Svenske Christian väntar på kriget

en av 5 000 ombord 21-årige svensken Christian Weibull i fören på det enorma hangarfartyget USS Constellation. Han bor rakt under däck i ett logement tillsammans med 80 andra. Dag och natt hör han de vrålande flygplanen lyfta och landa: Man vänjer sig, säger Christian.
en av 5 000 ombord 21-årige svensken Christian Weibull i fören på det enorma hangarfartyget USS Constellation. Han bor rakt under däck i ett logement tillsammans med 80 andra. Dag och natt hör han de vrålande flygplanen lyfta och landa: Man vänjer sig, säger Christian.
NYHETER

USS CONSTELLATION, Persiska viken.

En 21-årig svensk arbetar på hangarfartyget varifrån USA kommer att skicka våg efter våg av död och förintelse, om och när det blir krig med Irak.

Han heter Christian Weibull, är 21 år och sitter och skriver scheman för markpersonalen på flygdäck.

Christian är uppväxt vid Tessinparken i Stockholm. Inte kunde han drömma om att han skulle hamna i världens viktigaste - och potentiellt farligaste - konfliktzon när han tog värvning för två år sedan.

- Som alla ungdomar ville jag ut och resa, säger han. Amerikanska flottan hade en massa bra erbjudanden. Äventyr. Man får resa till olika länder. Och om jag stannar i fyra år betalar de en del av min universitetsutbildning.

Christians pappa är svensk, hans mamma amerikanska. Hemma kallades han Lennart eller "Lelle", men det är för krångligt för amerikanerna, så Christian använder sitt andra förnamn.

Han har dubbelt medborgarskap. När han hade gått ut Östra Reals gymnasium på Karlavägen stod världen fri för honom, åtminstone i så måtto att Christian kunde fundera på om han ville bo i Sverige eller i USA.

Att han sökte värvning i amerikanska flottan var närmast en impulshandling.

- Jag bestämde mig på tre veckor. Jag ville inte gå hemma och dra, jag ville bort, ut i världen.

När attentaten mot World Trade Center och Pentagon skedde den 11 september 2001 var Christian på grundutbildning i Great Lakes, Illinois.

- Det var en chock. Vi visste inte vem som låg bakom eller vad som egentligen hade skett. Efter attentaten fick vi inte ringa någonstans, bara skriva brev.

Tillsammans med sin närmaste chef sitter Christian i ett litet kontor under däck. Han svarar i telefon. Fyller i papper. Chefen äter smörgås och skämtar högljutt med folk som går förbi.

Det är två veckor sedan Christian var utomhus. För de flesta ombord är Constellation en sluten värld av långa, trånga gångar och små, trånga rum.

- Jag var lite chockad i början. Trängseln var det svåraste att vänja sig vid. Man måste gå hukad överallt.

Christians längtan bort och efter äventyr har tagit en milt ironisk vändning:

Han har kommit bort, men kommer inte ut.

Äventyret kan komma att bestå i ett krig som skapar kaos i hela Mellanöstern.

Livet ombord ser ut så här:

- Jag vaknar, går 150 meter genom korridorerna till mitt jobb, gör vad jag ska, äter, och på fritiden kollar jag i böcker med bilder. Jag ligger på sängen och lyssnar på Cold play och Red hot chili peppers i min walkman.

Även detta har Christian gemensamt med de 80 andra sjömännen i sitt logement och med ytterligare 5 000 människor ombord. De flesta klagar på tristessen, att de gör samma sak dag ut och dag in.

Liksom alla jag träffar ombord är Christian försiktig när han pratar om varför den amerikanska femte flottan alls befinner sig i Persiska viken.

- En del säger att USA agerar världspolis men jag vet inte ... jag har ingen synpunkt på det ... men jag är inte för krig ... Jag vill inte kommentera om USA har rätt att anfalla Irak.

Christian får tillstånd att gå upp på däck med oss. Constellation stävar mot vinden i 25 knop. Han sätter sig på huk och ser ut över havet. Han drömmer om att bli fotograf och någon dag öppna en egen studio i Stockholm.

Den kraftiga vinden rycker i den unge svensken längst fram på det enorma fartyget.

- Det är som "Titanic", säger pressofficeren som eskorterar oss.

AFTONBLADET IGÅR:

Peter Kadhammar, Mattias Carlsson, foto