Här väntar vi på USA:s krig

Peter Kadhammar rapporterar från flygbasen i Kuwait - på USA:s villkor

1 av 3 | Foto: PETER KADHAMMAR
vardagen före kriget Det amerikanska försvarsdepartementet har lärt en läxa från förra Gulfkriget, 1991. Då gjorde militären allt för att hindra journalister att tala med soldaterna. Nu bor 700 utvalda reportrar från USA och resten av världen i samma tält som de vanliga soldaterna, äter samma mat, piskas av samma sandstormar - och uthärdar samma väntan på det krig som kanske kommer.
NYHETER

Jag skriver detta i ljuset av en naken glödlampa som gungar i tältets tak.

En ny sandstorm sveper över den kuwaitiska öknen. Vinden driver fram den blästrande sanden, piskar upp den, och de små glimrande kornen ser ut som snö i strålkastaren här utanför.

Det började när mörkret föll. Soldaterna säger att stormarna kommer ganska regelbundet, med någon veckas mellanrum, men att det inte är något större bekymmer. Mer än att de täcker allt med ett fint, brunt damm.

Om jag tittar upp ser jag dammet driva som ett dis genom det stora tältet. Det lägger sig på pappret, på pennan, på mina händer.

Jag är här därför att jag är en av 600 amerikanska och 100 utländska journalister som blivit "inbäddade" i USA:s väpnade styrkor, i väntan på kriget. Vi har placerats på olika kompanier över hela Kuwait och på örlogsfartyg i Persiska viken för att beskriva de vanliga soldaternas liv.

En del av USA-propagandan

Vår närvaro är en del av den amerikanska propagandan. Det underliggande syftet är naturligtvis att vi ska skapa förståelse och sympatier för soldaterna och därmed, indirekt, öka stödet för USA:s politik i Mellanöstern.

Det är en enkel och självklar tanke som riktar sig till det mest ursprungliga hos människan. Om jag spanar genom diset i det stora tältet ser jag sergeant Ronald Robertson sitta på en pall och försöka läsa en tidning i det bleka ljuset. Han sitter i kalsongerna och har en snusnäsduk för näsan och munnen.

Det är klart att jag gillar honom.

Det amerikanska försvarsdepartementet har lärt en läxa från förra Gulfkriget, 1991. Den gången gjorde militären allt den kunde för att hindra journalister att tala med soldaterna. Man arrangerade ett poolsystem, som innebar att utvalda reportrar fick följa enheter under någon eller några dagar och sedan göra sina anteckningar och bilder tillgängliga för alla andra. Det var ett klumpigt och byråkratiskt system som mig veterligt aldrig resulterade i något reportage värt att minnas.

Utgångspunkten för anfallet var den gången Saudiarabien, ett enormt land.

Amerikanerna lyckades aldrig upprätta någon effektiv kontroll över journalisterna. Vi for upp till gränsen och frontlinjen och gjorde våra reportage utan deras och saudiernas tillstånd.

Kuwait, däremot, är ett litet land och lätt att kontrollera. Norra halvan är förklarad militärt område. Inga journalister släpps fram, utom de som blivit "inbäddade".

Inte utsatt för censur

Aftonbladet är det enda svenska medieföretaget som fått en inbäddning. När vi fick beskedet från Washington ställde vi oss frågan: Är det rätt att acceptera?

Någon censur att tala om är jag inte utsatt för. Det finns naturligtvis militära hemligheter, till exempel radarmaster, som jag inte får fotografera. Men det är ju en självklarhet i alla militära sammanhang. Några "hemligheter" lär jag inte få veta genom att vara på Ali al-Salem-basen, jag får inte ens en överblick.

Det amerikanska dominerar redan på många sätt vår världsbild. Häromdagen fick en reporter i SVT:s Aktuellt frågan:

Finns det något motstånd mot kriget i Kuwait?

Och han svarade ungefär:

- Även här finns det extremister.

Sedan när blev krigsmotstånd extremistiskt? Sedan när blev det en angelägenhet blott för dårarna i marginalen att vara emot att ett land bombar, invaderar och ockuperar ett annat?

USA:s krigsivrande försvarsminister Donald Rumsfeld borde vara nöjd med Aktuellt.

Den som vill kan hävda att Aftonbladet också gör sig till ett propagandaredskap. Men då invänder jag att det är en journalists uppgift att söka kunskap och inblickar där han kan få dem. Om amerikansk militär erbjuder oss att bo i tält med och följa deras soldater tackar vi ja.

Under en vecka ska jag rapportera om människor och det dagliga livet på Ali al-Salem-basen. Ni ska bland annat få träffa en soldat som jagade Usama bin Ladin i åtta månader, kom hem till USA och omedelbart skickades till Kuwait.

Ronald Robertson sitter fortfarande därborta i diset och försöker läsa. De andra fyra i tältet har lagt sig och sover redan.

Vinden rycker och sliter i den gula bomullsduken, dörren av plywood knakar och kvider. Om några timmar vaknar männen och kvinnorna på Ali al-Salem till en ny dag.

En av USA:s viktigaste flygbaser

Peter Kadhammar