USA kan inte skjuta ett folk det ska befria

NYHETER

AMMAN. Britter och amerikaner har ett dilemma.

De kan inte skjuta ett folk de ska befria.

Ambitionen att skydda civilbefolkningen kan förlänga striderna.

Det ”humanitära” kriget gör att USA inte använder sin militära styrka fullt ut.

Kuwaitkriget 1991 var det kliniska kriget. USA använde överväldigande styrka för att knäcka fienden. Folk dog i drivor bortanför tv-kamerorna.

Nu utkämpas det ”humanitära” kriget. När den amerikansk-brittiska koalitionens styrkor stöter på motstånd svarar de inte med full styrka. För att inte få civilbefolkningen emot sig undviker trupperna att använda artilleri mot städer. Istället för att inta städer går trupperna runt dem med förhoppningen att befolkningen själva ska störta Saddams lokala hejdukar.

Rimmar illa

USA/Storbritannien har helt avstått från den ”uppmjukningsbombning” som genomfördes under förra Kuwaitkriget och gav ordet kanonmat en än brutalare innebörd.

Massiv eldstyrka skulle snabba på upplösningen men rimma väldigt illa med ett av president Bushs främsta argument för kriget; att befria det irakiska folket från en brutal diktator. Istället är uträkningen att regimen ska kollapsa inifrån.

Helst ska koalitionsstyrkorna inte ens döda irakiska soldater. Truppernas order är att skjuta bara om de först blir beskjutna.

Få civila offer

Målet är att irakierna ska desertera. Färre döda soldater ska övertyga irakierna att allt angriparna vill åt är Saddam, hans regim och eventuella massförstörelsevapen. Det ska göra det lättare att efteråt installera en demokratisk regim.

De selektiva bombningarna av Bagdad har samma mål. Regeringsbyggnader och Saddams palats sprängs i småbitar medan stora delar av staden är helt intakt (förutom en och annan ”smart” bomb som träffar fel).

Budskapet är att irakiska folket inte är måltavla.

På ett plan har taktiken fungerat. De civila offren har varit förvånansvärt få.

Men det ”humanitära” kriget bygger på att få befolkningen på sin sida.

Jubelscener har hittills uteblivit.

Även om många är emot Saddam är de inte överförtjusta i en utländsk ockupationsstyrka. Kriget har väckt nationalismen.

Dessutom minns många i södra Irak hur USA svek dem under förra Gulfkriget då amerikanerna uppmuntrade till uppror men sedan lät Saddam massakrera oppositionen utan att ingripa.

Ju häftigare motstånd koalitionsstyrkorna stöter på, desto mer kommer den ”humanitära” krigföringen att ifrågasättas.

Wolfgang Hansson