I dag hade alla tvingats avgå

Sverige skakades av bordellhärvan

NYHETER

Bordellhärvan var en skandal som skakade Sverige i grundvalarna.

Men den fick inga konsekvenser.

I dag hade de flesta inblandade tvingats avgå.

Den 21 augusti 1976 lämnade rikspolischef Carl Persson en promemoria till statsminister Olof Palmes närmaste man, statsrådet Thage G Peterson.

Innehållet var alarmerande. Justitieministern, centerledaren och fem andra höga statliga befattningshavare anklagades för att vara kunder hos "bordellmamman", dömd till fängelse för grovt koppleri. Flera av hennes prostituerade hade ett förflutet i den polska underrättelsetjänsten.

Rikspolischefens slutsats var given. De utpekade kunderna kunde vara säkerhetsrisker, det kalla kriget pågick fortfarande. Och de kunde bli offer för utpressning. Detta ville han upplysa statsministern om.

När uppgifterna 15 månader senare blev kända väckte de enorm uppmärksamhet. Men de fick få eller inga konsekvenser. I dag hade de flesta inblandade med stor sannolikhet blivit tvungna att avgå.

När Dagens Nyheter publicerade de sensationella uppgifterna hade tidningen för dåliga källor. Påföljande dag tvingades den att förbehållslöst be om ursäkt. En rasande Olof Palme fick ett långt dementibrev publicerat.

Men Dagens Nyheters uppgifter var i stort sett korrekta. Det var däremot inte Palmes dementi. Sanningen uppdagades dock först efter hans död. Alltså vet man inte vad lögnen hade fått för betydelse för hans karriär.

Olof Palme begick ett stort formaliafel sedan han fått rapporten. Han stoppade in den i kassaskåpet utan diarieföring. Där blev den liggande till maj 1978. Då hette statsministern Thorbjörn Fälldin (c).

Liknande missar har tvingat andra att avgå. Justitieminister Sten Wickbom tvingades bort 1987 sedan han låtit information om den spiondömde Stig Berglings permissioner bli liggande i skrivbordslådan. Året därpå fick efterträdaren Anna-Greta Leijon gå, bland annat för att hon inte diariefört ett rekommendationsbrev till privatspanaren Ebbe Carlsson.

Men det är en helt annan fråga som i historiens backspegel reser de största frågetecknen. Det är varför ingen undersökte sanningshalten i uppgifterna.

Rikspolischef Perssons promemoria byggde på uppgifter från bordellmamman och de prostituerade. De kontrollerades inte med de utpekade kunderna. Persson rekommenderade "en särskild undersökningskommission".

Men Palme tillsatte inte någon kommission. "Jag kunde vid en granskning av materialet inte finna något belägg för att dessa rykten skulle vara sanna". Därför gjorde han ingenting.

Detsamma gällde Thorbjörn Fälldin.

- Jag kunde på rak arm konstatera en ren lögn. Jag fann nämligen mitt eget namn bland de uppgivna kunderna, sa han i en riksdagsdebatt 1978.

Att motsvarande scener skulle spelas upp i dag är i stort sett otänkbart. Det faller på sin egen orimlighet att rikspolischef Sten Heckscher i en skrivelse till statsministern utpeka sju högt uppsatta statliga befattningshavare som säkerhetsrisker och potentiella utpressningsoffer och ha så dåligt på fötterna som företrädaren Persson uppenbarligen hade.

Lika orimligt skulle det vara att två statsministrar viftar bort de för svenska staten synnerligen oroande uppgifterna eftersom de tycker att de verkar osannolika. Efter bara en hastig genomläsning. Och utan att ens försöka ta reda på om vad som är sant.

Lena Mellin