Barnskriken: "Vatten"

Klungan springer efter bilen i väntan på utlovade hjälpen

1 av 3 | Foto: Mattias Carlsson
VÄDJAR OM HJÄLP En brittisk soldat står vakt vid ingången till basen i Umm Qasr. Barnen vill ha vatten – och mat. När Aftonbladets reporter och fotograf reser mellan Safwan och Umm Qasr springer barnen efter bilen och skriker ”vatten, vatten” och ”mat, mat”. Men befolkningen vill också få besked om vad som kommer att hända nu med deras land.
NYHETER

SAFWAN-UMM QASR, IRAK

När det som kallas befrielsen av Irak är inne på sin åttonde dag strövar människorna i Safwan omkring lika nervöst och lika håglöst som de andra dagarna.

Nervöst därför att ingen vet hur kriget går.

Nervöst därför att ännu har nästan inget av den utlovade hjälpen kommit.

Håglöst därför att det inte finns mycket att göra, mer än att vänta.

- Vatten! Vatten! skriker barnen som springer i dammet efter bilen. De sträcker upp sina händer mot rutan, dunkar på karossen.

- Mat! Mat! skriker andra barn, och när vi stannar dröjer det inte mer än 15 sekunder förrän någon med kniv sprättar upp presenningen över generatorn som sitter på dragkroken. Kanske finns där något att dricka eller något annat värdefullt?

Människorna törstar efter vatten, men lika mycket efter besked: Stannar de brittiska och amerikanska trupperna? Vad ska de göra med Irak? Eller drar de sig tillbaka och låter Saddam Hussein återta makten?

Dessa fattiga, smutsiga människor befinner sig i ett politiskt och ekonomiskt vakuum. Andra bestämmer över dem. För nio dagar sedan Saddam Hussein, i dag britter och amerikaner, och i morgon - vem vet, men jag hörde ingen säga: Vi.

Utanför den brittiska förläggningen i Umm Qasr trängs en folkmassa, mest män men även några pojkar. Bland dem står pensionären Kasem Atwan Mehdi, 65.

Han håller en lapp med tre namn i handen: Hamid Kadhim, Ali Mohammad och Mahdi Salim. De tre greps i förrgår av brittisk militär på väg hem från marknaden.
Glöm inte att det var vårt land som lärde världen att skriva. Vi var den första civilisationen.

Hamid är Kasem Atwan Mehdis son. Nu ville han veta var sonen är. Kasem visar lappen med namnen för en major från Royal Marines.

- Om de arresterades var det på goda skäl, säger majoren genom en tolk.

Kommer de att leva? undrar Kasem.

- Om de arresterades levande lever de fortfarande. Om de inte har gjort något kommer de snart att släppas, säger majoren.

Bredvid Kasem trängs Dea ab-Relda. Han har ärr på höger kind och ärr på näsan. Han har suttit i fängelse i två år, för att han var emot Saddam säger han, och släpptes när britterna intog staden.

Han sträcker fram tre tomma pillerkartor.

- Min mor dör, säger Dea. Hon är hjärtsjuk. Hon behöver medicin nu.

- Det kommer ett fartyg med förnödenheter i morgon, säger en soldat som vaktar infarten till förläggningen.

- Hon kan inte gå.

- Det finns inget jag kan göra, säger soldaten.

En man med grå mustasch och ett par dagars skäggstubb presenterar sig som före detta lärare i engelska, numera skolinspektör.

- Glöm inte att det var vårt land som lärde världen att skriva. Och glöm inte att de första lagarna skrevs här. Vi var den första civilisationen. Vi är Mellanösterns mest välutbildade folk.

Han tänder en cigarett av märket Gold Seal.

- Vi behöver inte mycket, sa han. Bara säkerhet, vatten och elektricitet.

Utanför Safwan möter vi en grupp brittiska soldater som satt upp en tillfällig vägspärr. Bakom en av bilarna hukar korpral David Bick, 27, från Belfast.

- Folk kastar sten på oss. Jag vet inte varför, säger han.

Gabi Abu Taleb, 33, hans son Arkan, 12, och far Favel, 69, stannar för att visa sin slitna Toyota pickup och dess last. Favel håller en vit flagga ut genom sidorutan.

Flaket på pickupen är lastat med tomater. Gabi hoppas kunna sälja skörden för en knapp dollar per trettio kilo. Han tittar på de brittiska soldaterna som spejar längs vägen.

- Ingen här tycker om Saddam Hussein, säger han. Nämn inte ens hans namn!

En av de brittiska soldaterna går förbi pickupen.

- Men det handlar om värdighet, säger Gabi. Vi accepterar inte att amerikaner och britter kommer till vårt land så här. De ockuperar oss. Det handlar om känslor.

Peter Kadhammar