- Det var inte som jag trodde

Doug Lindamood, 29, efter sitt första stridsuppdrag: Jag sköt med kanonen på deras utrustning och... en del annat

1 av 4 | Foto: PETER KADHAMMAR
tid för eftertanke Doug Lindamood, 29, tittar ner i sanden. Svettpärlor tränger fram i pannan. Han knäpper snabbt med fingrarna. "Jag frågade mig hela tiden: Gör jag rätt? Man måste fatta besluten så snabbt." Han har just varit ute på sitt första stridsuppdrag. "Jag sköt ett par stridsvagnar. Jag vet att jag träffade", säger han.
NYHETER

EN AMERIKANSK BAS, Kuwait. Efter striden som inte var någon strid står Doug Lindamood och stirrar ut över sanden.

Ett par dagar tidigare hade han suttit i kantinen och pratat om sin Cobra attackhelikopter och alla dess finesser och sofistikerade vapensystem. Men han hade aldrig skjutit på någon människa.

Nu tittar han ut över sanden.

- Det var inte som jag trodde att det skulle bli, säger han.

Han skakar sakta på huvudet, så sakta att han snarare vrider på det från sida till sida.

- Jag kände sorg ... för de andra. Om de vände och försökte fly blev de skjutna av sina egna officerare och om de stannade sköt vi dem.

Han knäpper snabbt med fingrarna.

- Det gick så fort. Jag var tvungen att bestämma mig så snabbt. Jag frågade mig hela tiden: Gör jag rätt? Man måste fatta besluten så snabbt.

Lindamood knäpper med fingrarna.

- Det är dom eller vi. Och jag tänker vara killen som återvänder hem.

"Jag vet att jag träffade"

I höger hand håller han sin loggbok. Han har ännu inte rapporterat för skvadronens chef, men det är snart hans tur att gå in i det gröna tältet.

- Jag sköt ett par stridsvagnar. Jag vet att jag träffade. Jag sköt mot ställningarna för luftvärnet.

När han satt i kantinen häromdagen och pratade om marinkårens stridstaktik var han entusiastisk. Den var så finurligt uttänkt, så överraskande. Och han hade något pojkaktigt över sig när han pratade om helikoptern. Det är borta nu.

- Att skjuta med robotar och kanoner är inte samma sak, sa han. Det är lätt att avfyra en robot. Man trycker på en knapp bara. Sedan sköter roboten resten. Kanonen är ett" personligt vapen. Jag sköt med kanonen på deras utrustning och" en del annat.

Han vrider på huvudet.

- Jag var rädd och det var spännande. Vad ska jag använda för ord? Det var hisnande. Och jag menar det inte i positiv mening. Jag tyckte inte om det.

"De viftade med vita flaggor"

Borta på plattan kommer fler helikoptrar in för landning.

- Jag var ute i sex timmar. Vi hade bränsledepåer i öknen. Oftast flög vi sju åtta meter över marken. Vi flyger så lågt vi kan så att deras radar inte kan fånga oss.

Han tittar ner på sanden.

- Ingen sköt på oss. Jag såg massor av folk - soldater, civila - och de viftade med vita flaggor eller med bara händerna. I byarna såg jag barn och kvinnor. Bönder. Barnen höll ihop i klungor. De sträckte upp händerna mot oss.

"Det var kaos"

- Det var hjärtskärande. Jag har tre små barn hemma i Kalifornien och jag kände" tacksamhet för det jag har. Jag insåg hur lycklig jag är.

Han tystnar.

- Jag vet inte vad jag ska säga. Under utbildningen sköt vi bara på döda saker. Uttjänta helikoptrar. Gamla lastbilar. Men att se något som rör sig och människorna och alla bränderna" brinnande bilar.

På ryggen har Lindamood sin M 16 automatkarbin. Han har tagit ur magasinet. På bröstet hänger hans pistol, även den utan magasin nu när det är över.

- Det var svårt att säga vem som slogs och vem som inte gjorde det. Vi hade veckor av planering bakom oss och den fungerade. De första minuterna. Det var kaos.

Svettpärlor tränger fram i pannan.

-Irakierna visste vad de skulle göra. De skulle släppa vapnen och gå bort från dem. De skulle ställa sina fordon kylare mot kylare. Vi sköt sönder utrustningen så att den inte kan användas senare.

"Jag gjorde bara mitt jobb"

Han knäpper med fingrarna igen.

- Vi var långt norrut, verkligen långt. Fronten flyttar sig så fort att det är svårt att hänga med. Man måste bestämma sig så snabbt. Det var så svårt att identifiera målen. Det var så svårt att se vem som kapitulerade. Jag bad, jag bad att jag gjorde rätt.

Piloter och soldater kommer och går bakom Lindamood. En pilot lägger sig ner på marken och blundar. Han håller sin automatkarbin mellan benen.

- Grabben, jag vet inte vad jag ska säga. Jag ville kasta ner vita flaggor till dem.

Strax ska 29-årige Doug Lindamood gå in till sin chef och rapportera.

- Jag gjorde det för att jag måste, sa han. Jag gjorde bara mitt jobb.

Peter Kadhammar