Närstrider i Bagdad – en mardröm för USA

NYHETER

Slaget om Bagdad är inte detsamma som slaget i Bagdad. USA och Storbritannien vill absolut inte slå sig in i mångmiljonstaden. De kommer inte att erövra den genom att kämpa kvarter för kvarter ända in i centrum. De kan inte heller göra det. Av flera olika skäl.

Krig är ett helvete. Strid är ett elände. Strid i bebyggelse är extra besvärligt. Det är den mest komplicerade stridsmiljön som står att finna. Inte nog med att städer är som labyrinter. Det är lätt att gå vilse. Särskilt om det ryker och smäller. Det finns gott om gömställen och smygvägar. Egentligen det perfekta området för gerillastrid.

Dessutom är det verkligen kuperad terräng. Det räcker inte med att kolla horisonten runt. Man måste också spana upp mot hustak, balkonger och fönster. Samt kontrollera kloaker, tunnlar och ledningsnät. Striden blir tredimensionell även för marksoldaten.

Städer är väldigt "detaljerade". Det räcker inte med översiktskartor eller ens gatunätskartor. Städer är också föränderliga. Hus kanske har byggts sedan senaste karteringen. Hus blir snabbt ruiner när skjutandet börjar.

Det är besvärligt både för försvarare och anfallare. Mest dock för anfallarna. Försvararna kan dra nytta av lokalkännedom.

Antingen den är medfödd eller nyförvärvad. Dessutom kan man lätt gömma sig. Och lätt söka skydd. Liksom röra sig dolt. I alla fall lättare än ute i det fria.

Men inte nog med detta. USA och Storbritannien är teknologiskt överlägsna.

Det övertaget gör sig bäst utanför tätorterna. Där de kan röra sig snabbt och sprida ut sig. Där de har fri sikt över stora avstånd. Och kan skjuta på lätt urskiljbara mål på långt håll. Men väl inne bland gator och hus är det helt annorlunda.

Där måste man tränga ihop sig och gå långsamt fram. Där ser man bara korta sträckor. Där är det svårt att urskilja fiender och mål. Där blir det gärna närstrid. Det blir blodigt och förvirrat. För alla - försvarare, anfallare och civila.

Det blir svårt, ja omöjligt, att hålla kontroll över skeendet. Total överblick på slagfält och stridsfält vill alla ha. Och USA:s militär är den som har störst chans att uppnå en sådan. Men det är mycket svårare i städer än ute i öknen.

Än mer missgynnas USA av den ökade risken för förluster. Både egna och andras. Militärt sett tål man nog större förluster än under nittiotalet. Men inte alls så stora som de irakiska styrkorna. Politiskt sett kan man inte ge sig in och riskera alltför stora civila offer. Inte ens alltför många bilder på raserade hus.

Således är det inte konstigt att amerikaner och britter i det längsta undviker gatustrider. Att de gärna går runt de städer som ligger i vägen. Men så kan man ju inte hålla på i det oändliga. Bagdad är huvudstaden. Där finns i alla fall symbolerna för Iraks ledning.

Men även om USA och Storbritannien vore beredda att strunta i förlustsiffror. Även om de tänkte sig storma Bagdad på marken med full eldkraft.

Skulle de kunna det? Nej! Bagdad är för stort, flera kvadratmil. Med alla komplicerande faktorer. Och de amerikansk-brittiska markstyrkorna är för små, för få. Vi talar om några dussin stridande bataljoner totalt.

Om amerikanska fältförband ska vara med i slaget om Bagdad måste det äga rum utanför staden, eller i utkanterna. Så tanken är nog att eventuellt stadskrig i Bagdad ska föras mellan irakier. Och helst inte alls.

Hans Zettermark (säkerhetspolitisk expert)