Svenska missar bidrog till Wallenbergtragedin

NYHETER

STOCKHOLM

Missförstånd, passivitet och överdriven tro på Sovjetregimens goda vilja.

  Det mesta gick fel då den svenska regeringen och utrikesförvaltningen åren efter kriget försökte få klarhet i Raoul Wallenbergs öde.

Den kommissionsrapport som lades fram på tisdagen har titeln Ett diplomatiskt misslyckande.

  Allvarlig kritik riktas främst mot de båda utrikesministrarna strax efter andra världskriget, Christian Günther och sedan Östen Undén. Det var bristen på aktivt och samordnat handlande från 1945, då Wallenberg greps av en sovjetisk styrka, fram till 1952 som lade grunden till misslyckandet.

  Betydligt större aktivitet sattes in senare under både politiskt och medialt tryck. Men den kunde inte reparera det som gått snett i början.

  Kommissionens ordförande Ingemar Eliasson och de åtta forskare som deltog i tisdagens presskonferens betonade samtidigt att ingen säkert kan påstå att fallet kunnat få en lycklig lösning genom bättre svenskt fotarbete.

Fel spår

  - Det fanns en aktivitet även i början men på fel spår, sade Eliasson.

  - Men Günther tog inte ledningen för att finna Wallenberg och få honom hemsänd. Och inte heller Undén tog tag i frågan.

  Kommissionen bedömer att Östen Undén av allt att döma hade en total brist på engagemang för Wallenbergärendet under de första viktiga åren.

  Men även de svenska sändebuden i Moskva och Budapest kritiseras för bristande aktivitet och misstag i kontakterna med främst sovjetiska myndigheter, i sista hand Stalin själv.

  Samtidigt betonas att ansvaret för att "fallet Wallenberg" utvecklades till en tragedi främst vilar på den sovjetiska regimen.

  Även utrikesminister Anna Lindh är kritisk till utrikesledningen för snart 60 år sedan:

  - För dagens generation som ser Wallenberg som en stor folkhjälte är det obegripligt hur man kunde vara så passiv och likgiltig de första åren. Allvarliga misstag begicks och det är väldigt upprörande när vi tittar tillbaka.

Ingen information

  Kommissionen diskuterar läget då Wallenberg genom ett svenskt-amerikanskt samarbete sändes på sitt farliga uppdrag att rädda judar i Ungern.

  - Det var inget suspekt med detta uppdrag där Sverige lät Wallenberg arbeta på den svenska legationen i Budapest medan USA svarade för uppdrag och finansiering, sade Eliasson.

  - Men det är märkligt att de båda länderna inte diskuterade hur Wallenberg kunde skyddas. Och varför informerades inte Moskva om uppdraget? Sovjet och USA var ju allierade mot Nazityskland?

  Kommissionen kan tänka sig att dessa inledande brister bidrog till att Sovjet missförstod Wallenbergs uppgift.

  Den första informationen sedan han gripits gick ut på att han fanns i "sovjetiskt beskydd". Det uppfattades så att han var i säkerhet. Senare under våren 1945 spreds rykten om att han omkommit under oredan i krigets slutskede.

  Flera svenska uttalanden kan också ha givit Sovjet föreställningen att Sverige inte var intresserat av att verkligen driva frågan.

Lillemor Melsted/TT