Därför måste Sverige fortsätta vapenexporten

NYHETER

Nu tycks många vara tagna på sängen, när de ser hur svenska vapenleveranser ökar till de båda krigförande allierade, USA och Storbritannien.

Situationen har blivit akut därför att invasionen inte sanktionerats av FN och att kriget mot Irak därmed är illegalt.

Regeringen hade bara att konstatera att vårt beroende är stort av USA och Storbritannien. Det gäller både import av vapen och av insatsvaror till svensk försvarsindustri, och export av svensktillverkade vapen. Det ligger i vårt eget nationella intresse att fortsätta med leveranserna.

Därtill kommer ett minskat svenskt inflytande över den befintliga vapenindustrin i landet. De senaste åren har det skett en utförsäljning till utländska företag. Exempelvis har Bofors blivit amerikansktägt, Hägglunds & söner brittiskt och Kockums tyskt.

Att svensk industri är och har varit exportinriktad är ju ingen nyhet. Något annat är verkligen inte heller önskvärt. Med en högteknologisk utvecklingsstrategi i hela samhället fortsätter dessutom beroendet att öka av främst USA.

Redan 1987 ingick Sverige och USA en överenskommelse om principerna för ömsesidigt samarbete inom försvarsupphandlingen.

Tio år senare, 1997, ingicks ytterligare en överenskommelse med USA rörande samarbete om forsknings- och utbildningsprojekt inom försvarsmaterial med mera.

En kritisk reflexion är att dessa avtal kräver betydligt mer av den svagare parten - i detta fall Sverige - än från den starkare, USA. Detta kännetecknar också alla andra motsvarande avtal som USA ingått med enskilda i-länder i Europa och med Japan.

Samtidigt pågår en stegvis utveckling av den försvarsindustriella integrationen, och den fördjupas mellan länder inom EU i syfte att bättre kunna konkurrera med USA.

Bilden kompliceras ytterligare genom att gränsdragningen mellan civilt och militärt delvis har suddats ut. Frågan om "dual use" (produkter som kan användas både civilt och militärt) har blivit en av huvudfrågorna. Listan över sådana produkter omfattar allt från lastbilar till telekommunikationsutrustning. De behandlas som militära eller civila produkter mycket beroende på vilket land som är köpare.

Att oändligt många produkter kan sättas upp på en dylik lista och därigenom inte få exporteras, har den irakiska befolkningen fått erfara under FN-sanktionerna. Exempelvis förbjöds export till Irak av kemikalier för vattenrening, skol- och studentlitteratur i tekniska och naturvetenskapliga ämnen, många mediciner och växtbekämpningsmedel för jordbruket.

Det nu gällande riksdagsbeslutet fattades inför det svenska EU-inträdet. Kunde det vara så att beslutsfattarna inte studerat det svensk-amerikanska avtalet eller uteslöt man möjligheten att USA skulle kunna komma att föra ett illegalt krig?

I vilket fall som helst så borde en realistisk "doktrin" redan då ha fått en lydelse som att Sverige inte exporterar vapen till krigförande stater med undantag för stater med vilka vi har ett för oss viktigt försvarsindustriellt - och forskningsinriktat samarbete. Att lägga fram ett sådant förslag hade antagligen uppfattats som väldigt cyniskt, men det hade återspeglat det faktiska dilemma som vi befinner oss i.

Med denna verklighet som grund är regeringens klara ställningstagande mot den amerikansk-brittiska invasionen i Irak, som ett ur folkrättslig synpunkt illegalt krig, extra viktigt och nödvändigt.

Marianne Laanatza (Mellanösternexpert)