Basra vägrar att böja sig

Aftonbladets utsända från en stad under belägring

1 av 6 | Foto: Mattias Carlsson
SJU MÄN GREPS – MED GASMASKER I BILEN Den brittiska arméposteringen vid bron till Basra grep sju irakiska män som kom i en lastbil som såg ut att vara i misstänkt gott skick för att vara civil. De hade gasmasker i bilen. De förs som fångar till det sönderskjutna garaget, som tjänstgör som bas för britterna.
NYHETER

UTANFÖR BASRA, IRAK.

Den 18-årige soldaten Steven från Belfast går över den höga välvda bron med sju irakiska fångar.

De vandrar i led och ser rakt fram mot de brittiska pansarvagnarna där fler soldater väntar.

Steven och hans kamrater grep männen när de var på väg ut från Basra. De är misstänkta eftersom de kom med en ganska ny lastbil, inte alls ett rullande ruckel som de flesta människor här är tvingade att använda. Om de alls har tillgång till ett fordon.

Männen hade dessutom gasmasker.

Nu går de ner från bron, till höger, mot det sönderskjutna garaget som är en brittisk förläggning.

Irakierna får ställa sig på knä och deras händer är bakbundna och de böjer huvudena framåt, som i underkastelse. Men det är för att en av de brittiska soldaterna ska kunna göra dem blinda med hjälp av olivgröna huvor.

Innan han sätter på en av irakierna huvan tar soldaten mannens gasmask och kastar den i en vid båge, och dammet ryker när den slår i marken.

Nöjena har tystnat

Detta är den brittiska belägringen av Basra, Iraks näst största stad, en stad känd för sitt rika kultur- och nöjesliv. En glad stad. Men det var för länge sedan.

Om man ställer sig på bron över Shatt al-Basra denna soliga och varma dag kan man se ett helt samhälle i rörelse.

Där kommer hantverkare, arbetare, arbetslösa, tjänstemän, handelsmän, bönder, hemmafruar med sina barn. Alla är i rörelse, till eller från staden, på väg mot något som kanske kan göra livet lite lättare, och om inte lättare, så i alla fall något som kan uppehålla livet.

Där kommer en man och bär ett litet spädbarn i famnen. Han har virat in det lilla barnet i en filt, och man kan inte se barnet, men mannens ansikte är tärt och plågat.

Och där kommer Yasim Mohammad, som för inte länge sedan handlade med tyger, med sin familj. Hans son Mustafa, 6, har bandage kring huvudet, ty i går slog en granat eller bomb - de vet inte vilket - ner nära huset. En bit av väggen kollapsade och Mustafa träffades av cement, eller en sten.

Familjen bodde hos släktingar. Nu är de på väg hem mot Az Zubayr, en förort där det varit strider till och från.

Hur är situationen inne i Basra?

Köar för kontroll

Yassim Mohammad slår ut med händerna. Vad ska han säga? Hur är läget i en stad där ett par miljoner människor är fångade mellan de brittiska trupperna och Saddam Husseins soldater?

Eller är de fångade? Vad är i så fall en fånge?

De jag talar med säger att ingen hindrar dem att lämna staden. Och många går ut, och många vill komma in.

Alla kontrolleras av de brittiska soldaterna, och det blir en stor folkmassa som otåligt trycker på.

- Jag har hela min familj där inne!

- Min fru ligger på sjukhus!

- Jag har tomater jag måste sälja!

Och de brittiska soldaterna pekar med sina vapen. Ingen av dem kan arabiska.

De har ingen tolk

De har ingen tolk. De har blott sina vapen, och sina order.

Ibland blir de mer uppjagade än de civila männen, kvinnorna och barnen som trycker på.

- Fuck you! skriker en soldat. Nu gör ni som jag säger!

Och han viftar med sin automatkarbin, och han springer i kapp någon som försöker vandra förbi utan tillstånd.

- Gå tillbaka! Hör du vad jag säger! Gå tillbaka!

Det är en djupt förnedrande situation, men för vem är den mest förnedrande?

- Jag trodde det skulle bli ett riktigt krig, säger en av soldaterna.

Han tittar ut över folkmassan, över alla de skramlande bilarna som fortfarande rullar, som måste rulla.

- Inte att det skulle bli så här, säger soldaten. Innan det började fick vi veta att de skulle fly från Basra. Det sa man till oss.

Som i filmen

Han har ryggen mot den höga välvda bron som leder in till staden.

- Vi kan inte ge oss in där. Har du sett filmen Black Hawk Down? Om amerikanerna i Somalia? Det blir likadant för oss om vi ger går in. Vi blir dödade allihop.

Män jag talar med berättar att milissoldater ur Saddam Fedayin behärskar gatorna i Basra. Det är dessa irreguljära trupper som amerikanerna och britterna klagar över: kriget var inte tänkt att bli så här.

Och alla dessa planer på att vinna irakiernas "hjärtan och sinnen"; dessa miljoner flygblad som amerikanska flygplan har släppt över irakierna för att förklara att kriget är för deras eget bästa.

Hur kunde någon glömma att även irakier kan hysa patriotiska känslor? Hur kunde amerikanerna glömma att kanske även irakier lyssnar till den paroll som en amerikansk sjöofficer en gång myntade:

Mitt land, rätt eller fel.

En skäggig sliten man som står i hopen som vill in till staden säger:

- Britterna skapade alla problemen i Palestina. Och nu har de kommit hit för att skapa problem. Detta är vårt land!

Längs vägkanten står männen i små grupper och pratar. Vad är senaste nytt?

Finns det fortfarande vatten i staden? Vet någon när strömmen kommer tillbaka?

En av dem, Raed Saad, 22, säger:

- Skulle du acceptera att britterna kom till Sverige för att ändra ditt land? Även om regimen är dålig?

En soldat kommer fram och kör bort Raed:

- Ställ dig längre ner.

Han går ett stycke bort från bron.

- Och jag tror inte att de är här för att ändra systemet. Jag tror att de är här för sin egen skull, säger Raed.

Uppe på bron ligger stavar med sprängdeg kringslängda. Och där ligger lådor med sprängdeg, säkert tillräckligt för att spränga bron i luften.

Förmodligen tänkte de irakiska soldaterna förstöra bron, men de hann inte. Nu vibrerar bron när en pansarvagn kör över den, och larvfötterna gör djupa märken i asfalten.

Männen och kvinnorna kämpar över bron och de tittar inte på pansarvagnen.

Kameran hotfull

Där kommer en pojke på kanske sju år och håller sin lillasyster i handen. Hon är kanske tre. Hon tappar sin ena toffel. Han väntar tyst medan hon sätter på den igen. Sedan fortsätter de.

Där kommer en flicka, kanske sju år, kanske åtta, och bär på ett stort knyte. Hon flämtar tungt och ser mig i ögonen.

Och där kommer mödrar med sina barn och barnen blir rädda när de ser en fotografs kamera, för objektiven är stora som kanoner i barnens ögon.

Kulsprutorna klara

Nedanför brofästet står pansarvagnarna uppställda, med kanoner och kulsprutor klara.

- Jag är på väg till Umm Qasr. Vi har ett mycket fint hus där. Mycket fint! Du skulle se det, säger Ahud, 21, som var studentska innan kriget började.

Nu reser sig de sju fångarna ur dammet vid det sönderskjutna garaget. Blinda av huvorna går de i gåsmarsch in mot britternas förläggning, bevakade av soldater med skjutklara vapen.

Tillhör de Saddam Fedayin? Kanske. Var de bara några som trodde att de hade tur när de fick tag i en bra bil? Kanske.

På vägen ligger de förkolnade resterna av en sönderskjuten bil: svärta i det gråa dammet. Vräkta åt sidan ligger en sönderskjuten irakisk stridsvagn och en pansarvagn, hastigt övergiven med bakluckorna öppna.

Krigets skräp.

En stank av bränt gummi fyller luften.

Om jag lyfter blicken ser jag minst åtta feta, svarta rökplymer. Det brinner i Basra, det brinner runt Basra. Och under den svarta röken ett helt samhälle i rörelse.

Skott från ingenstans

Den brittiske soldaten som trodde att det skulle bli ett riktigt krig säger att en av hans kamrater dödades av ett skott i huvudet häromdagen. Helt oväntat.

Han stod i luckan på den stora pansarvagnen och det kom ett skott från ingenstans och dödade honom.

- Och i går sköt de granater mot oss. Jag trodde inte att det skulle bli så här, säger han.

Peter Kadhammar