Amal firade sin 13-årsdag i bombregn

BAGDAD CAFÉ Männen samlas på kaféerna mellan nattens bombningar. Där känns det, nästan, som om allt är som vanligt.
Foto: PRESSENS BILD
BAGDAD CAFÉ Männen samlas på kaféerna mellan nattens bombningar. Där känns det, nästan, som om allt är som vanligt.
NYHETER

BAGDAD

Amal firar sin 13-årsdag på ett kafé vid Tigris strand.

Jag frågar henne om hon är rädd.

- Nej, svarar hon leende.

Plötsligt förvrids hennes ansikte i ett uttryck av panik.

Tre kryssningsrobotar har slagit ner några hundra meter från oss.

Tecknen på hur folket i Bagdad lider blir allt fler. Jag ser det tydligt när jag tar mig ut på gatorna efter ännu en natts bombningar.

Tigris stränder är fyllda av sönderbrända och förkolnade byggnader. De avtecknar sig som skelett mot den mörka och dimmiga himlen.

Svarta rökpelare stiger mot skyn.

En del av rökpelarna härstammar från bombnedslag, andra från diken, fyllda med olja, som irakiska soldater satt eld på för att om möjligt göra det svårare för de amerikanska robotarna och bomberna att träffa sina mål.

Börjar bli trötta

Tröttheten och anspänningen blir allt tydligare i irakiernas ansikten. Men fortfarande lyckas de åstadkomma ett leende när man pratar med dem.

Röken irriterar luftrören, många lider av andningsbesvär. Muhammed som arbetar på det internetkafé jag brukar besöka berättar att hans allergi förvärrats. Han hostar oavbrutet och har svårt att sova.

Bombningarna, som från början bara ägde rum på nätterna, pågår nu dygnet runt. Ibland ljuder flyglarmet högt och påträngande, ibland kommer bomberna oannonserade.

Människorna i Bagdad sitter fast i en rävsax. Å ena sidan måste man skydda sig från bomberna som faller, å andra sidan är man tvungen att skaffa sig pengar till uppehället.

Så trots risken att bli dödad tar sig majoriteten av invånarna i Bagdad ut på gatorna, till sina jobb. De försöker intala sig själva att livet går vidare, försöker leva så normalt som möjligt.

Ville ha fest

På Makhqa Baghdadi, ett kafé vid Tigris strand, träffar jag Amal och hennes familj. Amal, en söt och glad flicka, med svarta ögon, firar i sällskap med familj och vänner sin 13-årsdag.

Alla hennes sex syskon är inte där. Den äldre brodern Ali, 20, har dagen före blivit inkallad och åkt till Mosul i norra Irak för att ansluta sig till sitt luftvärnsförband.

Kerima, 35, Amals mor, säger stolt:

- Det som är utmärkande för Amal är att hon är väldigt intelligent. Hon är duktig i islam, samhällskunskap och matte.

Jag frågar Amal varför hon firar sin födelsedag - trots kriget:

- För att det är viktigt att vi inte låter oss nedslås och styras av att Amerika håller på att förstöra våra liv. Vi behöver känna att det finns lite normalitet i våra liv. Vi behöver lite ljus i tillvaron.

Jag frågar henne om hon inte är rädd.

- Nej, svarar hon och ler.

Plötsligt hörs tre öronbedövande explosioner endast några hundra meter från oss. Amals ansikte förvrids i ett uttryck av smärta och panik.

Hennes mor lägger sin högra hand över sin mun, som för att stoppa ett skrik som var på väg. Mahmoud, 6, stelnar i hela kroppen, hans syster Fatima, 16, drar skyddande honom till sig.

Krut - och kyckling

Doften av grillad kyckling inomhus blandas med lukten av krut och brandrök från gatan.

Där på kaféet slås jag av det absurda i situationen.

Här är Amal som blivit tonåring samma dag, en flicka som vill leva, vill vara ung, men som nu dagligen ser död och elände och tvingas bli vuxen i förtid.

- Detta är min födelsedag. Varför ska jag inte kunna fira min födelsedag? Nästa år hoppas jag kunna fira min födelsedag utan att avbrytas av fallande bomber.

- Jag vill att ni talar om för resten av världen att vi bara vill ha fred. Det är det enda jag önskar mig i födelsedagspresent.

Urban Hamid