Kommentatorerna drar skilda slutsatser från samma fakta

NYHETER

Har ni tänkt på en sak? Nästan dagligen håller den irakiska regimens ledande män officiella presskonferenser. Först ut var vicepresidenten Taha Yasin Ramadan. I onsdags följde informationsministern Muhammad Salah al-Sahhaf, som visade upp en del av en robot som sades ha fallit över stadsdelen al-Shaab i norra Bagdad, och i går var turen kommen till hälsoministern, som rapporterade om antalet civila som dödats (350) och sårats (3 600) i kriget.

Jag vet inte var de äger rum och under vilka omständigheter, men på plats finns inte bara irakisk tv och arabiska satellitkanaler utan också flera stora västliga nyhetsbyråer: Reuters och AFP.

Än sedan, kanske ni tycker. Vad är det för konstigt med det? Presskonferenser håller väl alla. På samma svala sätt tycks de flesta västliga media ha reagerat och sett dem mest som ett led i den irakiska propagandan, nästan glömska om det styrkebevis de samtidigt utgör.

Att den arabiska pressen läser situationen annorlunda framgår av en rad sarkastiska kommentarer riktade mot USA. Den deklarerade avsikten att slå mot det irakiska ledarskapet, men inte mot folket, framstår i ljuset av regimens dagliga, välbesökta presskonferenser och de alltfler civila offren som ett fiasko.

Men det finns många andra skeenden där arabiska och västliga kommentatorer drar vitt skilda slutsatser utifrån i stort sett samma faktaunderlag.

Häromkvällen hörde jag gång på gång överste Ulf Håkansson heja på USA-sidan i Sveriges Radios Ekoutsändningar, genom att framställa den amerikansk-brittiska framryckningen som snabb och framgångsrik, och reducera det irakiska motstånd de stött på till "motståndsfickor".

I arabiska media är bilden den motsatta. USA och Storbritannien må ha ryckt fram genom den öde öknen, men varhelst de nalkats befolkad bygd har de stött på oväntat hårt motstånd. I den pyttelilla hamnstaden Umm Qasr på gränsen till Kuwait, reducerad till "två och en halv gata" efter en FN-beslutad gränsjustering efterKuwaitkriget 1991, utkämpade ett litet antal soldater ur den reguljära armén ett i arabiska media redan legendomsusat försvarskrig mot främmande ockupationsstyrkor. Västlig rapportering motsäger egentligen inte den bilden.

Att vanliga irakier, som soldaterna i Umm Qasr och i snart sagt varje samhälle och stad i södra Irak, bjudit de invaderande USA-brittiska styrkorna oväntat motstånd, ger kraftfulla ekon i den arabiska medierapporteringen och opinionsbildningen. Överallt i arabvärlden demonstreras det som aldrig förr, trots att demonstrationer på de flesta håll är förbjudna. Kravallpolisen har svårt att hålla tillbaka de spontana protestyttringarna. I Egypten har minst 800 demonstranter gripits de senaste dagarna, däribland två parlamentsledamöter. Bland ropen som skallat hörs: "Vi är alla irakier" och "Var finns den egyptiska armén?". Till och med islamisterna ropar: "Bagdad, ge inte upp!"

Solidariteten gäller det irakiska folket, inte regimen. Men när allt ställs på sin spets - USA mot arabvärlden, Bush mot Saddam Hussein - så får även Saddam Hussein sin hejarklack.

I ilska över det franska hotande vetot mot kriget beslöt sig en del amerikaner för att döpa om "french fries" (pommes frites) till "freedom frites". Det har fått en del arabiska kommentatorer att döpa om den amerikanska kampanjen "Frihet för Irak" till "Friterad frihet". Och det är väl så det kommer att gå till slut.

Marina Stagh (arabist)