Deras jobb: Slänga ut Nadina

Peter Kadhammar granskar nejsägarna i Utlänningsnämnden

1 av 3 | Foto: ULF HÖJER
”INGET MAN GÖR HELA LIVET” Gunnar Sommarin beskriver Utlänningsnämnden som en plantskola för unga jurister. ”Man ska inte sitta här hela livet och slänga ut folk”, säger han.
NYHETER

Vad är det för fel på dem som jobbar på Utlänningsnämnden?

Hur kan normalt funtade människor lägga ner så mycket tid och kraft på att slänga en synskadad sexåring ut ur landet?

Varför säger de nej gång på gång till Nadina Imamovics vädjanden? Varför säger de nej i strid mot ledande politikers vilja – i strid mot den allmänna opinionen?

På ytan är svaret enkelt. De hängivna handläggarna, domarna och småpolitikerna som – på olika nivåer – har makten i Utlänningsnämnden säger att de följer lagen. Den är entydig. Att flickan kan få bättre syn, i alla fall någon syn, till skillnad från ingen syn i Bosnien, är inget skäl för att få stanna.

Hon ska ut.

Men om man skrapar lite på ytan är det inte alls så glasklart. Ett av de bärande argumenten när Utlänningsnämnden beslutade om att slänga ut Nadina 30 maj förra året var detta:

– Om hon får stanna kan ju alla blinda barn komma hit. Vi kan förvänta oss en anstormning av blinda barn.

Det berättar miljöpartisten Ann-Margret Mossberg, som den gången ville att Nadina skulle få uppehållstillstånd. Citatet är inte exakt, men det är så Mossberg sammanfattar de argument som domaren Olof Carlstedt framförde.

När jag ringer Carlstedt vill han inte kommentera uppgiften, men säger:

– Om Mossberg väljer att påstå något om vad vi har sagt i vår enskilda överläggning får hon stå för det.

Som vi ska se är Olof Carlstedts argument inte unikt. Tvärtom, skräcken för att Sverige ska översvämmas av svartmuskiga utlänningar i behov av hjälp tycks ganska vanlig på Utlänningsnämnden.

Myndighetens ståtliga hus ligger på Drottninggatan i Stockholm. De som jobbar här är hederliga och ambitiösa tjänstemän som pustar under en allt tyngre arbetsbörda.

År 2001 beslutade de om 4 157 ärenden, av vilka 17 procent fick stanna. Det innebar 3 450 utvisningar, eller 22 utvisningar per handläggare, vilket motsvarar en utslängd individ eller familj per tionde arbetsdag.

På väggarna i korridorerna sitter handskrivna lappar, klippta som pilar, med texten ”massage”. De leder ner till källaren, där utsjasade handläggare kan få hjälp mot ömmande axlar bredvid arkivet som rymmer alla akterna, var och en innehållande ett livsöde.

En plantskola

Informationschefen Gunnar Sommarin säger att stämningen är god. ”Vi sluter oss samman mot kritiken. Vi får skäll oavsett vad vi gör.”

Han beskriver Utlänningsnämnden som ett slags plantskola för unga jurister.

– För många är det första jobbet. De jobbar två tre år och slutar. Vår policy är: Man ska inte sitta här hela livet och slänga ut folk.

Ett tungt jobb, säger Sommarin. ”Vi försvarar principerna, lagen.”

Men nu har ju självaste lagstiftaren, i form av sex partiledare, krävt att sexåriga Nadinas ärende ska lyftas från Utlänningsnämnden och upp till regeringen.

Vänsterpartiets nya ledare Ulla Hoffmann säger:

– Det är förödande att myndigheten har en annan syn på lagen än vad vi har. Man ska ta hänsyn till barnets hälsa och utveckling. Utlänningslagen ger den möjligheten.

Centerpartiets Maud Olofsson:

– Vi tycker att tillämpningen av utlänningslagen har hårdnat. Det har vuxit fram en attityd som säger: Vi kan inte ta emot alla som vill hit. Utlänningsnämnden säger att den bara följer lagen. Men vad betyder FN:s barnkonvention? Vad betyder humanismen?

Och kristdemokraternas Alf Svensson säger:

– Det går aldrig att skriva en lag som täcker alla enskilda fall. Då får man se till lagens anda. Och den är: humanitärt tänkande, hänsyn till individen. Ingen av oss (partiledare) begriper varför Nadina ska ut. Det är omoraliskt att resonera att ”vi kan inte ta emot alla synskadade”.

”Jag blir mörkrädd”

Detta upprör personalen på Utlänningsnämnden. Skulle inte de följa lagens anda! Handläggaren Helena Wahlström säger:

– Vi förstår om en del fall verkar ömmande. Men det vore livsfarligt om vi skulle rätta oss efter det. Det gäller att hålla skärpan.

Hon säger också:

– Jag blir mörkrädd. Vad menas med rättssäkerhet? Att ett barn som uppmärksammas i media får stanna?

– Det ska vara lika för alla, säger enhetschefen Karolina Paasikivi. Vi kan inte rätta oss efter tillfälliga åsiktsyttringar.

Utlänningsnämnden är en framgångsrik och effektiv myndighet. Ett genomsnittligt ärende kostar blott 7 000 kronor att hantera. Sjukfrånvaron är lägre än på de flesta statliga myndigheter och de anställda har ett förmånligt avtal om flextid, vilket hjälper dem att hålla skärpan.

– Det är inte bra att skriva beslut om man inte kan hålla upp ögonen, säger juristen Maxim Simic, som också är fackligt ombud.

Wahlström, Paasikivi och Simic träffar tillsammans med några kolleger Aftonbladet därför att de vill visa att det är människor som arbetar på Utlänningsnämnden, inga ansiktslösa byråkrater. De bryr sig. Men de följer lagen.

Men moderaten Jaan Vilval, en av de politiker i Utlänningsnämnden som senast var med och beslutade att Nadina ska utvisas, säger:

–Portalparagrafen om barnens bästa kan man tolka väldigt vitt.

”Inte rättvist”

Vilket ju är vad till exempel Alf Svensson säger: Man kan välja att tolka lagen som att Nadina får stanna, eller tolka den som att hon ska avvisas.

Vilval säger att det inte vore ”rättvist” att låta Nadina stanna. För det finns många andra med lika stora behov.

Och så säger han:

– Det blir bättre för alla barn i Afrika att bo i Sverige. Ska vi då ta hit alla? Någonstans måste vi sätta en gräns.

Det är ett resonemang som Utlänningsnämndens informationschef Gunnar Sommarin instämmer i:

– Att Nadina får bättre vård är inget skäl, säger Gunnar Sommarin. Då skulle människor från hela tredje världen kunna komma hit. Det klarar inte vår sjukvård och kanske inte heller samhället.

Vad vi ser är alltså hur två principer kolliderar:

Om man ska se till det enskilda livsödet, i detta fall Nadina, och undersöka om man enligt lagen kan hjälpa henne att få stanna. Ty ingen betvivlar att hennes liv på ett avgörande sätt skulle bli bättre då. I Sverige får hon läkarexpertisens hjälp att se, i Bosnien var hon blind.

Eller man kan fantisera vad som möjligen sker om denna sexåring får stanna. Kommer Sverige att invaderas av sjuka små barn?

I småländska Sävsjö väntar Nadina på att Utlänningsnämnden ska dra hennes fall en gång till. Det blir åttonde vändan i kretsloppet av en ständigt växande pappershög mellan Migrationsverket, Utlänningsnämnden, hennes advokat, läkarexpertisen och nu senast Socialstyrelsen.

Nadina har blivit mer än en liten flicka som behöver hjälp. Hon har blivit en symbol, en symbol för rädslan; men inte i Bosnien utan i Sverige.

Tänk om alla blinda barn i hela världen kommer hit! Tänk om alla barn i Afrika kommer hit!

Synskadade Nadina, 6, vill bo i Sverige. Utlänningsnämnden vill kasta ut henne. Det finns regler. Hon ska ut, säger handläggarna, domarna och småpolitikerna. Visa lite medkänsla. Låt henne stanna, säger storpolitikerna och folk i allmänhet. Aftonbladets Peter Kadhammar har träffat människorna som avgör andras öden.

Peter Kadhammar