Krigets dubblaansikten

1 av 2 | Foto: JEROME DELAY/AP
BARN I IRAK Ett skadat irakiskt barn tröstas av sin mamma på ett sjukhus i Bagdad. Barnet ska enligt irakiska uppgifter ha skadats under de amerikanska nattbombningarna av staden.
NYHETER

KUWAIT CITY

Låt oss för klarhetens skull redan nu slå fast att Irak är en diktatur och USA en demokrati.

Det lilla skrikande barnet på bilden här intill skadades av en demokratisk bomb, och den förtvivlade modern försöker trösta sitt barn som skriker i smärta och skräck, men på vilket sätt kan hon trösta?

Den demokratiska bomben skickades i väg av mannen som brukar kallas den fria världens ledare, USA:s president, i detta fall George W Bush.

På bilden här intill lyfter han ett litet barn och kysser det.

I bägge fallen kommer barnen att ha minnen för livet, i alla fall om det skrikande irakiska barnet överlever, vilket är långt ifrån säkert.

Det amerikanska barnets minne är redan nu lätt att förutse. Så länge dess föräldrar lever kommer det att få berättat för sig om den gången presidenten, den fria världens ledare, lyfte upp honom/henne och gav en puss på pannan. Och detta kommer att berättas så många gånger att det blir en del av det uppväxande barnets minne, fast det ändå inte kan minnas det.

Vilket minne får det irakiska barnet, om det överlever?

För deras eget bästa

Att en demokratisk bomb exploderade och slet sönder ansikten, kroppar, så att det irakiska barnet ska få leva i fred och frihet?

Och om det irakiska barnet väljer att inte förstå det? Om det irakiska barnet, och dess mor, inte ser en sprängladdning som med omskruten precision faller från skyn ner på deras stad som en väg mot frälsning?

Tänk om det finns fler irakier som inte förstår att USA och England bombar dem för deras eget bästa?

Ursäkt från BBC

När jag skriver detta har BBC just haft ett inslag om hur den arabiska världen beskriver invasionen av Irak. Tv-kanalen al-Jazira har i dag visat bilder på massakrerade människor i Bagdad. BBC ursäktar att bilderna är förskräckliga, outhärdliga, och maskerar därför en av dem, ty tittarna tål rimligen inte det araber får se.

Undertonen i inslaget är att det är oschyst att visa sådana bilder för araber.

Det vänder araberna mot USA och Storbritannien, som är demokratier och bombar irakierna till demokrati.

Amerikanska och brittiska militärer har dessutom antytt att den irakiska regimen är brottslig då den låter sina soldater slåss i något slags gerillakrig och gömma sig bland civila.

Risk för propaganda

Och visst är den irakiska regimen brottslig. Det var den redan på den tiden den tillhörde USA:s vänner. Men är den brottslig när den försvarar sig mot en invasion?

Är de irakiska soldaterna oschysta när de skjuter tillbaka?

Bilden av modern och det skräckslagna, skadade barnet tillhör den kategori som brukar betecknas: Nu kan XX - i detta fall Irak - använda fotot som propaganda.

Och det är i en mening sant.

Men det är också sant att barnets lidande är verkligt.

Om vi tänker efter, hur många bilder av sårade och dödade irakier har vi sett? Hur många bilder av lemlästade och förkolnade kroppar har världens tv-kanaler visat oss? Jag kan inte minnas någon, mer än bilderna från al-Jazira då, som BBC visade som exempel på problematisk nyhetsförmedling.

Detta var ett krig som skulle bespara oss från sådant. Detta var ett krig som skulle stökas undan fort och vara rent. Rent så tillvida att vi i väst inte ska behöva se den blodiga sidan, bara den teknologiska och spännande.

Saddam sitter kvar

Lite smarta bomber, en snabb marsch genom öknen till Bagdad, demokrati och frihet åt de jublande och tacksamma irakierna.

Nå, det går inte riktigt så. Redan nu, efter en veckas bombningar och strider, har diktatorn Saddam Hussein på ett plan segrat. Det gick inte att bara putta bort honom. Hans soldater har visat ett häpnadsväckande mod mot en förkrossande övermakt.

Nej, vi behöver fortfarande nog inte tvivla på slutet. Saddam Hussein kommer att besegras av USA:s och Storbritanniens demokratiska bomber.

Vad ser George Bush i det lilla spädbarnets ögon innan han kysser det?

Säkert det vi alla ser i ett tryggt litet barns ögon: glädje, nyfikenhet, kanske bara den självklara och outgrundliga tillgivenheten.

Vad ser modern i sitt skrikande barns ögon? Ser hon befrielsen komma?

Peter Kadhammar