Deras skräck: ett nytt helvete

Nasreen överlevde Iraksgasbomber mot kurderna 1988

1 av 6 | Foto: MUstafa Can
hon överlevde gIFTbomberna Nasreen Abdel Qadir Muhammed med sin dotter Nesar - namnet betyder "sval plats vid bergen" på kurdiska. Nasreen var 16 år när de kemiska bomberna fälldes över Halabja. Läkarna sa att gasen gjort henne steril. - Innan Nesar föddes sa jag till min man att han borde gifta om sig med en annan kvinna som kunde föda hans barn.
NYHETER

Nasreen tittar länge på bilderna utan att röja någon känsla.

Sex bilder på ansikten som är förvridna i plågor, sönderfrätta, uppsvällda.

Men - varför reagerar hon inte på anblicken av sin ihjälgasade familj?

- Se inte på mitt yttre, svarar hon och lägger ner fotografierna på golvet framför sig. Jag brinner inombords, varje dag, varje natt"

Nasreen klappar om sin tvååriga dotter som sitter bredvid, lyfter upp henne i famnen. En sorgsenhet syns i hennes ögon när hon säger att "det" även kan drabba hennes dotter i det kommande kriget mot Irak. Att Saddam Hussein vet att han så gott som redan är död och att han i ren förtvivlan kanske åter igen kommer att fälla kemiska bomber över kurdiska städer eller mot andra fiender.

- De som tvivlar på Saddams gränslösa galenskap, fortsätter hon, har aldrig förstått att den där dagen var ett annat namn för helvetet.

Tisdagen den 16 mars 1988. Klockan var halv elva på förmiddagen när en irakisk arméhelikopter svävade ovanför huvudet på den då 16-åriga Nasreen Abdel Qadir Muhammed där hon stod ute på familjens gård i Halabja. En kurdisk stad, sex kilometer från den iranska gränsen. Nasreen höll som bäst på att laga mat åt de cirka 40 släktingar som hade samlats i familjens granatsäkra källare.

Kriget mellan Iran och Irak var inne på sitt åttonde år och våldet hade blivit en naturlig del av vardagen för Halabjaborna.

Nasreen såg hur två män i helikoptern plockade fram kameror och började filma kvarteren runt huset. Nasreen tyckte att det var konstigt men skyndade sig att laga klart bönorna och riset. Kanske, tänkte hon när helikoptern flög i väg strax före klockan elva, kanske skulle ingenting hända den här gången. Kanske skulle hon få tillbringa ett par fridfulla dagar med sin man, underläkaren Bakhtiar Abdul Aziz som hon var nygift med och som befann sig på ett sjukhus några kilometer bort.

Det var just då saringasbomber och napalm började falla över Halabja - och Nasreen rusade ifrån den färdig-lagade maten och ner i källaren.

Två timmar senare samma dag, i en annan del av Halabja, hade Mahmud Muhammed Said, 55, slutat att springa trots att bomberna exploderade runt honom.

Han stod nu med en vattenindränkt näsduk för munnen och betraktade en kvinna som förtvivlat sträckte händerna mot honom. En gulaktig sörja rann från kvinnans blodröda ögon, där hon låg uppsvälld som en ballong utanför ett raserat hus. Han böjde sig över kvinnan för att försöka uppfatta orden som hon försökte forma med sina sönderfrätta läppar - han hörde bara kvävda, flämtande andetag.

Mahmud kände hur hans egna ögon började värka, som stuckna med glödande nålar. Han rätade på sig, yr och med en syn som började bli suddig. Men han såg fortfarande hur staden var insvept i tjocka, grå moln. Hur eldar flammade upp över hustak och byggnader. Hur löven föll från träden. Hur kor, får och höns sprang in i väggar och trädstammar innan de föll till marken i våldsamma ryckningar.

Människor slet av sina kläder. Föräldrar slängde sig över redan livlösa barn i hopp om att kunna skydda dem. Andra föräldrar raglade bort, förvirrade, lämnande skrikande, gråtande barn efter sig. Ljudet av kraftiga explosioner blandades med barns, kvinnors och gamlas ångestfyllda rop om nåd. Förtvivlade röster som åkallade Gud, stönande röster som bad om vatten.

Innan Mahmud sprang upp mot bergen kände han en serie konstiga lukter. Först luktade det som stinkande sopor, sen som vitlök, sen som en förförande doft av söta äpplen.

Nasreen höll hårt i sitt bröllopsalbum där hon satt på ett traktorflak tillsammans med 17 släktingar och ett par grannar. Det hade hunnit bli sent på eftermiddagen och det irakiska flygvapnets bombningar över Halabja hade avtagit.

Under färden mot den iranska gränsen passerade traktorn ändlösa rader av män, kvinnor och barn som låg som fastfrusna i dikena. Kanske, tänkte Nasreen när hon betraktade släktingarna som gråtande höll om varandra, kanske skulle de klara sig.

Men just när det började mörkna stannade traktorn. Föraren hoppade ner och sa att han måste gå sin väg. Han försvann i mörkret, pratande för sig själv.

När Nasreen och de andra tog sig ner från flaket för att springa mot bergen utbröt panik. Nasreens mor och far var plötsligt försvunna. En del hade redan förlorat synen, andra klagade på att de endast såg grå dimmor. De vandrade i cirklar och hamnade slutligen i ett övergivet hus där de sträckte ut sig på golvet. Flera barn skakade okontrollerat, andra skrek efter mat och vatten, vissa låg tysta och som förlamade medan tjocka vätskor med obestämbara lukter rann från deras sönderfrätta, vidöppna munnar och ögon.

Nasreen reste sig för att leta efter mat och vatten, men föll tillbaka. Varje gång hon försökte resa sig var det som om en magnet drog ner henne. Hon såg ingenting, hon gav upp och inväntade döden som skulle befria henne från plågorna.

"Måtte min man ha överlevt", hann Nasreen tänka innan hon föll i djup sömn.

Jag träffar Nasreen, hennes man Bakhtiar och deras dotter Nesar en tisdagseftermiddag i staden Erbil, dit de flyttade från Halabja för sju år sedan. Vi sitter i familjens vardagsrum och dricker te medan Nasreen berättar sin historia med en skrämmande detaljrikedom samtidigt som hon tummar på bilderna av sina döda släktingar.

- Jag blev pånyttfödd när Bakhtiar fann oss morgonen därpå, säger Nasreen. Men"

Bakhtiar avbryter sin fru och berättar om sitt desperata letande efter henne när han kom till Halabja senare den eftermiddagen. Han hade injicerat sig själv med medicinen Atropine som lindrar följderna av nervgas och som han tagit från kliniken där han arbetade.

- Jag hade redan gett upp hoppet om att hon överlevt, förklarar han med samma uttryckslösa min som Nasreens. Men jag fortsatte att leta" vi var ju nygifta och jag ville åtminstone begrava min fru.

Efter flera timmars sökande träffade han en grannkvinna som mindes att hon hade sett Nasreen och de andra rusa upp mot en kulle.

- När jag kom upp på kullen skrek jag Nasreens namn. Jag hörde skrik och gråt från ett hus, jag rusade dit och"

Han sväljer, blir tyst ett par sekunder och berättar sen att de vandrade mot ett iranskt sjukhus nära gränsen. Nasreen återfick sin syn efter 20 dagar på sjukhuset. När hennes man undvek att svara på frågor om de övriga släktingarnas tillstånd förstod hon att många av dem måste ha dött.

- Sju av 17 släktingar överlevde gasattacken, konstaterar hon torrt. Men efteråt"

Det är först nu hon börjar gråta. Tyst, utan snyftningar. Med samma uttryckslösa ansikte som tidigare.

Jag får svårt att anteckna medan hon fortsätter att berätta om första gången hon såg Röda korsets bilder på hennes döda släktingar. Om de smärtsamma, sju månader långa behandlingarna på sjukhusen. Om lyckan när hennes dotter Arazoo - betyder hopp på kurdiska - föddes 1991 trots att läkarna hade sagt att hon skulle bli infertil. Om förtvivlan när dottern tre månader senare dog av ett medfött hål i hjärtat. Om rader av missfall innan dottern Nesar föddes för två och ett halvt år sedan.

- Gud har ändå varit snäll mot mig, tycker hon, och kramar om dottern.

- Men nu med ett nytt krig på väg" ett nytt Halabja. Jag vill inte att min dotter bara ska överleva - jag vill att hon ska få leva det liv jag aldrig fick leva.

- Jag drömmer inte om fred och frihet, jag drömmer bara om gasmasker till mig och min familj nu när kriget kommer.

Den nu 70-årige Mahmud Muhammed Said sitter på en rostig stol bakom sitt hus uppe på en av Halabjas kullar och stirrar någonstans långt bort. På någonting som jag inte ser. Han förlorade inte bara sin syn, utan även sina föräldrar och tre andra släktingar i samband med gasattacken.

Omkring oss breder ett vidunderligt vackert vårlandskap ut sig med ett lapptäcke av gröna odlingsfält mot en bakgrund av snöklädda berg. Ett par hundra meter nedanför huset skimrar stadens stora begravningsplats i skymningen. I en liten dal nedanför gravarna spelar småpojkar fotboll med betande får som åskådare. Staden ser fridfull ut från Mahmuds bakgård. Men delar av Halabja är i ruiner och gatorna är fyllda med beväpnade, patrullerande män.

Det har tagit mig en vecka att arrangera resan till Halabja, som kontrolleras av PUK, Kurdistans Patriotiska Union. Tidigare på dagen, på presskontoret i staden Suleymaniye, tyckte man att jag inte var riktigt klok som ville åka till Halabja. Dagen innan hade ett franskt filmteam hamnat mitt i en skottlossning mellan PUK-soldater och fem medlemmar ur Ansar al-Islami, en muslimsk fundamentalistisk terrorgrupp som tros ha kopplingar till al-Qaida.

PUK:s underrättelsetjänst befarade nu hämnd-aktioner eftersom en av de dödade fundamentalisterna var en hög ledare. Ansar al-Islami hade under flera veckors tid attackerat främlingar på väg till och från Halabja.

Nu när jag samtalar med Mahmud bakom hans hus har jag sällskap av två beväpnade gerillasoldater, som befälhavaren i Halabja påtvingade mig av säkerhetsskäl. Medan Mahmud och soldaterna förblir lugna hoppar jag till av ljudet av en dov explosion i bergen bakom oss.

- Det är inte så farligt, de försöker bara skrämmas, säger en av soldaterna och syftar på de muslimska fundamentalisterna som förskansat sig i bergsbyarna mot den iranska gränsen.

- Det är som om vår Allsmäktige inte vill att Halabja ska få ro i sin själ, säger Mahmud och skakar klagande på huvudet.

Mahmud har berättat sin historia med samma känslolösa tonläge som Nasreen. Och precis som hon hamnade han på ett iranskt sjukhus på andra sidan gränsen. Där återförenades han med sin fru och sina barn som befann sig i en annan del av Halabja när bomberna föll. Familjen kunde inte återvända till sin hemstad på tre år eftersom Saddam Hussein evakuerade staden efter bombningarna. När Mahmud och familjen återvände till Halabja 1991 låg deras hus i ruiner.

- Vi tvingades sova i samma källare som jag, mina föräldrar och farbröder hade befunnit oss i när bomberna föll.

En liten källare som hade förvandlats till gaskammare och som han var den ende att överleva. Mahmud orkar inte berätta mer, han förstår inte varför jag är så intresserad av hans berättelse - "det som hänt har hänt, det är Guds vilja".

- 5 000 människor dog av bombningarna, fortsätter han, många fler kan komma att dö i det nya kriget. Och vad kan du och jag göra åt det? Vi kan inte hindra Gud att utverka det han bestämt.

- Men" jag skulle ändå känna mig lite tryggare med en gasmask. Om jag bara hade pengar...

I morgon är det 15 år sedan de kemiska bomberna fälldes över den kurdiska staden Halabja i Irak. 5 000 människor - män, kvinnor och barn - dog av sarin-gasen. Många av de överlevande fick skador för livet. Aftonbladets utsände Mustafa Can har besökt Halabja och talat med några av de överlevande. Nu, när ett nytt krig i Irak tycks oundvikligt, fruktar de att ännu en gång tvingas uppleva fasorna de minns från 16 mars 1988.

Mustafa Can