Irakier som vill ha krig - hur trovärdiga är de?

NYHETER

Under de senaste dagarnas nyhetssändningar och debattprogram har vi hört många svensk-irakier uttala sig starkt mot kriget, men kanske lika många som förbehållslöst välkomnat det, däribland en del kurder.

Vilken sida som är mest representativ vet vi egentligen inte, men av demonstrationerna att döma är de som är emot kriget i överväldigande majoritet. Att redaktionerna försökt balansera dem mot varandra säger egentligen ingenting om det verkliga opinionsläget. Det kan säkert också svänga beroende på hur kriget utvecklar sig.

Motståndarnas argument liknar dem som förts fram av antikrigsrörelsen, medan de som välkomnar den amerikansk-brittiska krigsinsatsen, eller ser den som det minst onda, ofta hänvisar till att FN och världssamfundet inte förmått sätta stopp för Saddam Husseins terror.

Föga förvånande har varken de som är för eller emot detta krig något till övers för Saddam Hussein. Det är ju alla offer för regimens förtryck. Man räknar med att det finns omkring fyra miljoner exilirakier. Många av dem har flytt för sina liv, andra har tvångsfördrivits. Många har släktingar som fängslats, avrättats eller "försvunnit", sannolikt dödats.

Hur kommer det sig då att de kommer fram till så diametralt motsatta ståndpunkter? Om det inte är Saddam Husseins vara eller inte vara som skiljer dem åt, vad är det då?

Granskar man argumenten får man en aning om de svårigheter som väntar den dag det militära kriget är över.

För kurdernas del är väl saken rätt klar. De hoppas att kriget ska utmynna i ett fritt eller autonomt Kurdi-stan. Mardrömsscenariot för deras del är att Turkiet invaderar norrifrån och tar ifrån dem den frihet de lyckats skapa i skydd av flygförbudszonen och tack vare sin del i FN:s olja mot matprogram. För att avvärja denna fara har de kurdiska organisationerna valt att taktiskt liera sig med USA, utan att öppet tillskynda kriget. Men bland exilkurderna hörs också röster som tycks sätta hela sitt hopp till USA.

Men vad är det som får andra exilirakier att stödja ett krig som detta, trots vetskapen om hur det drivits fram och av vem, och de uppenbara riskerna för ofantliga civila offer?

För en del är det säkert helt enkelt så att de givit upp hoppet om en förändring på annan väg. Men andra verkar ha mera dunkla motiv.

En varm krigsförespråkare, som jag mötte i en tv-studio, sa efter programmet att en USA-stödd regim var det enda alternativet till kommunisterna och islamisterna. Jag hickade till.

Med snarlika argument håller Mellanösterns många auktoritära regimer de demokratiska krafterna stången. Men det var också så som den gamla pro-brittiska regimen i Irak resonerade när den som svar på det jäsande missnöjet med landets starkt västvänliga politik förbjöd alla partier 1954. Och så slutade det, som i så många andra länder i tredje världen, med en statskupp där militären tog över.

Ett "demokratiskt" styre som utgår från vilka farliga krafter som måste hållas utanför makten riskerar snabbt att förvandlas till sin motsats.

En exilopposition som slutit upp bakom en krigsinsats utan stöd i folkrätten saknar demokratisk trovärdighet.

Marina Stagh , arabist