Krig eller inte – en liten krets avgör

NYHETER

Ytterst är det president Bush själv som fattar beslut om krig eller inte.

Men i praktiken är han inte ensam.

Ett fåtal personer kan påverka presidenten - eller stoppa honom.

Formellt är det i FN beslut om ett eventuellt Irakkrig ska fattas. Säkerhetsrådet är de internationella konflikternas yttersta utpost.

Om man inte är världens enda supermakt, vill säga.

George W Bush har klargjort att FN bara är intressant om man gör som USA vill.

Därmed är krigsbeslutet i praktiken flyttat till Vita huset. En viss ironi ligger det i att presidentkandidaten som var helt ointresserad och okunnig om utrikespolitik nu ska fälla avgörandet i Irakkonflikten.

Umgås privat med Bush

I dagarna ska USA och Storbritannien lägga fram texten till en ny FN-resolution som hotar Irak med krig och sätter nån slags deadline. De får svårt att lyckas. Men ett avgörande i FN krävs - även om det blir ett nej - innan Bush vågar gå vidare på egen hand.

Liksom tidigare presidenter lyssnar George Bush på en liten skara betrodda medarbetare. I det här fallet finns också några personer utanför Vita huset som kan påverka hans beslut.

Nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice har presidentens öra mer än någon annan. Inför valrörelsen var det hon som coachade Bush i utrikesfrågor. Hon umgås dessutom privat med presidenten. Rice är den som står över alla politiska särintressen. Den senaste tiden är det hon som fört fram presidentens egen linje i intervjuer.

Powell är motvikten

Ideologiskt mest närstående presidenten är försvarsminister Donald Rumsfeld och vicepresident Dick Cheney. De har hela tiden tryckt på för en Irakattack. Redan i september förra året protesterade de mot FN-vägen som de ansåg vara onödig tidsspillan.

Utrikesminister Colin Powell är motvikten. Hans roll är att bromsa. Försöka få presidenten att se riskerna och komplikationerna. Att lugna de allierades kritiker. Senaste tiden har duvan Powell utåt alltmer förvandlats till hök. I sak är han troligen den ende i administrationen som har allvarliga betänkligheter mot ett krig.

Tony Blair är främsta maktfaktorn alla kategorier. Han har redan påverkat Bush att ta FN-vägen och nu att försöka uppnå en andra resolution i säkerhetsrådet. Blair är aktad bland den amerikanska allmänheten. Viker han från Bushs sida går mycket av luften ur USA:s krigsplaner. Förlusten av det moraliska och ekonomiska stödet är viktigare än britternas 35 000 soldater.

Men precis som Bush har Blair målat in sig i ett hörn med den kraftfulla krigsretoriken. Att backa blir svårt.

Svårast styra Saddam

Frankrikes president Jacques Chirac har retat upp Vita huset rejält. Bush är ändå beredd att kohandla om vad som kan få Frankrike att avstå från att lägga ett veto i säkerhetsrådet. Nedlagda röster kan Bush leva med. Ett veto är en väldigt stark markering att FN inte ställer upp.

Rysslands Valdimir Putin tror sig Bush kunna köpa med eftergifter och pengar. Kinas Jiang Zemin är inte heller omöjlig att köpa.

Saddam Hussein är den Bush kan styra minst. Om diktatorn snabbt plockar fram de massförstörelsevapen han troligen gömmer får Bush svårt att motivera en attack. Och vad gör han om Saddam annonserar sin avgång en vecka före krigsstart?

När, var och hur ett beslut fattas vet ingen. Inför anfallet mot Afghanistan samlade Bush sina viktigaste medarbetare i sommarstugan i Camp David. Klädda i bomberjackor.

Maktspelarna i Irak-krisen

Wolfgang Hansson