Ahmed, 5, visas upp för världen

Aftonbladets Urban Hamid mötte krigsoffren på sjukhuset

1 av 2 | Foto: FALEH KHEIBER, REUTERS och RAMZI HAIDAR/PRESSENS BILD
Ett offer Irak vill visa Den lille pojken gråter förskräckt när pressuppbådet trängs kring hans säng på Yarmouk-sjukhuset i Bagdad. Barnet på bilden är inte Ahmed som det står om i artikeln.
NYHETER

BAGDAD

I en sal på Yarmouk-sjukhuset sitter femårige Ahmed uppkrupen som en skrämd kattunge i sin pappas famn.

Han har ett stort bandage runt huvudet och tittar mig intensivt i ögonen.

- Det var en amerikansk robot som träffade vårt hus. Pojken blev skadad av splitter, säger pappan.

Iraks informationsminister Mohammad Said al-Sahaf förkunnade i går förmiddag på en presskonferens att minst 207 civila, mest kvinnor och barn, har skadats i bombanfallen mot Bagdad.

Det är svårt att värdera hans uppgifter, men det vore naivt att tro att kriget inte skulle skörda civila offer.

Efter presskonferensen ska vi få se dem med egna ögon. Regimen fyller fyra-fem bussar med utländska journalister och tar oss till Yarmouk-sjukhuset, en grådaskig betongbyggnad i Bagdads utkanter.

I foajén möts vi av hälsoministern Sadi Tumah Abbas al-Jabouri. Medan han håller ett tal går jag undan för att ostört ta mig runt på sjukhuset.

Korridorerna är fulla av folk, mestadels anhöriga. Stämningen är tryckt och kaotisk. Kvinnor i svarta dräkter, abayaer, håller sina barn i händerna. Längs väggarna står bårar i rader och mellan åtta och tio patienter finns i varje sal.

I en av dem träffar jag femårige Ahmed och hans pappa Gahnam. Pojken tittar fram över faderns axel och jag kan se på hans ögon att han är rädd.

Folk sliter och drar

Utländska journalister är eftertraktade på sjukhuset. Många människor sliter och drar i mig, vill att jag ska höra just deras historia och träffa just deras anhöriga.

Ahmed säger ingenting, skriker inte av smärta, men hans blick dröjer sig kvar. Den är avvaktande, men ändå intensiv och jag kan inte värja mig mot den.

När jag frågar varför pojken har ett tryckförband på huvudet säger Gahnam:

- Det var amerikanerna. De skickade en robot som träffade vårt hus. Som tur är blev skadorna inte så omfattande, men Ahmed fick splitter i huvudet.

Roboten behöver inte ha varit amerikansk. Många av patienterna på sjukhuset har skadats när irakiska luftvärnsgranatar har slagit ner i deras hus.

Pappan är chockad

Gahnam ser ut att vara i 35-årsåldern och säger att han jobbar som chaufför. Han är chockad och talar osammanhängande. Jag får veta att han och hans familj bor i ett hyreshus i stadsdelen Beyaa i sydvästra Bagdad.

- Vi var hemma som vanligt när roboten slog ner i fredags kväll. Det finns ingenting som amerikanerna kan vilja bomba i närheten.

Gahnam flackar med blicken och är upprörd. Han säger:

- Min son är bara ett av hundra barn som har skadats.

Jag avfärdar det först som propaganda, skeptisk mot alla uppgifter. Hundra barn kan inte skadas när en robot träffar ett hyreshus, särskilt inte om det fortfarande står kvar.

Men sedan tänker jag: hur fasen skulle jag själv reagera om mitt barn hade fått splitter i huvudet?

Vad är det som säger att Gahnam ljuger?

Han kanske bara är lika förvirrad som alla vi andra och vill göra mig uppmärksam på att hans son inte är den enda som lider.

På samma avdelning träffar jag en 15-årig pojke som säger sig ha fått splitter i benet. Jag ser inga blodfläckar, inte minsta hål i hans jeans och börjar tvivla: Det måste vara propaganda. Informationsministern har tagit hit oss och det är meningen att vi ska få se det här.

Sant, förstås.

Men vem är jag att avfärda orden från en 15-åring som har stora bandage på benen?

Ovissheten värker - men jag kan inte annat än att rapportera det jag hör och ser.

På väg tillbaka från sjukhuset tas vi på en rundtur i staden. Vi passerar träffade byggnader och ser massvis med soldater. Vi ser ett järnvägsspår där hundratals militärer är nergrävda i skyttevärn. Regimens budskap är tydligt: trupperna är redo. Varje gathörn bevakas av en soldat som gör

v-tecken och skriker slagord för Saddam.

- Bush, Bush lyssna. Vi älskar vår ledare Saddam Hussein och vill att han ska stanna.

Men inte bara soldater finns på gatorna. Jag ser fler civila än jag gjort de senaste dagarna.

Vi åker förbi en gatumarknad där det säljs smörgåsar och cigaretter. Flera mataffärer är öppna. Jag ser köer framför bagerier och hur några personer flockas i en väskaffär. Kanske förbereder sig många att fly från Bagdad - då blir väskor hårdvaluta.

Bombad frisering

Mot slutet av rundturen åker vi ner till en gata vid Tigris. Vi får se tre byggnader - två restauranger och en frisersalong - som enligt informationsministeriets guider har förstörts av amerikanska robotar.

Det ser så ut.

På himlen syns ett tiotal rökpelare. Minst tre av dem kommer från oljebränder. Regimen har grävt ut diken och fyllt dem med olja och nu när kriget rasar tänder de på i syfte att rökridåerna ska försämra sikten för koalitionens piloter.

När resan avslutas på ministeriet ser jag ett flygplan i luften. Så fort jag kommer tillbaka till hotellet hörs fyra kraftiga explosioner.

Jag och min irakiske kollega går ut på balkongen och han säger att det är ett kraftverk som har träffats. I samma ögonblick hamnar stora delar av Bagdad i mörker.

Urban Hamid