Aftonbladets team greps av turkisk polis

NYHETER

CUKURCA. Vi hade blivit varnade för att resa till Hakkari.

Fyra poliser i två polisbilar bevakade oss.

Men fotograf Adler tog sina bilder.

Två minuter senare var vi gripna.

Aftonbladets utsända Staffan Heimersson och Martin Adler greps av polis.
Aftonbladets utsända Staffan Heimersson och Martin Adler greps av polis.

”The Rough Guide to Turkey” hade beskrivit en av de städer där vi försökte arbeta: ”Hakkari är Turkiets mest aktiva upprorsplats. Vi avråder från resa dit. Det ligger i Turkiets ände, en gränsstad där upproret i de kringliggande bergen (topparna är 4 000 meter höga) ligger för nära för att vara angenäm. Det råder en obehaglig spänning.”

Hakkari, fick jag också veta, är ett heroinhandelns Hallsberg på rutten mellan Afghanistan och Iran på vägen till Istanbul, Amsterdam och Plattan i Stockholm. Cannabisodling är den vanligaste formen av jordbruk i området.

”Vi angavs av hotellet”

Hotellet i Hakkari angav oss omedelbart när vi flyttat in. I två dagar var vi sedan oavbrutet förföljda av fyra poliser i två polisbilar. Det fanns poliser i alla former, synliga, hemliga och osynliga. De fanns överallt. Med lampor lyste de in i vår Fiat när den var parkerad. Militärer ingrep i samtal.

Vi fick inte mycket uträttat.

På den vindlande infarten till Cukurca tyckte vi att vi fick chansen till en intressant men harmlös bild:

Den turkiska militären tvingar civila invånare att ”frivilligt” bli betald militia, kurucu. Nu såg vi dem med sovsäckar och antikverade vapen ge sig ut på patrullering.

Fotograf Adler tog sina bilder. Två minuter och 300 meter senare var vi gripna.

Filmen skulle konfiskeras

Officerarna var barska men korrekta. Vi misstänktes att ha fotograferat militära installationer. Filmrullarna skulle konfiskeras.

– Av princip vägrar jag att lämna från mig filmer, sa Adler medan jag kompletterade med paragrafer ur Helsingforsdeklarationen.

Det blev en kompromiss. Kaptenen skulle få se bilderna i framkallat skick. Den lokale fotohandlaren Hüseyin Erdemir engagerades.

Kaptenen bjöd på schawarma i bröd och på sött te. Han talade på god engelska med värme om sin hustru och sina två döttrar. Det var lätt att finna honom sympatisk.

Å andra sidan – det var han som anhållit oss.

Kaptenen inspekterade bilderna och gav klartecken: Vi hade inte förbrutit oss. Vi fick behålla negativen.

I tre timmar var vi i turkiska militärmaktens händer och jag passade på att fråga:

– På officersmässen, vad säger ni om riskerna för krig?

– Låt oss tala om något annat, duckade den angenäme kaptenen.

Staffan Heimerson