Människor slits ovanligt fort i krig

NYHETER
Hans Zettermark, säkerhetspolitisk expert Analytiker vid Försvarshögskolan med inriktning på internationell stormaktspolitik och militära konflikter. Är också intresserad av informationsfrågor, psykologisk krigföring och militärhistoria.
Foto: Björn Lindahl
Hans Zettermark, säkerhetspolitisk expert Analytiker vid Försvarshögskolan med inriktning på internationell stormaktspolitik och militära konflikter. Är också intresserad av informationsfrågor, psykologisk krigföring och militärhistoria.

De första egna dödsfallen som rapporterades från amerikanskt och brittiskt håll uppgavs vara olyckor. Ett par helikoptrar hade kolliderat och en annan hade störtat.

Därefter har vi fått höra om ett brittiskt flygplan som skjutits ned av en amerikansk robot. Och om en amerikansk soldat som kastat handgranater bland sina kamrater. Fört därefter kom rapporter om stridsförluster.

Vad håller de på med? Ska vi tro att brittisk och amerikansk militär är ovanligt klantig? Inte på grundval av detta. Flera tiotusentals soldater är igång. Hundratals helikoptrar och flygplan är ute och flyger. Det är trångt i luften. Det är stressigt och tröttande. Både personal och utrustning slits ovanligt fort.

Det vore snarare konstigt om det inte skedde olyckor och misstag. Både den mänskliga faktorn och tekniska fel spökar. Redan i fredstid kolliderar helikoptrar. Även under övning störtar flygplan. Och på amerikansk hemmaplan är det inte helt ovanligt att missnöjda individer skjuter ihjäl andra människor. Både på skolgårdar och militärbaser.

1990–91 var dödligheten mindre i de amerikanska styrkorna i Gulfen, än bland dem som stannade kvar på hemmaplan. Även inräknat stridsförlusterna från fientlig och egen eld.

Orsaken var förmodligen att förbanden i Saudiarabien var torrlagda. Soldaterna kom ingenstans på fritiden. Men trafikolyckor och flygolyckor förekom, de skördade förmodligen fler offer än striderna.

Under flygkampanjen

över Kosovo och Serbien 1999 var haverifrekvensen lägre än under fredsövningar. Trots att några flygplan blev nedskjutna.

Vad ska man tro? Att det inte var några större strider under de första två dygnen. Kanske. Utan det rörde sig förmodligen om små styrkor. Små strider, inga fältslag.

Annars skulle olyckorna och misstagen knappast märkts i mängden.

Men i takt med att striderna hårdnar börjar så rapporterna om ”stridsförluster” strömma in. Döda, sårade, saknade.

Och krigsfångar.

Båda sidor tenderar att överdriva motståndarens egna förluster. Och ingen vill bekräfta egna militära förluster förrän man är helt säker. Eller striden är över. Eller de anhöriga blivit underrättade.

När det gäller uppgifter

om civila döda och skadade kan det snarare var tvärtom. Genom att visa de oskyldiga offren kan man få sympati och medlidande inte bara för folket. Utan också för ”saken” och statsledningen. Och det blir lätt att rikta hat och vrede mot den onde fienden.

Vad kan vi då säga om bilder på krigsfångar och döda fiendesoldater? Ja, det är ju oftast den som går framåt, vinner en strid, som kan ta fångar. Eller ta hand om lik. Från båda sidor. Även om de egna inte visas upp. Men fångar kan tas även utan strid.

Alltså: bilder på döda

motståndarsoldater tyder på att de har förlorat en strid och att deras förband dragit sig tillbaka. Budskapet blir: ”Vi vinner, de förlorar”. Bilder på krigsfångar antyder att de har givit upp, med eller utan strid. Är de sårade har det förmodligen varit strid. Är de blåslagna kan de mycket väl ha blivit misshandlade.

Budskapet blir det samma.

Men vi ser ju bara en handfull fångar, och enstaka lik. Så vi vet inte hur hårda eller omfattande striderna varit.

Däremot: Om någon sida skulle erkänna stora egna förluster. Då är det dags att spetsa öronen. Då har det antingen varit ett stort slag. Eller så går det riktigt, riktigt illa.

Eller bådadera.

Hans Zettermark