Härifrån ska Irak anfallas

Aftonbladet i Kurdistan inom räckhåll för Saddams Scudrobotar

1 av 6 | Foto: Martin Adler
En liten trupp civila kurder på väg ut för att patrullera i gränsområdet mellan Turkiet och Irak. Mot en ersättning tvingas de av den turkiska militären bli en betald milis. ­ Vi försöker bara få ihop mat för dagen genom att hålla utkik, säger gruppens b
NYHETER

ORTASU

Krig eller ej? Ett avgörande kommer allt närmare i veckan.

I morgon lämnar vapeninspektörernas chef Hans Blix sin rapport till FN:s säkerhetsråd.

Några dagar senare möts de två mest krigsbenägna ledarna, Storbritanniens premiärminister Tony Blair och USA:s president George Bush i Camp David.

Den militära uppbyggnaden pågår vid Iraks sydfront och samtidigt utsätts Turkiet för påtryckningar om att låta de allierade få öppna en front i norr. Utgången avvaktas med spänning och oro i det som i så fall blir uppladdningsplatsen för en offensiv, i Kurdistans vilda berg.

Aftonbladet sände reportern Staffan Heimerson och fotografen Martin Adler till Kurdistan för att fånga stämningarna i väntan på kriget.

Musa Galip stod i snön på stranden till en smal flod som forsade fram under Dugan Dachi, Duganbergens 2 500 meter höga toppar.

Knotiga kvinnor – obeslöjade och med nyfikna ögon – bar hem ris och kvistar som bränsle från trädlösa sluttningar. En fåraherde – en bara sju år gammal pojke – höll sin hjord under kontroll. Snösparvar lyfte och blev till ett flaxande moln mot den blå himlen.

– Krig!?, sa Musa Galip eftertänksamt. Han rullade en cigarett och stoppade cigaretten i en mun som tusentals glas sött te gjort tandlös. Han förstod att frågan gällde det krig som tornar upp sig mellan USA och dess allierade å ena sidan och Saddam Husseins Irak å andra.

– Vi har redan ett krig, fortsatte den 32-årige brunnsreparatören och tvåbarnspappan. Han syftade på den evighetslånga kampen mellan turkisk militär och kurdernas självständighetsrörelse.

Mellanösterns 23 miljoner kurder, bosatta i fem länder, är förvägrade självbestämmande. Turkiets 13 miljoner kurder har genom främst PKK (som numera kallar sig Kadek) sedan 1984 fört en gerillakampanj som bekämpats av Natos näst starkaste militärmakt, den turkiska, och som kostat 37 000 liv och gjort tre miljoner människor till flyktingar.

Efter tre års vapenvila blossade inbördeskriget i veckan upp igen. I Lice, en liten stad i bergen några mil härifrån, genomförde militären en raid med attackhelikopter mot ett så kallat terroristnäste. Tolv påstådda terrorister och en soldat dödades.

– Krig?, upprepade Musa Galip retoriskt för sig själv. Vi har så det räcker. Vi behöver inte ett krig till.

Den stämningen och den åsikten finns både på bergets nordsida, i det turkiska Kurdistan, och på bergets södra, i Irak, där fyra miljoner kurder lyckats befria sig och bryta loss en enklav. Sedan Gulfkrigets slut 1991 styrs de av ”Kurdistans regionala regering”.

I söder: Ett krig som Saddam Hussein förlorar innebär att klanhövdingarna Barzani och Talabani blir en del av de 65 oppositionsgrupper som ska göra Irak till en federation. Det amerikanska och brittiska flygparaplyet över Kurdistan som skyddat dem och gett dem möjlighet att utveckla sin egen ministat försvinner. De blir en grupp i högen.

– Vi förlorar det vi vunnit, spår Iraks kurder och citerar sitt resignerade talesätt: ”Bara bergen är våra vänner”.

I norr: Ett krig som Saddam Hussein förlorar innebär att omvärlden, speciellt EU-länderna, flyttar fokus från det turkiska Kurdistan. Det blir ett stycke irrelevant u-värld.

– Kurdfrågan avförs från dagordningen, sa en bitter medelålders kurd, som var min vägvisare i bergen. Turkiet lurar sig in i EU och ingen vill veta av oss sedan.

Ändå – när (och om) kriget mot Saddam Hussein dras igång blir just den här bygden, Kurdistans högland i sydöstra Turkiet och det nordliga Irak, där Mellanöstern och Centralasien tvinnas in i varandra och öknarna möter bergen, själva uppladdningsplatsen för en amerikansk offensiv från norr.

Ingenstans hörs nedräkningen tydligare än här. Den låter som en tickande tidsinställd bomb. 27 städer och större orter inom Turkiets gränser kan nås av Saddams Scud-missiler, vilka kan vara laddade med kemiska och biologiska stridsmedel. Städerna kan bli mål om Turkiet ansluter sig till USA:s linje. Därför har regeringsorder gått ut till de lokala organen: Rusta upp civilförsvaret. Se till att sjukhusen står redo, att floden Tigris fördämningar är skyddade och att vakter posteras vid kraftverken. Förbered flyktingläger, elva på irakiska sidan som den turkiska armén kontrollerar i en buffertzon, och sju på den turkiska. Gulfkriget för tolv år sedan skapade en halv miljon flyktingar.

Efter att i en sliten Fiat i någon vecka på nästan otrafikerade vägar ha bilat runt i området – från de turkiska kurdernas huvudort, miljonstaden Diyarbakir till smugglarnästet Hakkari, 45 mil österut, nära Irans gräns – kan jag gå i god för att ordern efterföljs. Ingenstans på jorden, med undantag för den 38:e breddgraden mellan Nord- och Sydkorea, finns en större militär närvaro än här. Turkiet har Natos näst USA största försvarsmakt med 900 000 soldater. Ingen ville ge mig uppgiften om hur många av dessa som nu finns i sydost. Min amatörmässiga uppskattning: fler än 150 000.

De är här för att slå ner ett kurdiskt uppror, inte för att gå mot Bagdad.

I byn Diekmal kom jag en eftermiddag att närvara vid en kurdisk begravning. Den var utan politiska övertoner. En 55-åring hade dött en naturlig död och jordfästes. Byns kvinnor hade klungat ihop sig vid husen nere vid vägen. Männen fanns i bön uppe vid gravplatsen på bergssidan. Om den hårda kontrollen sa åldermannen Agit:

– Vi är fångar här. Slavar. Vi kan inte ens ta ut våra djur på bete.

Vid alla checkpoints rådde för mig som utlänning en korrekt men obehaglig stämning. En underlöjtnant med rosiga kinder i den hårda kylan gav på god engelska, som han skaffat sig på amerikanska skolan i Ankara, beskedet:

– Ingen fotografering! Ni får inte tala med den lokala befolkningen. Ja, det är en order!

Jag käftade inte emot. Men tyst sa jag för mig själv: ”Och dom ska in i EU”. Jag frågade underlöjtnanten:

– Är ni redo att gå in i kriget mot Saddam?

– Ja, svarade han, om vi blir uttagna. Men vi vet ju inte ens om det blir ett krig.

Turkiet andas lättat ut om det inte blir krig. En opinionsmätning konstaterar att 87 procent av befolkningen är emot krig mot Saddam. I storstäderna hålls fredsdemonstrationer.

Landet har en ny och oerfaren regering. Den ser som sin största uppgift att lotsa landet in i EU. Den vill inte uppfattas som en amerikansk marionett som tar order från Washington. Den vill ha minsta möjliga amerikanska militära närvaro om ett krig bryter ut.

– Vi ger bara begränsad hjälp, kungjorde presidentens talesman.

En turkisk tidningskolumnist skrev sanningen om varför turkiska regeringen är så ljum:

”Att hjälpa jänkar är inget man vinner röster på.”

Turkiska armén är varmt pro-västlig och en stöttepelare i Nato. Men den är inte krigsbenägen. Den fruktar ”terrorism” om befriade kurder i Irak kan ge kurder i Turkiet substantiell hjälp och i bredare skala upprätta baser på Iraks sida gränsen. I det labila och skugglika tillstånd som nu råder, kan turkiska armén obehindrat gå över bergen på terroristjakt på fel sida gränsen och ha sina mest framskjutna positioner där.

Jag erfor detta, när fotograf Adler och jag försökte slinka in i Kurdistans irakiska del. Vi gjorde tre försök:

l Första försöket. Med pass i handen försökte vi i Habur, den enda öppna gränsstationen mellan Turkiet och det som på kartan är Irak men som i verkligheten hålls av Kurdistans regionala regering, gå över gränsen. Resultat: En kopp te med passpolisen och ett blankt nej. Gränsen är öppen enbart för personer som hör hemma i regionen samt för de lastbilsåkare som smugglar olja ut ur Irak och livets nödtorft in till kurderna.
”Att kriga är bättre än att gå sysslolös”

l Andra försöket. Jag gav mig in i resonemang med lastbilsåkaren Ekren. Han var villig att låta oss åka med. Han skulle gömma oss i sin last av potatissäckar.

– Vad ska jag ersätta dig för denna tjänst?, frågade jag.

– Ni är våra gäster.

– Då vill jag tacka genom att ge dig hundra dollar.

– Ha! 2 000 dollar är bättre.

Till det priset avstod jag att göra karriär som potatissäck.

l Tredje försöket. Vi hade kommit hit till det obetydliga Ortasu. Gränsfloden Akar rinner strid och iskall men smal i byns utkant. Vår vägvisare och tolk rullade ner stenbumlingar i flodfåran så att en liten fördämning bildades. Vi kunde sedan balansera på stenarna. För Adler och mig blev det därigenom i en Hemingway-parafras: Över floden in i Irak.

Vi tittade uppåt. Sluttningen var snöklädd och brant. Men vi skulle klara den. Framför oss, fyra kilometer bort, fanns de väglösa byarna Ikmala och Suli. Sannolikt var de inte i irakiska kurders händer. Det vore ett fåfängt försök att bara vandra rakt in i famnen på de turkiska soldaterna i deras buffertzon.

Vi tittade bakåt, när vi kommit lite högre. Vi såg då att bakom byns hustak fanns, strategisk belägna på två kullar, militära spaningstorn. Det var underligt att vi inte redan var upptäckta.

Vi gjorde reträtt. Vårt besök i Irak blev både kort och meningslöst.

Amerikas plan för kriget är att storma mot Bagdad från en södra front i Kuwait och från en norra i Turkiet. När den får två fronter att kriga på splittras och försvagas Saddam Husseins krigsmakt.

Samtidigt förväntas Iraks kurder resa sig och i marschen mot Bagdad spela samma roll som Norra alliansen i Afghanistan gjorde vid befrielsen av Kabul för drygt ett år sedan. Kurdhövdingen Talabani nämns som ”en irakisk Karzai”. (Pathanen Karzai blev med amerikansk hjälp afghansk president).

Det är nonsens. Jag lär mig här att kurderna i söder är uselt beväpnade. Talabani med säte i staden Sulimanya ingår inte ens i Kurdistans regionala regering. Klan-rivalen Barzani skulle inte acceptera honom. Och kurdernas ambition är inte en roll i Bagdad utan endast: Lämna oss i fred.

80 000 amerikanska soldater ska placeras i Turkiet. USA har bett att få disponera fem flygbaser, varav de flesta ligger här i östra Turkiet, samt två flottbaser vid Medelhavet.

Men tji. Turkiet har bara gått med på att amerikanerna får nyttja tre baser. Jag möter de här dagarna flera unga vältränade amerikaner med ryggsäck. Sannolikt ingår de i de inspektionslag som ska göra baserna dugliga för de amerikanska trupperna. De har lagt ut beställningar på våningssängar av militär modell.

– Fråga inte vilka vi är eller vad vi gör, rådde mig en av amerikanerna, när jag försökte intervjua honom. Och om jag säger något ska du veta att jag ljuger.

Turkarna anser att amerikanerna på turkisk mark bara får placera ut 8 000 civilklädda special forces, däremot inga infanterister i uniform.

Men sista ordet är inte sagt. Amerikanska dignitärer, senast biträdande ÖB general Meyer, flyger in för Operation Övertalning. Det slumpade sig att jag under min flygning mellan München och Ankara hamnade intill en diplomat från amerikanska utrikesdepartementets European Desk.

– Det går bra, sa Mel, som diplomaten hette. Turkarna och vi talar med varandra. Vi talar med allvar och det handlar om många nollor. Turkiet säger: ”Efter Gulfkriget förlorade vi 400 miljarder i handel med Irak. Det är vi som drabbats av FN-sanktionerna. Ni amerikaner lovade att ge oss ekonomisk hjälp. Men det var inte mycket ni kom med.”

De amerikanska diplomaterna svarar: ”Vi vet. Vi ska bättra oss. Ni ska få mera nu. Men vår president har sagt, att det inte blir de 1 000 miljarder som ni drömmer om.”

Några turkar finner spelet genant: ”Turkiet”, skrev en tidning, ”framstår som en nervös hyresvärd som träter om hyran.”

Representanter från Internationella valutafonden och Världsbanken flyger till den turkiska huvudstaden med löften om förmånliga lån. Det är genomskinligt och en Istanbultidning beskrev fenomenet i rubriken: DOLLAR-DOPING.

Det ligger också miljarder i att turkiska byggmästare efter kriget får del i återuppbyggnaden av Irak.

Den tidigare CIA-chefen James Woolsey smickrade sina värdar genom att tala om Turkiets historia och dess unika roll:

– Mellanöstern är enda biten av jorden som lever utan demokrati. Turkiet är ljuspunkten och ett post-Irak ska skapas enligt Atatürks idéer.

(Det var den hårdhänte landsfadern Kemal Atatürk som i sin revolution 1923 gjorde det muslimska Turkiet till en sekulariserad demokrati.)

Det finns fler turkiska planer och drömmar.

Turkiet vill ha en buffertzon i norra Irak för att hindra att Iraks och Turkiets kurder blandar sig med varandra.

Turkiet vill komma åt Iraks olja. Turkarnas gamla ottomanska imperium, som imploderade i första världskriget, var slappt skött. Men det hade en vidsynt attityd till imperiets många raser, etniska grupper och religioner.

De områden i Irak som nu är massivt kurdiskt muslimska var på den ottomanska tiden till två tredjedelar befolkade av kristna, främst syrianer men också armenier. Mosul var en i huvudsak kristen stad. Styckningen av det ottomanska imperiet blev ett faktum och etnisk rensning följde. Kolonialtiden och Iraks diktatur har sett en serie tvångsinflyttningar och tvångsutflyttningar. För dagens turkar är det alls inte givet att styckningen gick korrekt till när britterna lade under sig allt som var värdefullt – oljan – i Irak.

Därför gör turkarna nu diskreta propåer om att kartan måste ritas om – och att områdena Mosul och Kirkuk, där oljan finns och som befolkas av kurder, ska tillfalla Turkiet.

– Titta på kartan, sa en turkisk minister. Från vår nuvarande gräns i söder till Mosul är det inte mer än tolv mil.

För turkarna har ett krig uppenbara nackdelar – men det skänker också möjligheter och det var därför som landets äldre statsman, före detta presidenten Suleyman Demirel nyligen yttrade: ”Det blir svåra problem om Turkiet kastas in i ett krig med Irak. Men ännu svårare om det inte blir en del av det.”

Hur bråttom är det?

Bråttom, säger amerikanerna. Det hehövs 45 dagars uppladdning i Turkiet, när väl Turkiet sagt ja. Men Turkiet bestämmer sig inte innan FN:s säkerhetsråd har gett sitt besked.

Tidtabellen blir därigenom flytande. Militär expertis medger att väder alls inte spelar så stor roll i krigföringen, som det brukar sägas:

– Minns vad det för ett år sedan sas om Afghanistan. Det hette att kylan och snön skulle omöjliggöra krig där. Det gick bra att kriga. Irak har ingen anmärkningsvärd hetta i april. Och, avslutade den militäre experten, året runt går det att kriga under nattens svalka.

Krig av många slag ligger i luften i passen av rosaskimrande raviner ovan snögränsen.

Lakoniskt yttrade en PKK-sympatisör:

– Kriga är bättre än att gå sysslolös.

Staffan Heimersson