Vad säger dina barn om kriget, Anna Lindh?

”De är kritiska... de vill att mamma alltid ska arbeta för fred”

1 av 2 | Foto: HANNA TELEMAN
"KRIG KAN VARA NÖDVÄNDIGT" - Jag försöker säga mina barn att det här kriget är fel men att krig KAN vara nödvändiga ibland, fast det är hemskt, berättar utrikesminister Anna Lindh som grillas inte bara i politiken utan även hemma, av sina två söner som är 12 och 9 år gamla.
NYHETER

Drömmer du om kriget nu?

- Nej. Men tankarna gnager. Jag går och tänker på olika händelseförlopp.

Känns det även spännande?

- Jag kan se ett slags krigsstämning hos en del. Som om krigsreportern kommer fram: "Nu laddar vi upp." Men jag kan inte ryckas med.

Fyra timmar innan

Iraks tidsfrist ska löpa ut har jag Anna Lindh i luren, för de sista frågorna. Frågor som ännu inte hade infunnit sig vid den intervju jag redan gjort. Hon har tillbringat eftermiddagen hemma med sjukt barn.

Vinterkräksjukan?

- Nej! Ta i trä. Den är min fasa, jag är livrädd. Jag har kräkfobi. (skratt)

Pratar ni krig hemma?

- Oh ja. Vi hade mycket diskussioner om Afghanistan. De kunde se civilbefolkningens lidande på tv. Då sa jag att kriget är nödvändigt, det är så farligt att sådana grupper kan arbeta från ett land. De gillade det inte, men jag förklarade, så får de väl tycka vad de vill.

Förstår de?

- Jag tror inte att barn behöver enkla svar. Inte vuxna heller. Barn ställer bra frågor. Det här "varför". Varför kan man inte bara flytta på Saddam? Jag har ju en kille som är tolv. Han ställer kritiska frågor. Som när jag var i Mexiko på statsbesök och sa att det är bra, för svenska företag får sälja mer. "Jaha" , sa han, "du tycker det är bra att vi säljer våra varor så de blir ännu fattigare och vi blir ännu rikare". (skratt)

Vad frågar de nu?

- En sak var jätteobehaglig. Jan Guillou skrev en artikel där han ställde frågan: Skulle du vara beredd att offra dina egna barn? Den frågan fick jag sedan i tv. Liksom att jag inte skulle vara en riktig mamma om jag är beredd att acceptera ett krig i sista hand. Barnen var jättestörda. Det var jobbigt.

Varför?

- För att jag inte vill att mina barn ska känna så. Dessutom är jag övertygad om att en manlig minister aldrig skulle få frågan.

Är frågan fel, menar du?

- Ja. Det är ju självklart. Ingen människa vill offra sina barn. Dessutom hade det ju inte varit för mig eller mina barn att avgöra. Alltså: det Jan Guillou skrev om är sanktionerna. Men man lurar sig om man tror att det bara är sanktionerna som lett till det här. Man måste komma ihåg att Hussein är en diktator. Hans egen politik är värre än sanktionerna för civilbefolkningen. Han har satsat på eliten. Han hade kunnat importera mat genast och valde att inte göra det.

Ställde du klockan tisdag natt för att se Bushs tal?

- Nej, jag skulle upp fem och lade mig tolv. Då hade jag varit helt död. Sömnen är min akilleshäl, får jag inte sova blir jag sur, grinig och har sämre omdöme. Så jag såg det aldrig i sin helhet.

Något med Bush som överraskat dig?

- Nej. Men jag har tidigare reagerat på det här religiösa, om att "friheten är inte en gåva från Amerika till världen utan från Gud till mänskligheten". Lite som att "det är jag som ska dela ut den". Det tyckte jag illa om.

Samtidigt: detta är ett krig även du hade kunnat se som rättfärdigt i sista hand.

- Ja, men vi har missat dels möjligheten till en fredlig uppgörelse, dels möjligheten att få kriget folkrättsligt acceptabelt och med mindre spänning som följd.

Den första intervjun

äger rum på utrikesministerns vackra kontor. En timme har lösgjorts ur hennes almanacka. I soffgruppen ska vi sitta. På avstånd från skrivbordet. Inför alla besök lägger hon en pappskiva där. Den döljer ett collage av bilder på de två barnen. Hon visar dock stolt en teckning: yngste sonens teckning av den 11 september, ett alternativt scenario: de två flygplanen kolliderar mellan tornen med varandra och alla överlever.

Vill dina barn fortfarande att regeringen ska avgå så att du kan vara hemma mer?

- Nja, de är lite kluvna. Den äldste tycker det är ganska okej numera. Han fick en tankeställare när vi var i FN:s generalförsamling. "Men mamma, var är alla tjejer?" Han hade aldrig sett en enkönad miljö.

Kollar du av med Göran Persson innan du pratar krig?

- Jag kollar av med mina närmaste medarbetare, inte minst kabinettssekreterare Hans Dahlgren, han kan FN-systemet bättre än jag. Och så klart stämmer jag av med Göran, fast kanske inte varje dag.

En utrikesminister kan inte vara spontan. Lider du av det?

- Ja, det är klart. För tio år sedan hade jag tagit för givet att det alltid var fel att använda intuition och känslor i det här jobbet. I dag tror jag att man måste till viss del använda intuition. Du måste till viss del KÄNNA vad som är rätt och fel. Man kan inte bara stå på juridisk grund, det måste bottna i MIG.

Och går du ibland mot dina känslor?

- Jag klarar inte det.

Men kan du tala klarspråk?

- Alltså, folk säger "kan ni inte säga ifrån ordentligt". Men man får tänka på att de vi uttalar oss om ska vi kunna diskutera med nästa dag. I enrum behöver jag vräka ur mig däremot.

Hur är samtalstonen nu mellan er utrikesministrar?

- Inte så farlig nu. Det finns en medvetenhet runt bordet att nu måste vi göra något och inte bara gräla.

Är du fortfarande pacifist?

- Nej" jag tror jag ändrade mig ganska tidigt faktiskt. Typ 20 år sedan. Redan som SSU-ordförande. Som jag minns det.

Har du gjort något modigt?

- Det som stuckit ut är Sveriges försvar av kurderna. Jag gjorde resor under den tidigare regimen som var helt förfärliga. Det var sådana oerhörda kampanjer mot mig som person. Folk som utgav sig för att vara journalister trängde sig in i hissen, trängde undan maten när jag skulle äta. På gränsen till hotfullt.

Reser du utan skydd?

- Inte nu, jag har lärt mig.

Varför går du och Göran Persson så bra ihop?

- Jaa" vi har roligt ihop. Eh" ja.

Vem vinner era diskussioner?

- Det talar jag inte om och det kan se olika ut. Men de kan vara heta. Sedan är det OK igen.

Varför säger du att du inte vill bli statsminister?

- För att jag inte vill det.

Är du inte bra nog?

- Jag vill inte det, för jag har sett priset. Oerhört mycket mindre privatliv, ständigt en massa människor i telefon. Mina barn skulle heller aldrig acceptera det.

Persson sa också att han inte ville.

- Det är en annan sak. (skratt) Han talar för sig.

Saknar du kräkaftnarna med Mona Sahlin och Margot Wallström?

- Ja, dem hinner vi inte med. En sak som var viktig då för oss var det här med barnen. Jan Myrdal publicerade sin barndomsskildring när vi var nya i riksdagen. Man var chockad. Jag såg hur Alva Myrdal liksom sjönk ihop och led. När det var för sent. Vi kände: Det här ska aldrig våra ungar säga om oss.

Vad kan ni göra annorlunda?

- Det ses naturligt och är också politiskt korrekt att säga: Nu ska jag hämta mina barn. För kvinnor i förra generationen var det precis tvärtom: om de gick hem var det bevis för att kvinnor inte kan ha en sådan position. Men visst har även jag känt mig apart som utrikesminister. Känt mäns avvaktande. Att det inte ställdes några större kvalitetskrav på vad en man sa, men däremot på mig.

Måste kvinnor fortfarande vara duktigare?

- Jag tror det.

Gudrun Schyman anser att kvinnliga politiker lever farligt eftersom de oftare är personliga.

- Jag kan känna igen mig i det. Att väljarna skulle ha lättare att känna sig besvikna då. Men man kan inte vara för personlig, va? Gudrun Schyman gick väldigt långt, berättade mycket om sitt privatliv. Jag pratar nästan aldrig om mina barn. När jag var kommunpolitiker i Stockholm ombads vi ställa upp på valaffischer med våra barn och jag bara VÄGRADE. Jag blir kanske populärare som politiker, men med vilken rätt exploaterar jag dem?

Vad är Bechterews sjukdom?

- Det är reumatiskt. Min man har den, därför är han vegetarian, och numera även jag. Han har blivit bättre sedan dess.

Hur träffades ni?

- Talar jag inte om.

Är han med som herr minister ibland?

- Sällan. Ett modernt yrkesliv bygger på att man är två separata individer. Jag är trött på de där gammelkonventionerna.

Vad är din drivkraft?

- Att det är roligt att påverka. Fast det finns griniga dagar.

Du har väl inte haft motgångar.

- Jag tyckte jag hade det rätt tufft som miljöminister. Industrin sa att jag inte var riktigt klok. Miljörörelsen att jag var slapp. Jag minns det som: PANG! Från alla håll.

Politik är ingen karriär, har du sagt.

- "Hur blir man politiker?" händer det att folk frågar. Man kan inte säga så, du blir ingen bra politiker om du utgår från hur du vill göra karriär istället för vad du vill åstadkomma.

Vad skulle du göra annars?

- Jag hade blivit advokat.

Jag menar nu. Nu är du väl yrkespolitiker?

- Ja, jag blev det. (skratt) Trots allt jag sa.

Fotnot: Kräkafton: benämning på de träffar Anna Lindh hade med jämnåriga Sahlin och Wallström för att fritt få spy galla över gubberi och annat de upplevt i politiken.

Det här är jag

20 år och redan med i kommunfullmäktige.
Foto: uppsala-bild
20 år och redan med i kommunfullmäktige.

Så tycker jag om...

Det här är mitt liv

Med nyfödde sonen Filip och maken Bo Holmberg 1994.
Foto: bibbi johansson
Med nyfödde sonen Filip och maken Bo Holmberg 1994.

Kersin Weigl