Vem vinner fotokriget?

Det är ingen slump att dessa bilder når oss

NYHETER

Man tror inte sina ögon - och det är nog bäst så. Vi matas nu med bilder och ord via internationella media.

Vi får se pansarvagnar som kör i en obestämd öken. Vi visas slitna män med händer över huvudet på en väg. Motljusbilder på robotar och flygplan som startar. Nattliga explosioner i en belyst storstad.

Som återges i våra svenska media. Gång på gång.

Just det, "matas", "får se". Det är ingen slump att just dessa bilder når oss. De är utvalda. De har passerat (själv)censurens nålsöga. Journalisterna kan inte röra sig fritt. Varken på regimkontrollerat område i Irak eller i US Armys spår. Båda sidor åberopar säkerhetsskäl. De säger att det är för reportrarnas säkerhet, safety. Men det är än mer fråga om den egna säkerheten/sekretessen, security.

Alltså - reportern är ofta på en plats som valts av andra. Får tala med utvalda personer. Om godkända saker. Vid en tidpunkt som andra valt. Och har "övervakare" med sig. Ibland vet reportern inte ens själv riktigt var hon/han är.

Den amerikanska militären har lärt sig av tidigare erfarenheter. Inte bara från själva striderna, utan även från slagen om opinionen.

Nu blir journalister "inbäddade" i olika militära förband. De får utrustning och mat av förbanden eller ombord på fartygen. De lever ihop med soldaterna och kan få följa med in i Irak. Men vi har bara hört från några få av dem. Varför?

De kanske inte får rapportera. Av sekretesskäl. En del kanske avstår frivilligt. Självcensur av omsorg och lojalitet med sina nya kamrater. De inbäddade reportrarna vet dessutom knappast mer än de vanliga soldaterna, ofta mindre. Varken var man är eller vart man är på väg. Så kan man få upphetsade, intetsägande rapporter från en obestämd öken där amerikanska stridsvagnar rusar fram.

Alternativet är att vara kvar på hotellen i Kuwait City eller Bagdad medan det viktiga händer någon annanstans.

Det är svårt nog att veta vad det är vi ser. Men än svårare: Vad händer under tiden som bilderna rullar för femtielfte gången? Vad är det vi inte får se? Ja, t ex de "riktiga" striderna på marken. Där får vi bara lita (!) till motstridiga uppgifter och rykten. Ingendera sidan vill säga för mycket om vad de verkligen gör.

Vi får inte heller veta något om vad de militära effekterna av flyganfallen är. Naturligt nog - varför låta motståndaren veta vad man vet?

Det finns en strategi. Inte bara för hur man ska skjuta på fienden med "vanliga" vapen. Utan även för hur motståndaren ska besegras mentalt. Presskonferenser och "läckor" är led i kriget. Propagandakriget. Man sänder budskap, försöker påverka. "Vi vinner, ni förlorar", "Ge upp innan det är för sent", "Ni är onda, vi är goda".

De godkända bilderna förstärker denna psykologiska krigföring. Självklart är det ingen slump att den brittiska armén gärna låter sprida bilder av enstaka irakier (förmodligen) som ger sig, medan talesmännen talar om att många kapitulerar. Eller att Irak inte censurerar bilder på explosionerna i det nattliga Bagdad. Som vi ser om och om igen.

Så är alltihop ändå ett spel. Inte ett tv-spel - men ett skådespel för gallerierna, i Hollywoodregi.

Det viktiga för huvudrollsinnehavarna är inte den materiella förstörelsen eller det fysiska stridsutfallet.

Ej heller det mänskliga lidandet.

Utan hur publiken uppfattar den och hur recensionerna lyder.

"Lights, please!"

Hans Zettermark , säkerhetspolitisk expert