Knähunden Blair hem till husse Bush

NYHETER

I dag ska knähunden Tony Blair besöka husse George Bush.

Blair kommer att få mycket beröm och vifta duktigt med svansen.

De ska fatta beslut om Saddam ska ges en deadline - ett datum efter vilket Bush/Blair slår till oavsett vad FN säger.

Vänskapen med Bush är ett saftigare köttben för Blair än enigheten i Europa.

Wolfgang Hansson ANALYS
Wolfgang Hansson ANALYS

Blair är inte längre Storbritanniens premiärminister. Han är USA:s utrikesminister.

Anklagelsen är inte min utan Nelson Mandelas.

En träffsäker snyting som visar hur många ser på Blair i dag.

Blair verkar ha komplex över att inte leda en stormakt. Rollen som supermakten USA:s oersättlige hjälpreda är en tröst.

När Bush kallar kommer Blair. Inte tvärtom.

Märklig relation

Båda behöver varandra men det är uppenbart att Blair är den ivrige och kärlekskranke.

Med företrädaren Bill Clinton hade Blair en värdegemenskap och personkemi.

Relationen mellan den ärkekonservative Bush och liberalen Blair är märklig. Men Blair ville inte ge upp rampljuset överst i världens maktpyramid. Han erkände det i brittiska underhuset i går.

- Priset för inflytande är att vi inte lämnar USA att ensamt tackla de svåraste frågorna.

Kraftig kritik i de egna leden rinner av Blair som vatten på en gås. Här står viktigare värden på spel.

Bushs och Blairs ojämlika partnerskap tog fart efter den 11 september.

Blair var bland de första att ringa och infinna sig i Washington. Han ställde reservationslöst upp på kriget i Afghanistan.

Likadant när Bush började ryta mot Saddam. Blair sufflerade blixtsnabbt.

Nyttig för Bush

För Bush har Blair vara lydig och oerhört nyttig. I honom har USA en vän som ger Bushs ståndpunkter legitimitet. Och får andra att hoppa på tåget.

Blair fungerar i praktiken som Bushs sändebud i Europa.

Konstant stödpatrull för USA:s krig utan att först lyssna på vad grannarna tycker.

I går spädde han på splittringen med ett brev till stöd för USA, undertecknat av sju andra europeiska statschefer.

Syftet är uppenbart. Att tvinga Frankrike och Tyskland att rätta in sig i ledet.

Under dagens skogspromenader i Camp David funderar Blair och Bush på att trappa upp krigshotet. Att som inför Gulfkriget sätta ett datum efter vilket Saddam inte kan spela ut några kort.

En deadline sätter press även på vapeninspektörerna och säkerhetsrådet. Om FN inser att det blir krig i alla fall kanske de viker sig för USA:s vilja.

Då har knähunden skött sitt jobb.

Wolfgang Hansson, ANALYS