Aftonbladets reporter överraskad av gaslarm

Kilometrar från skydd i öknen

1 av 3
Aftonbladets Peter Kadhammar befann sig långt från skydd när larmet gick.
NYHETER

EN AMERIKANSK BAS, KUWAIT.

Vi skulle gå bort till marinkåren och deras attackhelikoptrar.

Det är nog fyra kilometers promenad över öknen dit. Klockan var tolv, solen stod högt.

Vi hade kommit en bra bit när det tjöt i basens högtalarsystem, som kallas Jätterösten.

- Lystring! Lystring! Rött alarm. Upprepar: Rött alarm. Gå till bunkrarna. Gå till bunkrarna.

Den metalliska rösten ekade över det flacka landskapet som bara har sand och små knastriga buskar som är bruna av damm.

- Faaan, sa min eskort, underofficeren Steven Hess.

Borta på basen såg vi människor små som myror springa mot bunkrarna. Vi befann oss på en av de säkraste platserna i Mellanöstern, en bas som vaktas av batterier med Patriotrobotar placerade över hela Kuwait.

Men man kan inte, och ska inte, känna sig säker när en metallisk röst ekar "rött alarm, rött alarm" och man står på en slätt där det inte finns något skydd.

Science fiction-vapen

Patrioterna är ett slags science fiction-vapen som användes första gången i Kuwaitkriget 1991. Det är robotar som används för att skjuta ner inkommande robotar: som att träffa en kula med en kula, i en hastighet av 1 200 meter i sekunden.

Överste Tim Glaeser sa häromdagen att han "äger" Kuwait. Det betyder att han är rätt säker på att ingen av Saddam Husseins Scudrobotar kommer igenom.

Men om patrioten missar däruppe i den klarblå skyn? Och Scuden slår ner och den är laddad med nervgas eller senapsgas?

Alarmet betydde att minst en var på väg. Vi såg oss runt och jag frågade Hess:

- Ska vi försöka springa tillbaka eller dit?

Jag pekade på en förrådsbunker som hade ett tak över ingången.

- Dit, sa Hess och vi sprang över sanden, sprang över de bruna, knastriga buskarna, sprang sakta med vår tunga packning.

- Rött alarm, rött alarm, ekade Jätterösten.

Jag hörde en kraftig explosion långt bakom oss och jag tror att det var ett av basens patriotbatterier som avfyrade en robot.

I skuggan under taket satte vi på oss gasmaskerna och sedan resten av utrustningen: hjälm, skyddsdräkt, skyddsväst, gummihandskar och gummiskor.

"Vi andades tungt"

Vi andades tungt. Vi satte oss för att spara energi.

Steven Hess är 32 år. Han är ambitiös, har sex år kvar i armén och sedan tänker han sluta. Hess har ett pojkaktigt utseende och är till skillnad från många på basen inte särskilt krigisk. När jag tänker efter är han den ende av soldaterna som jag inte hört jubla över anfallet på Irak.

- När vi kom hit tränade vi tre gånger i veckan för detta. Tänk, all träning som jag genomlidit. Och nu är det allvar.

Rösten var dov bakom masken.

- Du är glad, sa jag.

- Ja. Det fungerade ju.

Svetten rann redan nerför ryggen och armarna och bröstet och ansiktet. Skyddsdräkten höjer temperaturen med minst fem grader, så om det var 30 grader ute var det 35 i dräkten.

Jag sa inget till Hess men jag undrade hur länge jag skulle stå ut i gummimaskens varma, tröga luft.

- Svart alarm, ekade Jätterösten.

Det betydde att roboten träffad av en patriot, men att man ännu inte visste om området var säkert för kemiska stridsmedel.

Patrioterna i det förra Kuwaitkriget sprängde sönder Scudarna. De nya patrioterna är mer träffsäk-ra. De har en keramisk nos och förstör en inkommande robot genom att krocka med den.

- Grönt alarm, sa Rösten.

Rött alarm - igen

Vi fick ta av oss gasmaskerna och gummiskorna men skulle behålla resten av utrustningen på. När vi hade tagit av oss sa Rösten:

- Rött alarm. Gå till bunkrarna.

- Faaaan, sa Hess och för första gången såg han stressad ut.

Vi satt där i hettan och pratade om rädslan för att dödas av något som man inte kan se.

- Vi är rädda, sa jag. Trots all skyddsutrustning. Hur tror du då att människorna i Bagdad känner det?

- De har ju inget, sa Hess.

När jag skriver detta har basen haft ytterligare två röda alarm. Soldaterna ska sova med skyddsdräkterna på.

Det blir en lång natt.

Peter Kadhammar