Hur kan du säga att krig är kul, Herman?

"Det är sådant sug, sådan känsla att vara där - berätta, försöka förstå. Det slår allt."

NYHETER
NU SKA JAG SKRIVA ACTION. Herman Lindqvist har just lämnat manus till sin 38:e bok, äventyrsromanen "Krokodilen" vars huvudpersoner är kvinnor. Hemma på gården utanför Paris ligger en lista över 30 nya bokprojekt som ska bli verklighet - ett av dem är en biografi över den franske kejsaren Napoleon.
Foto: Nikolai Jakobsen
NU SKA JAG SKRIVA ACTION. Herman Lindqvist har just lämnat manus till sin 38:e bok, äventyrsromanen "Krokodilen" vars huvudpersoner är kvinnor. Hemma på gården utanför Paris ligger en lista över 30 nya bokprojekt som ska bli verklighet - ett av dem är en biografi över den franske kejsaren Napoleon.

Saknar du livet som krigskorrespondent?

- Ja, ibland blir jag så fruktansvärt upprörd och vill åka.

Vad driver någon att skriva 38 böcker?

- I botten ligger naturligtvis en drift att vara duktig och att synas.

Du behöver väl inte vara duktig?

- Nej, man kan tycka det. Men det håller man nog på med tills man dör.

Herman Lindqvist säger att våren i Paris är en myt, ett påhitt av Hollywood, men just den här dagen strilar solen in i restaurangen vid Champs-Élysées. Utanför exploderar körsbärsträden i ljuvligt lila.

Jag har tillbringat natten i granatkrevaderna i Kambodja, på golvet bredvid döende på den franska ambassaden i Phnom Penh, med Herman Lindqvists bok "Strax före deadline", en skildring av livet som krigskorrespondent.

Under 20 år bevakade han all världens krig. Ett ryggskott i Madrid gav hans liv en annan riktning.

Snart ska han fylla 60 år.

Herman Lindqvist får av sig långrocken och tar plats vid det lilla restaurangbordet, har som alltid en halsduk nedstoppad i den välstrukna skjortans hals.

Du har en sådan där i halsen?

- Ibland kallas det kravatt. Jag började med det i Rhodesia, de hade slipstvång. Jag köpte en stor bunt. Nu känner jag mig naken utan.

Vad handlar nya boken om?

- Det är en äventyrsroman som heter Krokodilen. I många år har jag tänkt att jag ska skriva något annorlunda och ingen ska komma och säga "Det är fel!". Ren action, humor och kärlek. Riktig kärlek. Folk som älskar varandra.

Din flit är berömd, hur ser den ut?

- Jag vaknar vid tre, halv fyra på morgonen med massor av tankar och idéer. Det är ingen mening att ligga och vänta på att klockan ska bli sju. Det är lika bra att sätta i gång och jobba.

Har du något liv då?

- Nej, då äter jag ingenting, går inte ut, träffar inte folk. Men det är fruktansvärt roligt, krävande. När det är klart går jag ut och äter, dricker och har kul.

Vad säger din hustru om det?

- Hon tycker att det är bra. Vi lever så. Jag har alltid valt mina jobb själv, haft roligt och skrivit de böcker jag själv vill och dessutom tjänat pengar på det.

Du har blivit folklig i Sverige.

- Jag förstår inte var det har uppstått, jag är ju ingen Thore Skogman och spelar inte dragspel. Jag är sällan i Sverige för det är lite klibbigt. Jag kan stå vid ett övergångsställe och så kommer det någon som säger, "Tack för att du finns till". Det är en dröm, hur många får höra det varje dag? Men det kan ju slå en på hjärnan.

Vad ska du göra nu?

- Jag har en lista över 30 böcker jag vill skriva.

När du fyllde 50 skrev du att livet gick utför. Nu fyller du 60.

- Det är ruskigt att tiden går så fort. När jag var ung journalist på Aftonbladet, rökte och drack, betraktade man den yttersta gränsen som 45-50 år. Sen behövde man inte leva längre.

Hur är det att åldras?

- Jag hör sämre på ena örat och luktsinnet är nästan helt borta. Man tror inte på det när man är yngre, men ens inre röst är precis som när man var 25-26 år. Men i spegeln är man inte det längre. Det är en otrolig kollision mellan det inre och det yttre. Den inre rösten kommer att hålla på tills man kolar av, att skriva böcker, åka hit och dit. Kroppen kommer med så gott den kan.

Kriget mot Irak rycker närmare, hur ser du på det?

- Det kommer nästa vecka. Det går inte att hejda. 300 000 människor står och flåsar i öknarna. Även om Saddam lägger sig platt går USA in i alla fall. Det finns bara 20 år kvar av olja, den som tar kontrollen över den har kontrollen över världsekonomin. Då blir det konfrontation med Ryssland och Kina och andra som inte kan acceptera att USA möblerar om världskartan. Alla miljoner, galna frilansterrorister blir upprörda och kränkta och ska hämnas.

Det låter som tredje världskriget?

- Ja, det började egentligen den 11 september.

Att skriva historieböcker och att vara krigskorrespondent tycks vara vitt skilda jobb?

- De går hand i hand. Jag kan skriva historia för jag vet hur krig känns. Den fysiska övergången skedde i Madrid när muren föll i Östeuropa. Ekot hade ingen att skicka till Rumänien, jag var väldigt sugen men familjen protesterade. En morgon stod jag och tittade på CNN när det sa knax och så fick jag ryggskott. Jag gick som en vinkelhake så det blev inget Rumänien. Plötsligt fick jag den där känslan att här kommer ett krig igen och min kvot är fylld. Jag kände inte alls samma sug att åka.

Hur blev du svensk historie-skildrare?

- Precis i den vevan ringde Norstedts och sa att du ska skriva Sveriges historia i Grimbergs anda. Jag gapskrattade men under samtalets gång blev jag tänd. Inom 45 minuter faxade jag en lista över sex titlar. Jag skrev att jag inte trivs i Madrid så jag säger upp mig och flyttar till Paris. De blev helt chockade, skulle ju bara på svenskt vis plantera idén, låta det sjunka ner och sedan diskutera. Så har jag aldrig fungerat.

Du blev utrikeskorrespondent som 24-årig småbarnspappa i Prag 1968 när ryssarna tågade in. Hur var du som pappa?

- Jag har alltid varit en usel pappa men barnet var med till Prag.

Sedan fick ni ett till i Beirut?

- Ja, jag var inte mogen att vara pappa. Barnen har klarat sig bra för att de haft en sådan bra moder.

Men de växte upp i krig?

- I utkanten. Det märks inte på dem alls.

Tänkte du aldrig på det?

- Visst, men det var ju bara kul. Jag växte upp några år efter kriget i Finland och krig var inget konstigt.

Vad menar du med att krig är kul?

- Det är sådant sug, sådan känsla att få vara där och berätta, skildra och försöka förstå. Det slår allt.

- På den tiden var halva grejen att komma in i landet och sedan komma ut på någon ledning och få ut sin artikel. Det var sport! I krigsländer där det var censur kunde man inte bara lyfta luren och beställa ett samtal. Det gällde att vara smartare än kollegorna och komma ut på ett sätt ingen annan kommit på.

Var du rädd?

- Bara korta stunder. Mest var det spännande.

Du rökte hasch för att klara av det?

- Bara lite. Det var marijuana, men inte så att jag blev beroende. Det är oväsen i krig, det är liksom vitsen att folk inte ska kunna sova. Man måste bedöva sig på något sätt. I Phnom Penh kostade 100 marijuanacigaretter en dollar, man köpte buntar, men det var inte förbjudet.

Tror du på Gud?

- Jag tror på något mellan kristendom och buddhism. Just nu är kristendomen helt obegriplig för mig. Jag tror att det finns något efter livet, döden är bara en förflyttning till något annat.

Vad är din bild av Sverige?

- Sverige är världens mest demokratiska och jämlika land på gott och ont. Det finns inget annat land i världen där man är så sopsorterande och medveten om kvinnans ställning. Det jag reagerar mot är att det finns så lite integritet, man vet allting om alla.

Varför är du rojalist?

- Om ett litet land som Sverige ska inviga en utställning och så skickar vi ett småfläskigt, flintskalligt statsråd i kostym kommer ingen tidning. Skickar vi en prinsessa är alla där och det kommer in en bild i tidningen. Varför ska vi avsäga oss den möjligheten?

Du är en av Victorias mentorer

- Hon bad mig komma och prata historia och det har jag gjort många gånger. Vi har en väldigt bra relation. Hon är öppen och intresserad. Jag blev betagen av henne.

Du träffade din fru Birgitta, passionen slog ner och ni lämnade era familjer över en natt.

- Det är väldigt grymt, men den som befinner sig i den situationen är ju väldigt kär och tycker att hela världen är så fin och att alla borde vara glada.

Vad betyder hon för dig?

- Allting, utan henne hade jag inte överlevt allt det jag varit med om. Jag hade inte skrivit alla böcker. Jag hade säkert flippat ut, var på god väg. Säkert hade jag sökt mig till mer och mer extrema situationer.

Finns livslång passion?

- Ja, men man måste hålla i gång den, uppvakta och se.

Ni har ett gemensamt barn, Elin, 20, som bokdebuterade med Tokyo Nights förra året. Stolt?

- Jag är mycket stolt, hon kommer att slå oss alla. Hon har det bästa av oss, reporterns öga och Birgittas filosofiska djup.

Hon berättade om en våldtäkt.

- Jag visste om det och uppmuntrade henne att skriva boken. Hon kommer att bli en stor romanförfattare som får alla att darra. Nu vill hon bli krigskorrespondent.

Du har bara bott sju år i Sverige, flyttar du hit igen?

- Det är inte uteslutet, kanske om en 15-20 år. Det är fint i Sverige, men det är lite för instängt, kallt och mörkt. När man blir äldre märker man inte det.

Det här är jag

Maria Trägårdh