- Nu är jag förbannad

Schyman vill inte bli landshövding - hon tänker fortsätta att slåss

Foto: jerker ivarsson
NYHETER

Den som tror att Gudrun Schyman sitter på rummet och tycker synd om sig själv har fel. Hon är förbannad. Och full av förhoppningar på sitt nya liv:

- Jag är en mycket otålig människa.

Det är tolv dagar sedan Gudrun Schyman under dramatiska former avgick som v-partiledare. I dag utser vänsterns ledning dem som ska vikariera för henne fram till kongressen om ett år.

Man skulle kunna tro att Gudrun Schyman är ledsen. Man skulle kunna tro att hon är fylld av ånger. Man skulle helt enkelt kunna tro att hon är allt annat än det hon är. Glad, ivrig och förväntansfull.

De flesta av hennes manliga kolleger försvann ut i anonymiteten när de avgick. Det ingår inte i Schymans planer. Hon tänker fortsätta slåss. För kvinnorna. För freden. Och mot EU.

Har du hunnit fatta vad som hänt?

- Jaha. Att lämna uppdraget som partiordförande var faktiskt inte så dramatiskt för min del, det hade jag bestämt mig för att göra i alla fall. Men det kom tidigare än planerat.

Under de turbulenta dagarna var det mycket gråt. Har tårarna fortsatt trilla?

- Jag går inte omkring och är ledsen. Jag går inte omkring och är bitter. Jag är förbannad över det som hänt. Och bekymrad över att jag ställt till det för andra. Men det ska jag reda upp.

Skulle du kunna sluta med politik och ägna dig åt något annat?

- Jag är en politisk människa och jag har alltid arbetat med förändring, redan som socialarbetare. Jag kommer alltid att hålla på, från olika plattformar och på olika nivåer.

Du är en person som lever i nuet. Brukar du fundera över framtiden?

- Jag ligger i regel en bit före. Jag hade exempelvis redan börjat fundera gans-ka ordentligt över vad jag skulle göra efter min planerade avgång om ett år.

Vad tänker du göra?

- Jag ska fortsätta att jobba med opinionsarbete med frågor kopplade till feminismen. Det är så långt jag tänkt nu.

- Att halva befolkningen hålls tillbaka, inte tas på allvar, förhindrar ett verkligt demokratiskt genombrott.

Så du tänker inte bli landshövding?

- Det är alldeles rätt uppfattat. Jag fortsätter i allra högsta grad som opinionsbildare, nu med riksdagen som plattform. Det finns ett starkt tryck utanför den etablerade partipolitiken att de här frågorna måste tas på allvar. Demokratin fungerar inte helt enkelt.

Du talar om "en omställningsprocess i mitt huvud". Hur ser den ut?

- Mina tio år som partiledare handlade om helheten. Det krävde ett visst tempo, en viss snabbhet. Det var en stor skuta att stå i ledningen för.

- Det som jag nu ska göra kräver sitt. Jag tänker ägna mig åt en fördjupad debatt i ett mer begränsat antal frågor. Det är en stor omställning.

Det kanske blir roligare?

- Jag har absolut inte haft tråkigt! Mina år i ledningen för vänsterpartiet har varit oerhört spännande.

Kommer du att klara ett liv utanför rampljuset?

- Jag tycker inte att det är ett självändamål att stå mitt på scenen. Men jag tycker att man ska säga det man har att säga. Och det kommer jag att fortsätta göra.

- Jag drar mig absolut inte tillbaka. Jag koncentrerar och fördjupar mig. Det kommer att gå åt pipan om vi inte gör något åt könsmaktsordningen, åt patriarkatet.

Aftonbladets kolumnist Yrsa Stenius skrev att du verkar vara en människa som frestas att gå över gränser. Stämmer det?

- I många avseenden har jag brutit tabun och gått över gränser. Men jag värjer mig för ett alltför stort psykologiserande. Om hon tror att jag suttit och gjort fel i min deklaration i hopp om att bli upptäckt har hon fel.

- Jag har varit urbota klantig och förlitat mig på ett sätt som jag inte borde ha gjort.

Vem var det som hjälpte dig med deklarationen?

- Det har jag ingen anledning att säga. Jag ansvarar själv för den.

Om du vill får du pension från riksdagen och kan flytta till särbon Jacques Öhlunds familjegård i franska Provence. Varför gör du inte det?

- Ha, ha, ha. Han har ingen familjegård i Provence, det är en ruin där han driver ett projekt tillsammans med några arkitektstuderande. Så den möjligheten finns inte. Och även om den fanns så är det inte jag. Jag ställer mig hellre på torget och agiterar.

- Mina politiska motståndare hade säkert hoppats att jag ställde mig i ett hörn och skämdes. Men det gör jag inte.

Varför inte det?

- Jag har begått ett allvarligt misstag och ställt till stora problem för många. Men jag skäms inte. Jag vill möta dem som känner sig svikna, det är det bästa sättet att återfå förtroendet. Utan möten kommer sveket att finnas kvar.

Har du något råd till dina efterträdare?

- Nej, det har jag inte. Utom att vi i partiet tillsammans måste återerövra det förtroende vi tappat. Både från dem som tycker att Schyman är en fuskare. Och från dem som tycker att partiet svek

Gudrun.

Lena Mellin