”Det finns en gullighet i hur vi nalkas barn och det kan jag tycka blir kväljande”

NYHETER
Mark är en stor schlagerfantast.
Foto: Mikael Gustavsen
Mark är en stor schlagerfantast.

Har du varit kär i en tjej nån gång?

– Ja, tre stycken. Kenny Pipping i skolan, men vi var lite blyga bägge två så det blev inget. Så var jag kär i Moni Heikel, som var min flickvän ett år, och som jag tog på brösten, av pliktkänsla (skratt). Och sen Nina Granvik, som kom att bli en av mina bästa vänner. Efter det träffade jag min första pojkvän som hette Juha, och sen träffade jag Jonas.

– Med tanke på mitt rykte som nationell syndare så är det ganska modest.

Händer det att kvinnor tänder på dig? Har du varit med om att kvinnor försöker omvända dig?

– Ja, det är hemskt vanligt. Rätt vad det är kommer en kvinna och slickar en i örat när man är på krogen. Jag brukar bli smickrad. Jag brukar säga: Tack, men jag är gift. Det är inga problem, folk kan ta ett nej.

För ett litet tag sen gick det också envisa rykten om att du i själva verket var ihop med Henrik Johnsson. Du har hört det?

– Ja (skratt). Men ryktena har lagt sig. Det är nästan synd för under den perioden fick jag och Jonas leva våra liv ganska mycket ifred. Det var ingen som brydde sig, för alla ”visste” ju att jag var ihop med Henrik. Henrik är ju min absolut bästa kompis. Han tog det också med jämnmod och tyckte att det var kul. Jag tyckte att det var skojigt att jag ansågs så erotiskt vidlyftig att jag höll mig med en älskare. Om han nu verkligen hade varit det, hade det inte varit lite magstarkt av mig att gå runt med honom på olika premiärer?

– I hela mitt och Jonas gemensamma liv har det gått rykten om att vi har varit ihop med än den ena, än den andra. I början kunde jag bli lite illa berörd, men nu släpper jag de tankarna.

Vad har du för favoritsaga för barn? Säg någon som har betytt mycket för dig.

– Faktiskt Pinocchio, originalversionen, sagan om en trädocka som måste kämpa för att bli en riktig människa, en kamp som vi alla måste ta oss igenom. Från att vara helt oempatiska måste vi bli riktiga människor. Jag var helt fixerad vid Pinocchio när jag var barn. Den är grym, men jag läste den gång på gång.

Tänker du mer på din egen barndom nu än du gjorde tidigare?

– Jag har alltid varit väldigt nära min barndom, mina rötter. Min mamma bor på Åland och vi har jättenära kontakt, samtidigt som det är tillräckligt långt bort för att man ska ha distansen. Hon är alltid lite orolig för att jag inte har något yrke och ringer mig och frågar: ”Men vad gör du egentligen?” Min pappa bor i Florida.

Vad är det bästa från din egen barndom som du vill bära med dig in i ditt nya liv?

– Livsglädjen som mamma besitter. Det är något som jag vill ge till nära och kära. Man räknar med att saker och ting går åt helvete, för de går åt helvete, men man blir aldrig vilande där utan reser sig igen och tänker: Nå, nu ska det också gå. Det är en känsla av att livet är värt att levas, det är ändå kul att gå upp på morgnarna.

– I Finland har vi också en sån berättartradition. Man drar historier, man vårdar sina anekdoter i familjen. Det är viktigt att man växer upp i ett sammanhang.

Vad är en god förälder?

– Jag tror att alla försöker vara goda föräldrar, och så hamnar ungarna ändå i klistret. Jag brukar tänka att det är bättre att ungarna skrattar när de ligger där än att de gråter. Jag kan inte vara något annat än mig själv i varje relation. Men det handlar förstås också om ansvar, att det är dags att vara en vuxen människa.

Kan du säga någonting om hur du har påverkats av att få barn?

– Jag är ledsen, men det vill jag inte gå in på. Det är för privat.

Om du hade levt i en heterosexuell relation och fått första barnet så hade jag ställt samma frågor, och du hade förmodligen svarat på dem. Första barnet ställer nya krav på relationen, är det inte så?

– Jag är svårövertalad, om jag inte vill. Uppriktigt sagt, vårt barn är så väldigt litet. Jag kan inte ha någon uppfattning än.

– Det jag har märkt är att det finns en uppsjö av barnmat i butikerna, med en estetik som kan vara rätt motbjudande. Det är små krumelurer på allting. Det finns en gullighet i hur vi nalkas barn och det kan jag tycka blir kväljande. Man sätter upp bilder för hur en barndom ska vara som ingen någonsin lyckas leva upp till.

– Jag kommer från ett hem med en mamma som vägrade göra mat. Hon gjorde aldrig nån mat. Hon tyckte det var tråkigt. Hon sa alltid: Om det var Guds mening att jag skulle stå i köket hade han gjort mig till ett köksbord. Jag åt mackor hela min uppväxt.

– Jag tror man kan slappna av i präktigheten, bara se till att det finns hjärta. Det är det allra viktigaste. Jag kommer från ett glatt hem, det är viktigt för mig. Jag mådde alltid illa när jag kom till tysta hem, där varje buller på något sätt blev ett hot mot den rådande ordningen. Vissa av mina kompisar hade vardagsrum, där fick man bara gå in på helgerna eller när vuxna var med.

Vad grälar ni om hemma, du och Jonas?

– Ordning. Jag är väldigt kaotisk. Jag kan inte se kopplingen mellan att jag kastar en blöt handduk på golvet och att den sen inte hänger torr på kroken. Det kan vara enerverande för vem som helst.

Du tror inte att det blir ännu mer diskussioner om det här nu när ni har barn?

– Det sköna när man har haft ett långt förhållande är att man känner varandras svagheter, och vet att det inte finns någon ond avsikt bakom. Vissa saker kommer Jonas aldrig att förstå, och vissa saker kommer jag aldrig att fatta. Sen får man försöka bygga sitt liv så att man kommer förbi det där. Bättre att gräla så man rensar ut, än att inte göra det.

Är du bra på att bli avbruten utan att bli irriterad?

–Ja, det är jag. Det blir inte ett problem. Jag är väldigt mångfokuserad, tv:n får gärna stå på medan jag jobbar och så.

Säg några saker som du tycker är viktigt och roligt att göra med barn.

– Jag är inte särskilt barnkär i den meningen att alla barn skulle vara speciellt märkvärdiga, men jag älskar rymden i deras värld,de lever i en värld där allt fortfarande är möjligt. Att som vuxen få leva med barn är att få kontakt med den rymden och hålla barnet i mig själv vid liv, samtidigt som jag som vuxen ska vägleda ett barn.

– Det jag ger är nycklar till den värld barnet fötts till, och det jag får är nycklar till mig själv.

Åsa Mattsson