Sprickan vidgas allt mer mellan Europa och USA

NYHETER

Kontrasten mot Gulfkriget är slående.

1991 stod världssamfundet enat bakom kriget mot Irak.

Nu växer den öppna sprickan mellan Europa och USA dag för dag.

Orkar krigsmotståndarna för en gångs skull stå emot supermakten?

Att Tyskland gärna lierar sig med andra länder är lätt att förstå. I Irak-krisen har tyskarna stått alltmer isolerade i sitt totala avvisande av krig.

Varför Ryssland kastar sig in i en öppen allians med Bushs värsta fiende i Europa är svårare att begripa.

De gemensamma uttalandena från Vladimir Putin och Gerhard Schröder i går är inget annat än en direkt utmaning mot USA.

Visa självständighet

Kanske hoppas Putin kunna pressa fram eftergifter eller ekonomiskt stöd av USA genom att inta fredslinjen och gå med på att ändra sig först i sista stund.

Ryssland har många miljarder infrusna i den irakiska oljeindustrin. Även Frankrike är ängsligt för att förlora en massa pengar om Saddam inte störtas på fredlig väg.

En annan faktor är de starka inhemska opinioner mot ett krig som finns i nästan vartenda land i Europa. Det gäller att visa hemmaopinionen att man inte osjälvständigt går i jänkarnas ledband.

Hur djup sprickan över Atlanten och Engelska kanalen egentligen är såg vi prov på i helgen när den diplomatiska fernissan skrapades bort helt på en säkerhetskonferens i München.

USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld och Tysklands utrikesminister Joschka Fischer råskällde på varandra på ett sätt som vi inte sett sedan dåvarande sovjetledaren Nikita Chrustjev dängde skon i talarstolen i FN 1960.

Sådana meningsutbyten förekommer normalt bakom slutna dörrar, aldrig i offentligheten. Därför desto mer talande. USA:s allt öppnare aggressivitet mot allierade som inte viker sig och de allierades ökande irritation över en supermakt som tror att de kan styra allt och alla.

Frågan är hur länder som Frankrike, Ryssland och Kina agerar när saken ställs på sin spets någon gång efter fredag.

Då har Hans Blix lagt fram sin nästa - och kanske sista - rapport. USA driver på hårt för en andra FN-resolution som hotar Irak med krig och sätter en deadline.

Förutom en majoritet i säkerhetsrådet krävs också att ingen av de fem permanenta medlemmarna lägger in sitt veto.

Först då testas krigsmotståndarnas ryggrad. USA kommer att dra åt tumskruvarna så mycket de orkar. En kombination av morot och piska. Personligen skulle jag bli förvånad om Putin eller Chirac vågar stå emot.

Även om de mot förmodan gör det verkar USA fast beslutet att ändå anfalla.

Den ende som kan få Bush på andra tankar är Tony Blair. Utan Storbritannien står USA mer eller mindre ensamt. En pr-mässig katastrof som Bush inte kan kosta på sig om han vill bli omvald 2004.

Nog hade pappa Bush det lättare för 12 år sedan.

Läs mer om Irak-krisen

AFTONBLADET IGÅR:

Wolfgang Hansson