Krig utan onödiga offer - en amerikansk dröm

NYHETER

Så händer det då igen. "Precisionsvapen" dödar civila. Varför träffar de "smarta" bomberna inte det de ska? Hur stor är precisionen egentligen? Varför blir det på detta viset?

Till att börja med är allting relativt. Det finns ingen absolut precision. Dessutom lever gamle Murphy och hans lag än: om nånting kan gå åt skogen, så gör det det.

En stor andel av precisionsvapnen landar inom några meter från den avsedda träffpunkten. Som kan vara utpekad eller förinställd. Det är stor skillnad mot andra världskrigets bombmattor som oftast träffade rätt stad. Men inte alltid. Och som helt saknade urskillning.

Men alltför många styrda vapen landar inte där de ska. Det är en hel del som kan gå snett. Man kanske har siktat mot fel mål. För att det har klickat i kommunikationen. Eller för att någon har knappat in fel koordinater. Eller också har den som pekar ut målet med laser en dålig dag.

Även om man riktat in vapnet mot rätt mål kan det slå fel. Ingen teknik är felfri. Envar som har en dator vet att man inte kan lita fullständigt på elektronik. Och det finns mycket elektronik i de moderna vapnen. Datorhaverier kan naturligtvis inträffa. Även i mångmiljondyra robotar. Och då hamnar inte sprängkraften där den var tänkt.

Även om datorerna fungerar så ska resten också göra det. Motorn till exempel. Den kanske lägger av några sekunder för tidigt. Soppatorsk får värre konsekvenser då, än för bilisten på E 4. Styrningen - roder och vingar - behöver naturligtvis också vara i skick. Hela vägen.

Om hela det dyrbara maskineriet är i topptrim? Räcker det? Ofta inte. Det finns något som heter olyckor. Och motståndare. Roboten kanske kolliderar med en fågel. Och kommer ur kurs eller störtar. På fel ställe. Försvararen kanske lyckas träffa roboten med sitt luftvärn. Och skada någon komponent. Så att den landar där den inte ska.

Men inte bara robotar kan bli beskjutna. Det finns flygplan som pekar ut mål eller styr robotar och bomber. Om de blir beskjutna kan de tappa kontakten med vapnet. Eller börja sikta på fel ställe. Och vapnet "missar". Men träffar något annat. Samma sak gäller om målutpekaren finns på marken. Och denne blir störd eller ivägjagad.

Väder och sikt är väsentligt. Vapnet eller laserstrålen störs lätt av sand, moln, dis eller rök. Och ännu en snedträff blir följden. Men även om nu "precisionsvapnet" träffar det man siktat på. Måste det då alltid vara rätt mål? Nej, det är svårt nog att träffa det man siktar på. Än svårare, ofta, att veta vad man siktar på.

Saker och ting är inte alltid vad det ser ut att vara. Eller vad man säger att det är. Det som på foton ser ut som en stridsvagn kan vara ett plywoodbygge. Man kanske kan veta att något är en bunker - men vad finns det inuti? Någon kanske har tipsat om att en viss person finns i ett visst hus. Det kanske inte är sant.

Det räcker inte med riktiga underrättelser. De är en färskvara. Mycket kan ändra sig. Rörliga mål rör sig. Människor flyttar runt. Och det kan ta flera timmar mellan upptäckt till explosion. Och vad hjälper det då om precisionsbombaren träffar vad man siktar på? Det är svårt nog även för supermakten att veta exakt var man träffat. Än svårare ibland att veta vad man träffat. Och ännu svårare att veta exakt vilken skada som åstadkommits.

Det finns grader i helvetet. Visst leder precisionsvapen till långt färre oskyldiga offer än bombmattor. Men drömmen om det kliniska felfria kriget utan "onödiga" offer är en amerikansk chimär. De kan väl inte vara så dumma att de tror på det själva?

Hans Zettermark (säkerhetspolitisk expert)