”Kvinnor tänder ofta på mig”

Aftonbladet möter Mark Levengood som gärna pratar schlager och Jonas men som helst tiger om sonen

1 av 2 | Foto: Mikael Gustavsen
En schlagerdirektör med humor och integritet.
NYHETER

Årets direktör i schlagercirkusen, Mark Levengood, är en mycket mild natur: ”Ge mig lite grönt gräs och jag kommer att vara glad i dagar”, säger han och skrattar som en bris i en finländsk lövskog.

Man tror blint på honom, ända tills han får en fråga om den nya familjen. Hans sambo sedan många år, Jonas Gardell, har ju blivit biologisk pappa till lille Amos, och Mark medpappa. De har kommit överens om att inte svara på frågor om det, och den envishet som Mark visar upp här är väl som när en finsk bastubadare knäcker rekord. Samtidigt är han lika mild och urtrevlig hela tiden, tro inte annat.

Vi börjar med Melodifestivalen. Du och Jonas ska leda finalen tillsammans. Ni hade ju en regel, att ni inte skulle jobba med varandra, för att slippa jämföra er och bli jämförda. Varför var det så farligt?

– Det grundar sig i att vi sett oss omkring bland kompisar där båda jobbat ihop. Hur många känner vi som överlevde som par? Vi kom på Truxa och Gulli, trollkarlen och hans assistent. De överlevde, men de var också de enda.

Har ni nånsin haft problem med jämförelser i er egen relation?

– En gång var vi båda nominerade för Stockholmspriset, som tidningen Nöjesguiden har. Att gå på en gala och hålla på sig själv, inte på varandra, det kände vi var fel. Jag vill ju inte bli ledsen om Jonas vinner pris. Som tur var fick vi inte priset.

Vad kommer att hända med relationen nu då, när ni bryter mot regeln?

– Det är ett tabubrott, det är det faktiskt. Melodifestivalen är ett jättestort engagemang, en jättestor apparat, men det kommer en dag efteråt när allting återfår sina rätta proportioner. Och jag tror att varken jag eller Jonas är beredda att riskera vårt förhållande för att få glänsa en stund extra.

Vem är den störste schlagerfantasten av dig och Jonas?

– Det är jag, absolut.

Hur yttrar sig det på hemmaplan?

– Jag är ingen kalenderbitarnatur, men jag har väldigt mycket minnen från schlagerfestivalen i mitt liv. Vissa år har vi haft fest och man har fått klä ut sig till olika länder. Det bästa var när jag fick vara Finland, då kunde jag också hålla helhjärtat på dem. En gång fick jag vara Danmark när deras låt hette ”Vi ska måla hela byen röd”. Min goda smak kom i vägen för mitt fullständiga engagemang (skratt).

Vad är mest macho hos dig?

– Förutom mitt håriga bröst? Jo, jag tror det är min bil, en Audi TT, guldfärgad. Guld är kanske inte så macho... men jag känner mig i alla fall väldigt macho när jag kör omkring i den på sommaren. Jag är piercad, det är lite macho. Jag körde Vasaloppet förra året och jag ska försöka springa Peking Maraton.

– Jag är nog en väldigt manlig man, men en sak jag själv undrar över är varför bögar inte kan spela fotboll. Om ett lag med lesbiska skulle möta ett lag med bögar skulle de lesbiska vinna med 72-0. Jag skulle hemskt gärna vilja bli överbevisad om motsatsen, men jag kan inte spela fotboll, ingen jag känner kan spela fotboll. Alla mina bröder däremot är bra på fotboll, och min lillebror är till och med världsmästare i frisbeekastning.

Jonas är väldigt framträdande som debattör och förkämpe för de homosexuellas sak. Nu är er kärlek i högsta grad levande, men om den inte vore det skulle du kunna hamna i samma läge som Ingrid Bergman i ”Casablanca”: hon kunde inte välja Humphrey Bogart eftersom hennes make var en stor motståndsman som många människor var beroende av. Du och Jonas är idealparet, under hela adoptionsdebatten framhölls ni, Jonas&Mark, som föräldrarna man skulle välja om man bara kunde och fick. Hur skulle du nånsin kunna göra slut med Jonas? Har du tänkt på det?

– Jag har inte tänkt på det. Mitt liv kommer aldrig att styras av någon sorts allmän opinion.

Men du måste vara medveten om den betydelse er relation har för debatten om homosexuellas rättigheter?

– Jo, visst. Jag är en ganska lågmäld människa. Jag valde aldrig att komma ut utan det blev sagt på tv att jag var Jonas pojkvän, och det var jag. Jag är en väldigt lycklig bög och Jonas är väldigt central i mitt liv, vi har ju levt halva livet tillsammans. Men varken jag eller Jonas har nånsin gjort oss till någon sorts förespråkare för de homosexuella utan vi agerar utifrån oss själva och vår situation. Inte känner vi alla bögar.

– Jonas är ett val som jag gör om och om igen. Man ska alltid välja om varandra, tycker jag. Utifrån den man har blivit måste man säga ja igen, och igen. Man får aldrig börja ta varandra för helt givna. Då blir det inte kul och man slutar se varandra tror jag.

– Jag skulle aldrig insistera på att fortsätta om inte Jonas ville ha mig, eller tvärtom. För andra är vi kanske publika figurer, för oss är vi vårt liv, det enda som vi kommer att ha. Jag tror att de flesta bögar vet att jag hundraprocentigt ställer mig bakom kampen för bättre villkor, framförallt för unga homosexuella. Men om nu nånting ska räknas som mitt bidrag till frigörelsekampen, så är det väl just att vi aldrig har hymlat om vårt förhållande, och det är bra nog för mig.

– Jag tycker att vi har kommit långt i Sverige. Förra generationen bögar hade det mycket svårare. Folk har börjat fatta att det inte handlar om sex, utan det handlar om känslor. Samtidigt får man inte slå sig till ro, det kan bli en backlash igen.