”Jag är rädd - men stannar”

Aftonbladets Urban Hamid om skräcken i Saddams stad

NYHETER

BAGDAD

Lukten av krut och brandrök fyller mina näsborrar.

Utanför fönstret stiger ett stort rökmoln mot den blixtrande himlen.

Hela hotellet skakar till när bomberna faller på andra sidan floden.

KRIGETS FÖRSTA OFFER Den lilla flickan, som ligger på ett sjukhus i Bagdad, skadades under krigets första dag. USA:s flyganfall dödade en civilperson och skadade flera, enligt irakiska uppgifter.
Foto: AHMAD AL-RUBAYE/PRESSENS BILD
KRIGETS FÖRSTA OFFER Den lilla flickan, som ligger på ett sjukhus i Bagdad, skadades under krigets första dag. USA:s flyganfall dödade en civilperson och skadade flera, enligt irakiska uppgifter.

Några minuter före klockan 21 i går kväll ljöd flyglarmet över Bagdad.

Den andra vågen av amerikanska bombningar var på väg och några minuter senare satte det öronbedövande smattrandet från irakisk luftvärnseld i gång.

Vita ljusblixtar skar kors och tvärs över kvällshimlen och med jämna mellanrum bröt kraftigare smällar genom ljudmattan.

Fönsterrutorna skakade och jag kunde känna hur hela hotellet skälvde till när bomber slog ner på den västra sidan om Tigris.

Genom fönstret såg jag ett stort rökmoln, men det var omöjligt att avgöra om det kom från en träffad byggnad eller de pumpande luftvärnskanonerna.

De första bomberna i går morse föll långt från hotellet, i Bagdads södra delar.

Den här gången kom kriget närmare.

För första gången kände jag krutlukten från luftvärnets artilleri och brandrök från träffade byggnader.

Anfallet varade i mer än en timme. Sedan blev det kusligt lugnt. Bara sporadisk eldgivning bröt igenom tystnaden. Två gånger under natten gick flyglarmet, men utan att följas av nya explosioner.

För oss journalister här på hotellet är det svårt att veta vad som händer. Folk utbyter uppgifter om vilka byggnader som har träffats, men ingen vet säkert.

"Dumma amerikaner"

Tidigare på dagen höll Iraks informationsminister Mohamed Said al-Sahaf en presskonferens för oss utländska journalister. När CNN:s veteran Peter Arnett frågade om det stämde att USA:s första anfall i går morse var riktat mot Saddam Hussein gav han ett svar som vi tolkade som en indirekt bekräftelse:

- Amerikanerna är dumma och kriminella som försöker mörda ett statsöverhuvud. Och som tror att de ska lyckas med det.

Informationsministern - som läste upp utsagor på arabiska, men sedan besvarade frågor på engelska - prisade irakiernas hjältemod.

- Vi kommer att stå emot den amerikanska aggressionen. Men det kommer att ta tid.

Vi blev utlovade att få besöka bombade byggnader och träffa sårade människor, men så blev det inte.

Däremot blev vi ivägkörda i en buss till en spannmålssilo söder om Bagdad. Besöket var uppenbart regisserat. Vi fick träffa några mänskliga sköldar och arbetarna skrek slagord till stöd för Saddam Hussein.

Folk gör segertecken

Dessförinnan blev vi tagna på en busstur runt hela Bagdad. Vi såg arméns stridsvagnar av äldre rysk modell. Både soldater och vanliga människor gjorde v-tecken.

Full mobilisering råder och gatorna kryllar av soldater. Gamla och unga. Med och utan uniform. I folkarmén verkar det vara lite si och så med klädkoden.

Jag såg en pojke, han kan inte ha varit en dag äldre än 15 år, i full stridsmundering.

Våra arbetsförhållanden är kämpiga. Vår rörelsefrihet är kringskuren.

När jag och min guide lämnade informationsministeriet kom det fram en civilklädd soldat och meddelade att journalister från och med nu bara får färdas i konvojer. Han rev sönder min guides tillstånd, spände blicken i mig och sa:

- Om du är ute på eget bevåg hamnar du på svarta listan och blir utskickad.

Strax före ett i natt hade informationsministeriet kört fram en buss som skulle ta oss till ett sjukhus där det fanns skadade. Jag gjorde mig redo att åka i väg, men New York Times korrespondent avrådde. Han hade hört från CNN:s utsända att ett storanfall bara var en timme bort. Det visade sig sedan vara fel.

Det kom inget anfall vid midnatt - men vem ger sig ut i en buss på Bagdads gator med de uppgifterna i bagaget?

Och vem kan värja sig mot det informationskrig som pågår parallellt med det verkliga?

Försöker leva normalt

Bombanfallen till trots försöker invånarna i Bagdad leva ett så normalt liv som möjligt. Taxichauffören jag träffar säger att de inte har något annat val än att jobba.

- Vi måste ut och göra vårt jobb. Vad skulle vi annars göra? Vi måste ha pengar.

Men staden är öde nu. Nästan alla affärer och restauranger håller stängt. Gatorna är tomma.

På den statskontrollerade televisionen visas patriotiska program. Till tonerna av sången Sautlw el atn (Fosterlandets röst) visas propagandabilder på den irakiska armén. Då och då klipps det in sekvenser där Saddam Hussein kramar om gamla kvinnor eller håller upp gevär.

Obekräftade rykten surrar som flugor här i Bagdad.

Det sägs att regimen har spärrat in fyra europeiska journalister. Men det är omöjligt att veta vad som är sanning.

De två anfall vi har upplevt hittills har varit relativt begränsade, men nog så omskakande.

Om hotellet skakar nu - hur ska det då inte bli sedan? Man får en föreställning om vad som komma skall.

Självklart är jag rädd, men rädslan får inte ta överhanden. Det är då man riskerar att fatta fel beslut.

Jag stannar kvar i Bagdad.

Historien skrivs här och nu och jag känner att det är en viktig uppgift att bevittna den.

Urban Hamid