De shoppar – i väntan på krig

De rika i Kuwait: Krig? Nej, det bryr vi oss inte om - vi får skydd av USA

1 av 2
NYHETER

KUWAIT CITY

Medan de amerikanska trupperna rullar mot sina posteringar vid irakiska gränsen fortsätter livet som vanligt i Kuwait City.

I en av Charles Jourdans butiker för damskor och väskor står försäljaren Emad Mahmoud, 32, och tycker att livet aldrig har varit bättre.

Charles Jourdan har redan tio butiker i Kuwait, öppnar tre nya och det blir ytterligare två inom den närmaste månaden.

Två kunder stiger in i den lilla men dyrt inredda affären: Amani, 17, och hennes storasyster Tahani, 39. Amani vill ha nya boots. Hon tittar på skorna som kostar tre fyra tusen svenska kronor, håller i dem, funderar " mja, kanske inte just såna här.

Emad Mahmoud, som kommer från Egypten, vet att dessa kvinnor är goda kunder. De kommer från en av Kuwaits finaste familjer. Mycket pengar. Belevat sätt. Inte alls arroganta. Han ler mot dem men tränger sig inte på. Det behöver han inte. Amani säger:

- Flickorna i Europa går på bio och sådana saker. Det är deras hobby.

- Vi brukar bo i London två tre månader på sommaren, inflikar Tahani.

- Vår hobby är att shoppa. Jag älskar att shoppa, säger Amani.

Hon håller en nätt sko i handen. Någon mil från butiken, på huvudvägen mellan Kuwait och den sydirakiska hamnstaden Basra, dundrar kolonn efter kolonn med haubitsar, pansarvagnar, stridsvagnar, militära patrullbilar - allt som behövs för ett storskaligt krig.

Nej, skon är inte riktigt vad Amani söker. Hon och systern vandrar vidare. Emad säger:

- Jag vet inte vad som sker. För första gången gör vi riktigt bra affärer på vintern. Normalt brukar försäljningen gå ner. Men i år har den ökat med 25 procent.

En dam i 50-årsåldern stiger in. Hon heter Asma Aliagob. Hon pustar och sätter sig i en av de två fåtöljerna. Hon är sååå trött.

- Krig? säger hon. Vi bryr oss inte. När Saddam invaderade oss 1990 var jag i vår lägenhet i London på semester. Jag blev kvar ett helt år! Den här gången stannar jag.

Lite skor piggar upp

På vänster arm har hon en liten diamantprydd klocka.

- Förresten skyddar USA Kuwait, säger hon.

Emad lyssnar artigt. Asma är en trogen kund. Hon har en Charles Jourdan-väska över högra axeln, "men den köpte jag i London".

Kanske är hon intresserad av ett par skor? Eller en annan väska? Mjaa, egentligen vill hon nog bara pusta lite.

- Jag har just varit i Rom och köpt skor och kläder och väskor. Jag älskar italiensk design.

Nu känner sig Asma piggare. Hon reser sig, tackar och lämnar affären.

Lokaltidningen har i dag huvudrubriken: "Irak hotar med självmordsattacker".

Emad rättar till några väskor i skyltfönstret. Strömmen av kunder är precis lagom. Inte för många, inte för få.

- De köper för att glömma, säger han. Det finns inget annat att göra i Kuwait än att shoppa.

Han kommer från Alexandria i Egypten, en stad överlastad med kultur, där världshistoriens mest berömda bibliotek fanns. Han har funnit lyckan i en stad utan kultur, men som flyter på olja.

Trauma efter kriget

- Min bästa kund har handlat för 2 600 dinarer (cirka 90 000 kronor) den senaste månaden. Se, där står tio skokartonger och väntar på henne! Hon vill alltid ha något nytt på sig.

Två unga kvinnor kommer in och plockar bland skorna. Den ena, Bushra Selman, bestämmer sig snabbt för ett par och ger dem till Emad utan att prova dem. Hon behöver inte, hon har handlat här så ofta och kan storlekarna.

- Jag är galen i skor och väskor, säger Bushra.

Emad skrattar tyst, men inte för mycket, bara instämmande, men inte för mycket instämmande.

Han stoppar skorna i en påse.

- Jag brukar komma hit varannan vecka, säger Bushra.

Emad ler.

- Men det är inte så att jag måste ha en ny väska till varje klänning. Jag kan ha samma väska till olika klänningar.

Emad nickar instämmande.

Bushra är barnpsykolog. Hon säger att många ungdomar lider av posttraumatisk stress efter ockupationen och Gulfkriget 1990-91.

Kriget rycker närmare

- Symptomen kommer efter fem tio år. Posttraumatisk stress kan yttra sig som neuroser och hysteriska anfall. Men vanligast är depressioner och manier.

"Kuwait höjer beredskapen", lyder en annan rubrik i dagens tidning.

- Jag har shoppingmani, säger Bushra. Det står jag för.

Emad bugar lätt när en kund lämnar butiken.

Peter Kadhammar