kan bli total.

Dessutom förlorar de mindre medlemsländerna som Sverige. De stora kommer att koppla greppet på den nye presidenten.

Vad tycker Sverige?

Det tänker Göran Persson och Lena Hjelm-Wallén tala om i dag. De är inte förtjusta.

De vill också ha en ny president, men inte lika mäktig. Den ska leda unionen under 1,5 år och samtidigt vara premiärminister i ett av medlemsländerna.

Under honom eller henne ska tre länder samsas om att leda EU. Avsikten är att slippa den ryckighet som ordförandebytet varje halvår leder till.

Vad händer nu?

Diskussionerna fortsätter. Men när Frankrike och Tyskland, EU:s mest inflytelserika länder, sagt sitt brukar det bli ungefär som de vill.

Framtidsgruppens arbetsuppgifter

Lena Mellin